Gert Fylking är för undertecknad mest känd från TV 3:s barndom, då han bland annat sände SM i lavemang. Kvaliteten på hans skapande har därefter varit ojämn.
De senaste åren har Fylking arbetat i radio, som programledare på Rix FM. Han är inte sällan frispråkig, men håller sig normalt inom mediaetablissemangets informella råmärken. När han i direktsändning jämförde Anders Breivik och serber passerade han dock den oskrivna gränsen. Han stängdes av från radio och har också anmälts för hets mot folkgrupp. Fylking är ångerfull och uttrycker förståelse för avstängningen.
Det intressanta här är dels den etniska mytologi som byggts upp i svenska media, dels efterspelet. Vad gäller mytologin förknippas olika folkgrupper med olika egenskaper, och en följd av rapporteringen från krigen i Balkan är att serber förknippas med negativa egenskaper. För att NATO skulle kunna bomba landet framställdes serberna i media som fascistoida krigsförbrytare, medan exempelvis albanska krigsbrott tonades ner. Detta summeras av socialdemokraten Krister Kronlid på följande vis:
Jag har vågat mig på det lilla experimentet att om du byter ut ordet serber mot judar eller muslimer så skulle det få en helt annan klang och Gert Fylking skulle ha fått sparken samma dag. Det hade varit medial uppmärksamhet av Guds nåde. Nu är det inte så, eftersom det handlar om serber, och man har vant sig i Sverige att serber är lite sämre än andra, lagda åt det hållet och vill kriga och mörda varandra på bestialiska sätt. Man har köpt den bilden och det skrämmer mig oerhört.
Vi har alltså inte bara en etnisk mytologi där olika etniska grupper förknippas med olika egenskaper utan också en hierarki där vissa framställs som offer och andra som förövare. De senare ska enligt den mediala logiken tiga still om de kritiseras eller förlöjligas, och de inkluderar bland annat svenskar och serber. Offeretniciteter är bland annat alla sub-sahariska afrikanska folkgrupper, romer, muslimer och judar (även om en lågintensiv medial kamp förs kring de båda senare gruppernas status som offer). Här finns förövrigt en implicit rasism av rang, med undantag för judarna betraktas de flesta offeretniciteter som lågpresterande av the powers that be (detta kan i framtiden leda till latenta spänningar, då högpresterande invandrargrupper som kineser och syrianer hamnar i konflikt med etablissemangsdiskursen, men det återstår att se).
Det verkligt intressanta är efterspelet, där tunga namn med kopplingar till Expo gått ut och försvarat Fylking. I vad mån detta har att göra med att Robert Aschberg både är Fylkings vän och ansvarig utgivare av Expo vet vi inte. Lisa Bjurwald har således instämt i Fylkings beskrivning av det serbiska konsensus, även om hon tillägger att ”allt måste ses i sin historiska och nationella kontext”. Som serb skulle man dock troligtvis föredra att bli kallad ”dum i huvudet” framför att framställas som anhängare av fascistoid mytbildning. Från det senare backar nämligen inte Bjurwald. Hon menar också att ”jargongen är rå” i den radio där Fylking verkar och då får man räkna med övertramp. Om hon tillämpar samma resonemang på kommentarsfältet till Fria Tider eller Avpixlat framgår inte av hennes korta artikel.
Även Aschberg försvarar sin vän i en kolumn i Aftonbladet, klädsamt nog ihop med informationen att det just rör sig om en god vän. Hans poäng är att man kan säga att ”tyskarna” startade Andra världskriget utan att någon blir kränkt, och därför borde man även, lite slarvigt, kunna tala om ”serberna”. Det serbiska röster här reagerat mot är dock att det finns en inbyggd asymmetri, där man får tala om ”tyskarna”, ”serberna” och ibland även ”amerikanerna” men inte om ”muslimerna” eller ”judarna”. Bakom detta finns en komplex bakgrund där just etniska stereotyper och föreställningar om historisk skuld och offerskap spelar en roll. Värt att notera är också att många serber inte accepterat den bild av deras skuld under krigen i Jugoslavien som betraktas som ”fastslagen” av svenskt mediaetablissemang. Gert, Bjurwald och Aschberg betraktar den istället som en vedertagen sanning, som ännu en ”avslutad” diskussion.
Efterspelet illustrerar alltså två saker. Dels den komplexa och asymmetriska (eller på vanlig svenska orättvisa) synen på olika etniska grupper och vad man kan säga om dem. Serber och svenskar kan man ganska slarvigt generalisera, men gör man det med judar eller somalier är man rasist. Efterspelet illustrerar även risken för korruption när en institution får vara skyddad från kritik så länge som Expo varit det. Institutionen är djupt problematisk oavsett om vi talar om åsiktsregistrering, debattklimat eller, som synes, korruption. Det är illa nog att en krets av personer med starka kopplingar till radikal vänster ges rätten att beskriva ”högerextremism” som vore de objektiva bedömare, och det är riktigt osmakligt när övrig media blundar för kopplingar mellan Expoföreträdare och våldsbejakande vänster. Fullt lika osmakligt är det inte när det även innebär att Expokretsens vänner kan säga sådant som annars av Expo definieras som främlingsfientligt. Men en demokratisk debatt värd namnet borde beröra denna korruption.
Läsvärt
Balkanpuls – Lisa Bjurwalds hyckleri i kvadrat
Balkanpuls – Expos trovärdighet för alltid förbrukad
Expo Exponerat
Om skribenten: Joakim Andersen
