Bland de högerradikala tänkarna intar Carl Schmitt (1888-1985) en central plats. Hans tankar kring det politiska var så insiktsfulla att även marxisterna, som saknar en sådan, tvingats anamma hans terminologi (främst Vän-Fiende-distinktionen och suveränbegreppet, som tagits upp av moderna marxister från Mouffe till Agamben). Detta trots att han under Andra världskriget var medlem i NSDAP, och innan han föll i onåd såg sig som Tysklands officiella statsteoretiker. Bland Schmitts värdefulla politiska studier finner vi Legalität und Legitimität, från 1932. Han analyserar där Weimarrepubliken och dess inbyggda motsättningar, på ett sätt som samtidigt presenterar begrepp och perspektiv som kan användas i varje analys av en modern stat.

Lagstiftningsstaten

Schmitt konstaterar inledningsvis att indelningen av stater i monarkier, aristokratier, oligarkier och demokratier idag inte är helt adekvat. För att förstå den moderna staten behöver man istället andra begrepp, och dessa beskriver han som lagstiftnings-, jurisdiktions-, regerings- och förvaltningsstaten. Den totala staten är exempelvis en förvaltningsstat, där även juridiken är ett instrument. I jurisdiktionsstaten är det istället en domarkår som tolkar rätten.

Men Weimarrepubliken är en lagstiftningsstat, och en sådan har ett antal egenskaper som särskiljer den från andra stater. Statens legitimitet härleds här från det faktum att folket väljer en församling som stiftar lagar. Denna lagstiftande församling är skild från domarkåren, man skiljer mellan legislativ och exekutiv funktion. Mellan rätten och lagen råder däremot identitet.

Schmitt noterar att den rena lagstiftningsstaten är funktionalistisk och värdeneutral. Vilken folkvilja som helst kan genom valet av en lagstiftande församling omsättas i ett antal lagar. Detta var ett faktum som hade reell sprängkraft under det 1930-tal då Legalität und Legitimität skrevs, både kommunister och nationalsocialister strävade efter att förändra det politiska systemet i grunden.

Majoritetsförtryck och tyrannmord

I Weimarrepublikens författning samexisterade dock flera principer på ett obekvämt sätt. Där fanns möjlighet till folkomröstningar, Schmitt noterar att detta är en plebiscitär legitimitetsprincip som står i konflikt med lagstiftningsstatens legalitetsprincip. Den förra övertrumfar också den senare, då folkviljan här mer omedelbart kommer till uttryck.

Man hade också i författningen fört in krav på 2/3-majoriteter för vissa typer av beslut. Målet med detta var bland annat att skydda minoriteter. Schmitt noterar dock att detta underminerar hela den princip systemet bygger på, nämligen identiteten mellan representerade och representanter. Denna utgår implicit från existensen av ett homogent folk och en därtill kopplad folkvilja. Om folket istället består av flera grupper, där vissa kan förtrycka andra, faller hela idén bakom majoritetsstyret. I en historisk situation där nationalsocialisterna ville använda detta styre för att frånta den judiska minoriteten deras medborgarskap, och där kommunisterna ville utsätta de rikare percentilerna av befolkningen för något snarlikt, var detta en högst aktuell fråga.

Schmitt noterar att 2/3-kravet här inte är något egentligt skydd, han uttrycker att det inte är bättre att 98 personer misshandlar 2 personer än att 51 personer utsätter 49 för behandlingen. Den legalitetsprincip den demokratiska lagstiftningsstaten bygger på har också avskaffat den historiska teorin om tyrannmordet. I traditionellt politiskt europeiskt tänkande var detta en ständigt närvarande möjlighet. Man skilde mellan tyranno ab exercitio och tyrannus absque titulo. Den förra har tillskansat sig makten på ett rättmässigt vis men utövar den dåligt och tyranniskt, den senare har överhuvudtaget ingen rätt till makten. I den demokratiska lagstiftningsstaten är ”tyrannen” a priori en omöjlighet, och motståndet per definition illegitimt.

Schmitts tankar har här relevans även för vår tid. Vi har kunnat bevittna hur etablerade partier förbjudit, eller försökt förbjuda, stora utmanare som Vlaams Blok och tyska NPD. Vi har också bevittnat hur tanken bakom kravet på 2/3-majoritet eller två på varandra följande riksdagsbeslut inför större förändringar i grundlagen fullständigt förhånats. Tanken är att sådana beslut kräver en omfattande debatt så att väljarna har möjlighet att ta ställning till dem, men när den svenska riksdagen 2010 bland annat skrev in i grundlagen att Sverige är ett mångkulturellt land hade varken media eller valrörelse berört detta nämnvärt.

Artikel 48

Vid sidan av möjligheten till folkomröstningar och kravet på 2/3-majoriteter identifierar Schmitt en konkurrerande princip i artikel 48. Denna gav rikspresidenten i praktiken lagstiftande makt, en makt som dessutom var kopplad till den exekutiva funktionen. Tanken bakom detta var att rikspresidenten ibland måste fatta beslut som garanterade själva systemets ordning och existens (ett sådant beslut var upplösandet av SA och SS 1932, då dessa var en utmaning av statsauktoriteten).

Något liknande äger idag rum i USA, där den långt framskridna övergången från republik till imperialism förutsätter att liknande makt koncentreras i presidentens händer. Överhuvudtaget är Schmitts perspektiv användbart om man ska identifiera de konkurrerande principer som idag samexisterar i den amerikanska politiken (med oroväckande inslag som NDAA, tortyr och presidentens de facto rätt att numera starta krig). Det förvånar inte att landets kanske ledande paleokonservativa tänkare, Paul Edward Gottfried, samtidigt är en expert på Schmitt.

Legalitet mot legitimitet

I studiens avslutande kapitel beskriver Schmitt hur principerna legalitet och legitimitet står mot varandra, och riskerar att slita det tyska samhället i stycken. Lagstiftningsstatens legalitet bygger på en närmast rousseansk föreställning om folkets homogenitet och folkvilja, men i tysk politik 1932 stod ett flertal partier mot varandra. Inget parti hade majoritet, och istället för lagstiftningsstatens ideala tillstånd hade man en pluralistisk situation där olika partier ingick olika samarbeten. De kompromisser som gjordes hade inte sällan kort varaktighet.

Istället för legalitetsprincipen kom därför legitimitetsprincipen att dominera. Samtidigt politiserades samhället. Schmitt menade att detta var ett ohållbart tillstånd, och att man måste göra ett val mellan de två principer som författningen byggde på. Annars skulle verkligheten göra det åt en. Historien gav honom rätt.

Liknande oförenliga principer kan identifieras i dagens Sverige, men här handlar det främst om demokrati kontra liberalism, 1789 kontra 1968 års idéer, och synen på relationen mellan de representerade och deras representanter.

Relaterat

Carl Schmitt – Land och hav
Carl Schmitt och parlamentarismens kris
Anark: Carl Schmitt och det politiska fiendebegreppet, del 1
Det politiska som subversivt begrepp
Carl Schmitt och suveränen
Carl Schmitt och det politiska

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.