Den historiska anarkismen är intressant av flera skäl. I USA har etablissemanget börjat damma av ”anarkisten” som samhällsfientlig stereotyp, för att förbereda allmänheten inför den repression som Occupy-rörelserna kan komma att kräva innan de kväses. Betraktad med utgångspunkt i Alexander Dugins idéhistoriska analys, där liberalism, kommunism och fascism framträder som de tre moderna ideologierna, är anarkismen också intressant. Detta då den i lika hög grad som kommunism och fascism hade både moderna och antimoderna aspekter.
Detta antyds redan av anarkismens tidiga teoretiker. Proudhon var en fransk hantverkare med nationalistiska, patriarkala och antisemitiska tendenser, medan Bakunin och Kropotkin var ryska aristokrater (mot bakgrund av Dugins teorier om det ryska särfallet blir detta betydelsefullt). Den historiska anarkismen överskred den liberala individualismen såtillvida att man intresserade sig för det som binder individerna samman, små gemenskaper och frivilligt samarbete. Mot stat och kapital ställde man det sociala, det som finns mellan individer var lika intressant som individerna själva. Samtidigt anlade man ett perspektiv på egendom som ligger närmare det medeltida europeiska än det liberala – villkorat och socialt snarare än absolut och reifierat (här avviker visserligen kommunisten Kropotkin något från Proudhon och Bakunin). I synen på individ och egendom hade anarkismen alltså värdefulla lösningar att erbjuda, och det är inte särskilt förvånande att anarkism och syndikalism inspirerat antiliberaler från Cercle Proudhon och Valois till Oswald Mosley och nationalanarkisterna. Likheterna mellan Proudhons och Bakunins tankar om ett samhälle byggt på frivilligt samarbete och de Benoists federala vision är betydande. Detsamma gäller den misstänksamma synen på den moderna staten, partier, och överhuvudtaget försöket att göra en mer politisk än social revolution. Man kan även notera att i de två länder där anarkismen blev en massrörelse, Ukraina och Spanien, förutsatte den ett delat kulturellt och socialt kapital i den bondeklass som anammade den, den kom alltså att uttrycka en revolt mot den moderna världen bakom vilken traditionella gemenskaper som bondesamhället fanns dolda.
Samtidigt fanns det högst problematiska moderna inslag i den historiska anarkismen. Den messianism och linjära historiesyn som präglar moderniteten i stort återfanns också här, i Spanien och Ukraina ledde den också till grova övergrepp mot företrädare för den konkurrerande messianism, kristendomen, som föregick den sekulärt messianska anarkismen. I likhet med moderniteten i stort präglades den historiska anarkismen också av tro på vetenskap och ateism, även om situationen inte var entydig. Flera av de mer intressanta analyserna av vår tid har kopplingar till anarkismen, här kan nämnas Hakim Bey, Edward Abbey och anarkoprimitivisterna. Samtidigt är den reellt existerande anarkismen som politisk subkultur betraktad ofta så genomsyrad av vänsterliberala sentiment att dess företrädare de facto kan betraktas som våldsammare liberaler. Den tolerans för det sociala, relationerna mellan människor, i form av nation, familj och liknande som exempelvis Proudhon uttryckte saknar dessa neo-anarkister också ofta, istället betraktas dessa organiska gemenskaper som förtryckande strukturer som ska ”krossas” och ersättas av andra, mer frivilliga, gemenskaper.
The Coming Insurrection
En av de mer intressanta analyserna av vårt senmoderna samhälle är The Coming Insurrection, författad av en grupp franska antikapitalister. Släktskapet med den historiska anarkismen är uppenbart, även autonomt och situationistiskt tankegods kan spåras i analysen liksom ett visst inflytande från Foucalt och Deleuze. Texten har bland annat det absoluta och kategoriska anslag och det förakt för nyanser som återfinns i en del vänstermanifest. Samtidigt gör detta analysen underhållande:
“The future has no future" is the wisdom of an age that, for all its appearance of perfect normalcy, has reached the level of consciousness of the first punks.
Allt är kort sagt skit, det finns inte längre någon framtid, och alla har insett detta. Om konstruktionen ”framtiden” uttömt sin potential har moderniteten nått sitt slut. Samtidigt har politiken förlorat sin legitimitet i folks ögon. Författarna ställer här ”politiken” mot ”det politiska” (och använder begreppen på ett sätt som för tankarna till Carl Schmitt). ”Politiken” är låtsasdebatterna mellan karriärister som står för samma etablissemang, det politiska återkommer i upproren i de franska förorterna. I dessa uppror finns en äkta vän-fiende-distinktion, även om de inte låter sig koopteras av ”politiken” genom att uttrycka krav som kan representeras av etablissemangspolitiker eller göras till föremål för diverse kompromisser. Författarna uttrycker sig här med förakt om organisationer som ”SOS Racisme”:
These assailants no longer listen to anybody, neither to their Big Brothers and Big Sisters, nor to the community organizations charged with overseeing the return to normal. No “SOS Racism" could sink its cancerous roots into this event… One would have to be oblivious to the autonomous youth movements of the last 30 years not to see the purely political character of this resolute negation of politics.
Förortsupproret blir arketypen för författarnas samtidsanalys, det tycks också passa väl in i den autonoma analysen genom deltagarnas ovilja att underordnas diverse etablerade politiker. Men mer om detta nedan.
Samhällets död
My body belongs to me. I am me, you are you, and something’s wrong. Mass personalization. Individualization of all conditions life, work and misery. Diffuse schizophrenia. Rampant depression. Atomization into fine paranoiac particles. Hysterization of contact. The more I want to be me, the more I feel an emptiness. The more I express myself, the more I am drained. The more I run after myself, the more tired I get. We cling to our self like a coveted job title. We’ve become our own representatives in a strange commerce, guarantors of a personalization that feels, in the end, a lot more like an amputation. We insure our selves to the point of bankruptcy, with a more or less disguised clumsiness.
En av de starka sidorna i analysen är beskrivningen av det socialas död. Det är tveksamt om vi längre kan sägas leva i ett samhälle, om man med detta menar något konkret. Invandringskritiker noterar ofta att när vi talar om ”det mångkulturella samhället” måste definitionen av samhälle göras så vid att begreppet förlorar sin mening, i grunden handlar det om flera samhällen som existerar i samma geografiska och administrativa rum. Delvis berör författarna detta när de skriver att vi inte längre har ett gemensamt språk, men vad de då menar är en delad politisk och radikal diskurs och att den liberala ordningen idag normaliserats till den grad att man framstår som suspekt och extrem om man överhuvudtaget har en åsikt.
Det socialas död är i deras analys främst kopplat till individualismen och den fortskridande atomiseringen. Reproduktionen av goda producenter och konsumenter har i hög grad överlåtits på individerna själva, samtidigt som dessa mår dåligt av avsaknaden av det sociala. Revolutionärt i denna situation är att återskapa det sociala, att återupptäcka det politiska i vänskapen och att bygga ”kommuner”. Intressant är att författarna här har en högre grad av tolerans för ”traditionella” former av det sociala. De skriver bland annat att:
The West everywhere rolls out its favorite Trojan horse: the exasperating antimony between the self and the world, the individual and the group, between attachment and freedom. Freedom isn’t the act of shedding our attachments, but the practical capacity to work on them, to move around in their space, to form or dissolve them. The family only exists as a family, that is, as a hell, for those who’ve quit trying to alter its debilitating mechanisms, or don’t know how to. The freedom to uproot oneself has always been a phantasmic freedom. We can’t rid ourselves of what binds us without at the same time losing the very thing to which our forces would be applied.
En familj behöver inte vara en förtryckande struktur, utan kan också vara en organisk gemenskap. Samtidigt betraktar författarna till manifestet förorten som den plats där det sociala ännu överlever i någon mån. De skriver:
…these so-called “problem" neighborhoods where there still persists a bit of communal life, a few links between beings, some solidarities not controlled by the state, an informal economy, an organization that is not yet detached from those who organize.
Här kan man notera att det de romantiserar i förorten är samma sorts pre-moderna sociala kapital som spanska och ukrainska anarkister kunde bygga sina rörelser på – det etniska och det religiösa samt personliga relationer. Att anta att sådant socialt kapital helt saknas hos infödda fransmän är ett av de misstag författarna gör, sannolikt baserat på att de själva vuxit upp i en medelklass som i högre grad atomiserats än exempelvis den franska landsbygdsbefolkningen. Detta innebär också att de inte kan förstå, och inte berör, vår tids mest intressanta uttryck för det nyskapande av det sociala de efterlyser, nämligen italienska Casa Pound. Detta är logiskt då Casa Pound är ”fascister”, och författarna trots sitt förakt för både höger och vänster endast väljer typiska vänsterexempel när de ska beskriva positiva historiska fenomen (således lyser Fiume med sin frånvaro).
Attach yourself to what you feel to be true.
Begin there.
Den okritiska skildringen av upproren i de franska förorterna vittnar samtidigt om en betydande naivitet. De är mycket riktigt ett uttryck för det sociala, men det sociala är inte nödvändigtvis oproblematiskt. Det kan reproducera både hierarkier och fördomar, på samma sätt som en pöbel lika gärna kan misshandla en jude, en ”svenne” eller en ”blatte” som en polis. Denna naivitet och brist på nyanser antyds också av manifestets oförmåga att skilja på grupp och massa. När man uppmanar människor att bilda ”kommuner” handlar det om små organiska grupper, men man inser inte att massan är ett helt annat fenomen.
Miljön som problematiskt begrepp
We are told that the environment has the incomparable merit of being the first truly global problem presented to humanity. A global problem, which is to say a problem that only those who are organized on a global level will be able to solve. And we know who they are. These are the very same groups that for close to a century have been the vanguard of disaster, and certainly intend to remain as such, for the small price of a change of logo.
Det finns samtidigt mycket skarpsynta iakttagelser i manifestet. Detta gäller bland annat begreppet ”miljö”. Författarna noterar att en normal människa är en del av sin värld, medan bara den hyperalienerade människan ”har en miljö”. När man konstruerar en sådan distinktion måste man också ha en moderator mellan dem: As long as there is Man and Environment, the police will be there between them.
Man kan också notera insikten att ”Väst” idag är en död civilisation som genom reklam och öppet våld sprider sig över världen: There is no “clash of civilizations." There is a clinically dead civilization kept alive by all sorts of life-support machines that spread a peculiar plague into the planet’s atmosphere. At this point it can no longer believe in a single one of its own “values", and any affirmation of them is considered an impudent act, a provocation that should and must be taken apart, deconstructed, and returned to a state of doubt…
The West is a civilization that has survived all the prophecies of its collapse with a singular stratagem. Just as the bourgeoisie had to deny itself as a class in order to permit the bourgeoisification of society as a whole, from the worker to the baron; just as capital had to sacrifice itself as a wage relation in order to impose itself as a social relation becoming cultural capital and health capital in addition to finance capital; just as Christianity had to sacrifice itself as a religion in order to survive as an affective structure as a vague injunction to humility, compassion, and weakness; so the West has sacrificed itself as a particular civilization in order to impose itself as a universal culture. The operation can be summarized like this: an entity in its death throws sacrifices itself as a content in order to survive as a form.
Av intresse är också distinktionen mellan exploatering och deltagande, där man inser att arbete innehåller båda dessa inslag:
The sentimental confusion that surrounds the question of work can be explained thus: the notion of work has always included two contradictory dimensions: a dimension of exploitation and a dimension of participation. Exploitation of individual and collective labor power through the private or social appropriation of surplus value; participation in a common effort through the relations linking those who cooperate at the heart of the universe of production. These two dimensions are perversely confused in the notion of work, which explains workers’ indifference, at the end of the day, to both Marxist rhetoric which denies the dimension of participation and managerial rhetoric which denies the dimension of exploitation.
Summering
Sammantaget kan man alltså konstatera att vi här har att göra med ett av de mer avancerade uttrycken för en anarkistisk idétradition. Beskrivningen av den moderna världen och vad kapitalismen gjort med samhället och människorna är ofta mycket träffande. Samtidigt innebär det absoluta anslaget och föraktet för nyanser stora hinder, när man läser meningar i stil med ”Nobody respects money anymore, neither those who have it nor those who don’t” får man ofta lust att fråga de tvärsäkra författarna om detta verkligen gäller alla. Men förutom att irritera läsaren har detta anslag följder för analysen. Man förmår exempelvis inte identifiera rester av socialt kapital, även bland fransmän, när man svepande konstaterat att samhället bara är ”this population of strangers in the midst of which we live”. Detta innebär att man inte förstår fenomen som Casa Pound eller schweizisk direktdemokrati, och att man istället idealiserar en förortsverklighet som också har negativa sidor. Oviljan att erkänna de etniska relationerna som realitet gör också att man missar att Frankrike knappast kommer uppleva en arabisk vår som följd av upproren i förorterna, utan att risken är mer betydande att det urartar till ett syriskt scenario om det någonsin blir mer än lågintensiva upplopp. Arketypiskt arabiska vårar kommer trots allt endast till etniskt och religiöst homogena samhällen.
Den lösning som beskrivs, att bygga upp det sociala på nytt, i ”kommuner”, är däremot värdefull och en av flera strategier vi kommer att bevittna framöver. Positivt är här manifestets relativa öppenhet, man kan föreställa sig att både survivalister och Casa Pound kan tolkas som uttryck för en vilja att ”Attach yourself to what you feel to be true. Begin there”, likaväl som mer typiska vänsterfenomen som husockupanter och dumpsterdivare.
An authentic pacifism cannot mean refusing weapons, but only refusing to use them. Pacifism without being able to fire a shot is nothing but the theoretical formulation of impotence.
Intressant är också att manifestet skisserar en antropologi där förmågan att överleva utan den terapeutiska staten värdesätts. Detta inkluderar stöld och allmänt parasiterande beteende, men också ”training and learning”. Antropologin pendlar således mellan en värdefull vilja att vara hela människor, kunniga och självständiga, som skulle uppskattats av våra förfäder, och en mindre sympatisk värdering av parasiten som människotyp. Vill man på allvar återskapa det sociala kommer man förr eller senare att tvingas handskas med begrepp som heder och för den delen även stam eller klan.
Däremot antyder de långa styckena om stadsgerilla att man har ett bristande tidsperspektiv och tror sig leva i ett permanent nu-tillstånd. Den dag sakernas ekonomiska tillstånd förvärras avsevärt kommer den nuvarande toleransen för vänstergrupper som utmanar statens våldsmonopol snabbt att minska, däremot kan man föreställa sig att de sociala strukturer manifestets författare vill bygga då kan framstå som attraktiva för en bredare allmänhet. Vad vi kan ana är dock att sådana strukturer kommer vara mer etniskt och religiöst specifika än författarna misstänker, liksom att förmågan till kollektivt, politiskt handlande inte är fullt så uttömd som de tror. Även om ansatsen är värdefull är diagnosen alltför pessimistisk. En värdefull analys är det oavsett, även om den alltså måste kompletteras med begrepp och insikter från antiliberal idétradition. Fenomen som amish, Asatru Folk Assembly och Casa Pound blir då av intresse.
The Coming Insurrection hittar vi här:
Relaterat
Gustav Landauer som romantisk socialist
Introduktion till nationalanarkismen
Svarta pantrar och vita vargar
Edward Abbey – Desert Solitaire
Bakunin och den nationella frågan
William Morris – News from Nowhere
Hedendom och tysk arbetarrörelse
Om skribenten: Joakim Andersen
