Vi lever i en tid då arvet från 1968 sakta men säkert trängs tillbaka och undermineras. Denna process har två aspekter, en ideologisk och en politisk. Ideologiskt kan man notera hur både feminismen och mångkulturalismen ifrågasätts, idag även i etablerade borgerliga kretsar. Sverige befinner sig här i ett europeiskt bakvatten, men processen pågår även här. Samtidigt marginaliseras rörelser med tydlig koppling till 1968 års idéer politiskt, i många länder genom att högerpopulistiska rörelser tar över den såkallade vänsterns väljare och bildar regering ihop med borgerliga partier.

Den senare processen har dock ett janusansikte, på samma sätt som det etablerade hatet mot Sverigedemokraterna har det. I viss mån handlar det om att man ”avskyr deras åsikter”, men i betydligt högre grad rör det sig om legitimitet och representation. Det har uppstått ett etablissemang i Sverige, bestående av bland annat de sju riksdagspartierna, etablerad media, de större fackföreningarna och en flora av diverse organisationer. Detta etablissemang har mer eller mindre gemensamt bestämt ramarna för det offentliga samtalet, en grundläggande förutsättning för dess existens är att det representerar folket.

En växande andel av befolkningen upplever dock inte att det företräds av detta etablissemang. Det är vad Habermas kallade en legitimitetskris, och i Sverige kan det leda till att man vänder de sju partierna ryggen och röstar med soffkudden eller SD, eller att man väljer bort etablerad media till förmån för bland annat Fria Tider och Russia Today. Reaktionen från etablissemanget på detta kan i hög grad karaktäriseras som infantil vrede, denna vrede är delvis den outtalade bakgrunden till det etablerade SD-hatet.

Ovan nämnda janusansikte gör att den borgerliga relationen till 1968 års arv blir komplex och kan drabbas av bakslag. Man ifrågasätter gärna de mest besynnerliga aspekterna av den såkallade vänstern, men det finns en gräns för hur mycket detta ifrågasättande får kopplas till icke-etablissemanget. En sådan backlash har vi nyligen kunnat bevittna, på så bred front att man undrar om det rör sig om ett sammanträffande.

Poirier, Ström och Tryckfrihetssällskapet

Låt mig citera min namne Knut Carlqvist: "Svenska medier har aldrig insett, att deras uppgift är att hålla ett öga på staten och makten. De tror att deras uppgift är att uppfostra folket."

Varför är då Kaj Schueler på SvD, Anders Lindberg på Aftonbladet, Johannes Forssberg på Expressen, Niklas Orrenius på Sydsvenskan och hela Expo-redaktionen så hysteriskt rädda för mig och Tryckfrihetssällskapet? Jo, för att jag känner deras agenda utan och innan. Med över 30 års erfarenhet från svenska redaktioner vet jag exakt hur snacket går bland mina kolleger.
– Ingrid Carlqvist, Tryckfrihetssällskapet

Det svenska Tryckfrihetssällskapet beskriver sig själva på följande vis:

Tryckfrihetssällskapet är en partipolitiskt obunden förening vars främsta syfte är att kämpa för det fria ordet, varhelst det hotas och oavsett vem som hotar det. Föreningen stödjer sig på två av Sveriges grundlagar: Tryckfrihetsförordningen från 1949 som ska garantera "fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning" för varje medborgare, samt Yttrandefrihetsgrundlagen som sedan 1991 stadgar att "alla svenskar har rätt att uttrycka sina åsikter, tankar, känslor i radio, tv, videogram, ljudupptagningar eller andra sorters upptagningar". Föreningens mål är att tillhandahålla stöd och skydd varhelst yttrandefrihet och intellektuell frihet hotas. Detta görs genom opinionsbildande arbete och vid öppna möten där inbjudna talare från hela världen berättar om sitt arbete för yttrande- och tryckfrihet.

Ett sådant sällskap fyller en potentiellt värdefull nisch i den svenska offentligheten. Sällskapet hade planerat ett möte på temat Genusforskning på universiteten – vetenskap eller vansinne? i slutet av mars. Deltagare skulle varit bloggarna Tanja Bergkvist och Pär Ström, kända för att belysa och ifrågasätta ett flertal aspekter av den officiella feminismen, samt Roland Poirier Martinsson, chef för Timbro Medieinstitut och krönikör på Svenska Dagbladet.

Eftersom Tryckfrihetssällskapet gett utrymme även åt invandrings- och islamkritiska åsikter utbröt dock en smärre storm på det twitter där den såkallade vänstern gärna skapar diverse drev. Detta ledde till att Poirier under föga hedervärda former drog tillbaka sin medverkan i mötet, och dessutom symboliskt underkastade sig 1968 års arv genom att ta avstånd. Turerna kring detta beskrivs på Fria Tider här: Timbro smädar Tryckfrihets­sällskapet efter vänsterkrav

Vi [deltar] inte i arrangemang ordnade av rättshaveristiska rasistorganisationer
– Marcus Uvell, VD för Timbro

En debatt kring Tryckfrihetssällskapet fördes även på Svenska Dagbladet, den finner vi här:

Kaj Schueler – Även åsiktssmuts klibbar

Bortsett från att Schuelers ordval och världsbild för tankarna till äldre tiders antirasistiska teorier om hur fascister associerar det främmande med ”smuts” och distinktionen ”rent/orent”, är det tydligt att problemet här inte bara är idéer utan att dessa idéer framförs av individer och grupper utan koppling till etablissemanget.

Man kan notera att inte bara Poirier tvingades ta ett stort steg tillbaka, både som människa och som intressant debattör. Även Pär Ström tog efter det inträffade en time-out från sitt bloggande. I vad mån detta kan kopplas till twitterstormar kan man som utomstående inte veta.

Axess och immigrationismen

Axess anser varken att det finns någon ursvensk kultur eller att en sådan ska eftersträvas. Istället bör Sverige globaliseras och internationaliseras inte bara socialt och ekonomiskt utan också kulturellt.

Axess är för fri invandring, för fri rörlighet över alla nationsgränser och motståndare till såväl höger- och vänsterextremism som religiös extremism vare sig den förekommer inom kristendom, islam, judendom eller, till exempel, hinduism m.fl. religioner.
– Axess programförklaring

Tidskriften Axess har länge fyllt en tveeggad funktion i svensk debatt. Å ena sidan en värdefull och välfinansierad kritik av de mest absurda sidorna av arvet från 1968. Å andra sidan tydligt liberala övertoner i denna kritik, och ett intresse för att kartlägga individer och grupper redaktören Johan Lundberg ser som ”antisemiter” och förintelseförnekare som för tankarna till Expo, yrkesförbud och demokratur. Många gånger har man på grund av det senare fått intrycket att problemet för Lundberg inte är att människor kartläggs och stängs ut från offentligheten på grund av sina åsikter, utan att problemet är att det är ”vänstern” snarare än Lundberg som gör urvalet.

Redan 2011 klargjorde Lundberg de liberala och invandringspositiva förtecknen för sin kritik av det han kallar multikulturalism. Problemet för Lundberg var, och är, att den betraktar invandrargrupper som kollektiv snarare än som individer. Uppenbarligen var det många som antingen inte läste artikeln, eller inte förstod den, för en viss svekdebatt har uppstått när Axess nu i programförklaringen Axess och tidsandan åter skisserar sin ideologiska position.

Det intressanta här är varför denna skissering kommer just nu, liksom de brasklappar som finns i texten. Kritiken av det ”konsensusstyrda” Sverige drabbar de facto inte minst de tyckmyckna och självgoda nollor som utgör den politiska korrektheten, man kan också notera att Axess insett att dessa är historiskt skadliga:

Att inte fritt debattera de konflikter som framträder i globaliseringens spår vore endast kontraproduktivt och skulle gynna partier och grupperingar på de politiska ytterkanterna.

Summering

Poiriers reträtt och Axess programförklaring kan utifrån Schuelers perspektiv förstås som att medlemmar av etablissemanget värjt sig för att associeras med det klibbiga ”smuts” som finns utanför det etablerade rummet, i form av allt från Tryckfrihetssällskap till anonyma bloggar och kommentarsfält. En sådan reträtt är inte särskilt förvånansvärd. Däremot kan den på sikt visa sig vara av värde, då det ökar utrymmet för verkliga systemkritiska alternativ. För ärligt talat vore ett Sverige där det nu existerande etablissemanget anammar delar av islam- och invandringskritiken inte ett bättre Sverige än dagens. Som den belgiske högerradikalen Robert Steuckers noterat behöver vi ett ”new team”.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.