I dagens Expressen tar redaktör Thomas Mattsson upp de fenomen han beskriver som näthat och journalisthat, i en krönika med samma namn. Krönikan är i sig inte särskilt intressant, och man kan konstatera att i kategorin analyser av fenomenet ”journalisthat” har icke-journalister som Johannes Nilsson och Solguru presterat betydligt mer givande texter. Detta är psykologiskt och sociologiskt tämligen begripligt, det är ofta svårare att analysera en konflikt där man själv är ena parten.
Den icke-journalistiska analysen har en del likheter med den historiska marxistiska analysen. Där härskande klasser bara ser ”hat” och ”brott” brukar marxister ofta identifiera intressekonflikter. Mattssons text antyder att han är oförmögen till detta. Han använder ordval som ”ogenerade vansinnigheter, som främlingsfientlighet” och ”Det är ju otroligt”, vilket illustrerar hans svårigheter att förstå andra åsikter. Inte heller andas hans text en vilja att förstå den politiskt och socialt Andre, eller en nyfikenhet på andra perspektiv.
Den icke-journalistiska analysens släktskap med den marxistiska är dock inte fullständigt, historiskt har marxister ofta haft svårt att göra en objektiv klassanalys när avvikande åsikter funnits med i bilden. Folkmordet som riktades mot Ukrainas ”reaktionära” bönder är ett exempel på detta, i vår tid kan man jämföra med oviljan att acceptera att många av Sverigedemokraternas väljare tillhör en inhemsk arbetarklass utan tillgång till maktens korridorer. Gramscis begrepp classi subalterni är mycket användbart för att kategorisera den brokiga grupp av människor och sociala skikt som inte längre tillerkänner journalister, etablerade politiker et cetera legitimitet. De utmanar kort sagt vissa andra sociala skikts hegemoni. I förbigående sagt har det för undertecknad alltid framstått som just ”otroligt” när självutnämnda vänstermänniskor så ohöljt kan förakta människor som är betydligt mindre priviligerade än de själva, till den grad att man gör narr av deras utbildningsnivå, utseende och påstådda genetiska brister (detta antyder, än mer i förbigående, att välviljan som riktas mot andra underpriviligerade grupper är paternalistisk och högst villkorlig).
Hade det rört sig om en ”godkänd” grupp hade man dragit de tämligen logiska slutsatserna att classi subalterni saknar tillgång till de intellektuella produktionsmedlen och därför kan uttrycka sitt missnöje med den förda politiken och dess förespråkare på ett primitivt sätt. Hade vi haft att göra med fattiga muslimer eller afro-amerikaner hade toleransnivån för sådant varit högre, man hade då talat om ”uppror” och ”motstånd”. Men har vi att göra med inhemsk arbetarklass väljer hegemonins innehavare att betrakta det som ”hat” (om det ens är ett medvetet val kan visserligen ifrågasättas). Och visst är det tråkigt när människor hatar andra människor. Samtidigt bör man inse att detta är en fullt logisk följd av att hegemonins försvarare medvetet, och ofta med användande av ohederliga metoder, försvårat framväxten av företrädare för classis subalternis perspektiv i den akademiska världen och det offentliga samtalet. Så länge, ursäkta ordvalet, hatet mot sverigedemokrater är så okontrollerat hos stora delar av bland annat journalistkåren kommer framväxten av en systemkritisk elit, ett ”new team”, att fördröjas. Samtidigt kan man konstatera att denna diskussion idag redan är föråldrad. Ett flertal ”new teams” har redan utkristalliserats, och de närmaste åren kommer präglas av deras frammarsch både politiskt och kulturellt. Mattssons känslor av obehag när journalistkåren granskas, ifrågasätts och kritiseras torde alltså inte ha anledning att minska framöver, även om de rena dödshoten högst sannolikt kommer avta på lite sikt.
Om skribenten: Joakim Andersen
