När jag såg att Roland Poirer Martinsson skulle vara med i nästa tillställning som anordnas av Tryckfrihetssällskapet blev jag positivt förvånad eftersom jag uppfattar honom som en del av etablissemanget i Sverige. Vad nu då? Har en av dem plötsligt fått en ryggrad? tänkte jag.

Tryckfrihetssällskapet har låtit kritiker av invandringspolitiken komma till tals och då är det förvånande att en person från etablissemanget medverkar hos dem. Enligt propagandan är ju all kritik mot invandringspolitiken ett uttryck för "främlingsfientlighet" och "hat", som vi alla vet. Den här gången skulle mötet dock handla om något helt annat. Men eftersom sällskapet har haft en kritisk diskussion om invandringspolitiken tidigare drog sig herr Martinsson ur igen. Så här skrev en av hans kollegor på twitter: "Däremot deltar vi inte i arrangemang ordnade av rättshaveristiska rasistorganisationer." Det var Markus Uvell som svarade så på en fråga om Timbro tar avstånd från yttrandefriheten. Så fungerar en demokratur: formellt kan yttrandefriheten finnas kvar, men den som vågar ifrågasätta heliga kor blir utfryst och mobbad utan att argumenten som förs fram tas på allvar. Den heligaste kon är invandringspolitiken. Och den skulle aldrig överleva en fri debatt. Det här visar återigen att Tryckfrihetssällskapet verkligen behövs.

Den som undrar hur kulturvänstern har kunnat bli så dominerande i den svenska "debatten" fick nu saken illustrerad för sig. Den borgerliga högern har backat för vänstern sedan 60-talet, på samma sätt som Roland Poirer Martinson genast backade när han utsattes för påtryckningar. Den ständiga reträtten inför vänsterns anstormning är en del av förklaringen till att vi har en moderat statsminister som har samma åsikter som Gudrun Schyman i många frågor. Det avslöjar också en mentalitet som gör att det verkar osannolikt att konservativa politiker av det borgerliga slaget någonsin kommer att få makten över samhället. Eller förresten är väl Reinfeldt vad som går för "konservativ" i en tid då orden har tömts på sin mening och hållningslösheten har blivit norm.

De borgerligt konservativa är för ängsliga över sina karriärer, sina pengar och vad journalister tycker om dem för att de ska kunna stå för något intressant. Ängsligheten gör dem för flata och lättmanipulerade för att jag ska kunna tro att de kommer att göra någon verklig skillnad igen. Det enda de kan få fram är en Reinfeldt, som enligt egen utsago ogillar Sverige och inte anser att vårt land står för något som är värt att bevara . Det är konservatism på orwellskt nyspråk. Men jag tycker  allt tyder på att de har förtunnat sitt budskap så till den milda grad, på grund av oärlighet från toppen och brist på ryggrad hos resten, att de kommer fortsätta sin mentala reträtt tills de helt försvinner från den politiska kartan eftersom det inte längre går att se någon skillnad mellan dem och vänstern. Eller det har kanske redan hänt för länge sedan?

Vänster och höger

Sedan länge tänker vi oss att det finns två sidor i politiken. Vi har vänster och höger. Men är det verkligen två sidor? Exempelvis hyllar vänstern mångkultur och massiv invandring, men det gör högern också. Hur man kan kalla sig "konservativ" samtidigt som man stöder att den svenska befolkningen byts ut i snabb takt är svårt att förstå. Men jag antar att saken framför allt handlar om pengar för de borgerligt konservativa. De är intresserade av att försvara vissa ekonomiska intressen och bryr sig av allt att döma inte om det svenska folket eller den svenska kulturen.

Från "marknaden" får vi United Colors of Benetton och från politikerna till höger och vänster får vi samma sak. Vänster och höger är två sidor av samma mynt. Den verkliga striden i vår tid står mellan etablissemanget och folket. Det ser vi inte bara i Sverige, utan överallt i Europa. Dels visar det sig genom stora demonstrationer i olika länder som framför allt riktar sig mot bankmaffians plundringståg. Dels visar det sig genom att alltfler stöder "högerpopulistiska" partier som riktar sig mot en svekfull politisk elit som har förrått sina folk och sin civilisation. Ungern tillhör avantgardet i den här striden. De har gått längst i att försöka återta kontrollen över sina banker och sitt land. Om Eurokraterna bara kunde skulle de nog gärna ge ungrarna en ny dos av 1956. Men än så länge har de inte samma makt som sina kollegor i det gamla Sovjetunionen.

"Högern" tjänar kortsiktigt (de tänker bara kortsiktigt) på att stora massor av arbetskraft strömmar in i västvärlden eftersom lönerna kan hållas i schack då det finns gott om arbetskraft. Det är tydligt i USA där lönerna för vanligt folk har stagnerat sedan 90-talet samtidigt som landets gränser har hållits öppna för immigranter. För bankmaffian och direktörer i industrin ser utvecklingen helt annorlunda ut. Den amerikanska trendanalytikern Gerald Celente har sagt att skillnaden mellan en arbetare och en direktör låg på 1:20 när han började arbeta som en ung man. Idag ligger det på ca 1:500. För vänsterpolitiker innebär massinvandringen att de får många röster från bidragsberoende immigranter. Kalaset betalas av svenska skattebetalare.

Det nya Sverige

Vilket samhälle håller då höger+vänsteretablissemanget på att skapa? Om vi tänker som vuxna människor, det vill säga låter bli att hamna i disneyfierade utopiska drömmerier, så verkar det troligt att vi får samma typ av samhälle som man kan se i Sydamerika. Där finns ofta en liten superrik oligarki som har kontrollen över landet. Medlemmarna av eliten tar helikoptern till kontoret på morgonen. Välbeväpnade gäng härjar om makten på gatorna som eliten flyger över. Folket är splittrat och därför kan oligarkerna härska. I Sverige splittras folket genom mångkulturen och massinvandringen, vilket gör att penningstinna oligarker lättare kan härska över dem i framtiden.

Fast det verkar inte osannolikt att hela projektet kommer att leda till socialt kaos och inbördeskrigsliknande situationer. Redan på 90-talet skrev Hans Magnus Enzensberger om "det lågintensiva inbördeskriget" som på senare tid har blivit allt tydligare i exempelvis Malmö. Så den kortsiktiga girigheten hos plutokrater och deras politiker till vänster och höger kommer kanske att slå tillbaka mot dem själva med full kraft rätt som det är. Paul Weston, från British Freedom Party, hoppas få se nya Nürnbergrättegångar där förrädare ställs inför rätta för sina brott. Det kanske är en trend för framtiden?

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.