Det mesta som skrivs i media är så dumt att man slår sig för pannan, ändå kan man ibland inte undvika att kommentera det. Under den gångna veckan har två fenomen, i den infantiliserade mediavärlden förmodligen betecknade som ”snackisar”, fått stor spridning. Båda belyser aspekter av hur media fungerar.

”Ingen är vän med en fattig”

Journalistkastens oförmåga att på ett relevant sätt skildra fattigdom illustrerades genom fiaskot kring radioprogrammet Ingen är vän med en fattig. Avsikten var att ge den samtida fattigdomen ett mänskligt ansikte, men man valde att göra det genom att intervjua en tidigare programledarkollega. Detta utan att nämna att det rörde sig om just en kollega, och utan att ge hela bakgrunden (bland annat att ”Frida” äger en bostadsrätt). På det systemkritiska internet gav detta upphov till flera reaktioner, den mer eller mindre outtalade bakgrunden till dessa var att det inträffade på ett mycket pedagogiskt vis demonstrerar hur journalistkasten börjar betrakta sig själva som en priviligerad grupp som ska ha rätt att verka i en skyddad verkstad. Vänskapskorruptionen mellan de tidigare programledarkollegorna Mona Masri och ”Frida” var ungefär lika stötande som den mellan Robert Aschberg och Gert Fylking nyligen.

Att allmänhetens förtroende för journalisterna ligger på rekordlåga 23% är alltså välförtjänt.

Det inträffade är intressant av flera skäl. Dels belyser det hur media, av okunskap eller medvetet, förtiger viktig fakta i sina artiklar. Detta blir inte minst tydligt när makthavare på mikronivå ska ”granskas”, oavsett om det sedan gäller biljettkontrollanter som följer arbetsgivarens direktiv eller socialsekreterare som verkar inom ramarna för en ansträngd budget. Här förekommer också, särskilt tydligt i fallet med kontrollanterna, att arbetsgivaren vänder sina anställda ryggen i kontakten med media. Hårddrar man denna tendens kommer samhället inte att fungera eftersom media implicit utgår från att alla former av auktoritet utom den egna är förtryck.

Jag känner igen henne. Jag har sett henne på någon av barerna runt Möllevångstorget, eller var det kanske en nattklubb vid Malmö högskola.
– Mona Masri

Intressant är också att någon egentlig diskussion i media om det problematiska med journalister som i praktiken ljuger inte förts. Här skulle man förövrigt kunna göra en intersektionell analys av Masris val av intervjuobjekt. Inte minst är det intressant att man väljer en ung, etniskt svensk kvinna hellre än en medelålders gambiansk man när man vill väcka sympati för vår tids fattiga. Det finns ett resonemang bakom, även om det för Masri kanske inte var medvetet. Resonemanget är dock inte acceptabelt när det är en borgerlig politiker som står bakom det.

”Etniska svenskar mitt i livet”

När statsminister Reinfeldt skulle försvara sin sysselsättningspolitik påpekade han att ”om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet”. Av detta drog han slutsatsen att man inte kan säga att det råder en massarbetslöshet, implicit att arbetslösheten är ett migrations- och integrationsproblem. Detta har väckt upprörda känslor hos de grupper som gärna upprörs, bland annat twittervänstern. Dels har Reinfeldt explicit talat om etniska svenskar, en grupp vars existens annars gärna förnekas. Dels har han ”ställt grupper mot varandra”.

I grunden är det dock inget uppseendeväckande i konstaterandet att det tar längre tid för nyanlända, ofta lågutbildade, grupper att nå samma sysselsättningsgrad som sedan generationer etablerade. En högre arbetslöshet för de förra, liksom en större fattigdom, är ofrånkomlig så länge man inte helt avskaffar vårt samhälles incitamentstruktur och istället inför ett planekonomiskt system där alla ges ett arbete av staten med en identisk lön. De som gnäller mest högljutt om ”ojämlikhet” mellan svenskar och invandrare bör vara medvetna om att en sådan tvångsegalitär ekonomi är den enda lösningen på de problem de beklagar sig över. Det bör även den massa som ibland tar deras gnäll på allvar vara. Antingen lär man sig leva med att en analfabet har något lägre inkomst än man själv har, eller så röstar man med kommunisterna.

Sammantaget kan man konstatera att i det dårhus som inbillar sig vara ett land är det mesta som vanligt. Men man bör också notera att de starka reaktionerna på Masris oprofessionella reportage och Reinfeldts sannolikt högst medvetna användande av etnicitet som begrepp antyder att förändringar pågår.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.