Arthur Koestler (1905-1983) är idag kanske mest känd som författare till Darkness at Noon och The Thirteenth Tribe. Den förra var en av sin tids mest inflytelserika uppgörelser med det sovjetiska system Koestler själv en tid hade stött, den senare framförde tesen att de europeiska ashkenazijudarna härstammade från khazarska konvertiter snarare än från de bibliska israeliterna (och alltså var ett europeiskt folk). Han hade också en vänskaplig relation till Alain de Benoist och satt med i GRECE:s Comité de patronages. Flera teman i hans författarskap knyter an till den nya höger som förknippas med de Benoist, samtidigt som många teman var mer personliga.
Överhuvudtaget levde han ett av de mest spännande liv någon europeisk författare gjort i modern tid. Han var uppvuxen i en judisk-ungersk familj, var medlem i en judisk student- och fäktförening, levde i en kibbutz, deltog i en polarexpedition, fängslades och dömdes till döden av Franco, umgicks med Orwell, tog LSD med Timothy Leary och avslutade slutligen sitt liv genom självmord.
En av Koestlers mindre kända böcker är Call Girls. Koestler skildrar där de akademiska ”call girls” som gärna och ofta färdas mellan olika konferenser och seminarier. Det är Koestlers sista skönlitterära verk, utgiven 1972. Koestler följer i boken en konferens förlagd till en schweizisk alpby, där ett dussintal vetenskapsmän och -kvinnor från olika skolor samlas för att diskutera människans överlevnadsmöjligheter. Huvudpersonen är Nikolaj Soloviev, en fysiker som påminner om Koestler själv. Han brottas med den förtvivlan insikten om människans förmåga att förinta sin egen art väcker, och hoppas att konferensen ska utmynna i en tvärvetenskaplig uppmaning till handling.
De är värre än politiker, för politiker är dåliga skådespelare av naturen, medan akademiker däremot tycks lida av emotionella utvecklingshämningar…. vetenskapsmän framträder som lidelsefulla tjänare av Sanningen, fria från alla emotionella fördomar, medan ambition och avundsjuka hela tiden gnager på deras inälvor.
– Claire Soloviev
Call Girls kan beskrivas som en dystopisk idéroman. De inbjudna forskarna representerar olika vetenskaper och skolor, och presenterar sina olika perspektiv. Där finns en ung munk vars orden ägnar sig åt parapsykologisk forskning, liksom där finns en neurolog som visar hur man med elektroder i hjärnan kan minska aggressionen både hos människor och apor. Där finns en kleinian och en representant för den pseudo-marxism som under perioden hoppades att ”babianer”, antisociala och våldsamma ungdomar, skulle förgöra samhället. Soloviev menar att det krävs radikala åtgärder för att förhindra att människan utplånar sig själv, bland annat en genuin kontroll av befolkningstillväxten.
En tanke Koestler framförde i andra sammanhang rör människans schizofrena janusansikte. Å ena sidan har hon uråldriga instinkter, å andra sidan har hon under en evolutionärt sett mycket kort tidsperiod utvecklat mer rationella hjärnfunktioner. Även detta tas upp i diskussionerna, som är intressanta att läsa även om boken skrevs under 70-talet. Människans förmåga att förinta sin egen värld har inte minskat, även om den inte står i centrum för debatten på samma vis som då, och de olika perspektiv som dyker upp existerar fortfarande.
Du ser turistexplosionen bara som ett smärre obehag… men det är ett världsomfattande fenomen som sprider fördärv över hela jorden. Det nivellerar alla kulturer till den minsta gemensamma nämnaren, till en enahanda norm, en syntetisk pseudokultur som växer och växer som en plastbubbla. Kolonialismen är död. Nu har vi coca-kolonisering över hela världen… i stället för att bringa nationerna till närmare ömsesidig förståelse sprider resandet ömsesidigt förakt.
– Soloviev
Samtidigt är det en dystopisk roman, inte minst på grund av Koestlers skeptiska inställning till det vetenskapliga kollektivets förmåga att ta relevant ställning i viktiga frågor. Han hade själv stor erfarenhet av den typ av konferenser som beskrivs i romanen, och hans bild av forskarna är desillusionerad. Flera av dem drivs mer av fåfänga och avundsjuka än av omtanke om människorna och världen. Litterärt gestaltar Koestler detta genom en ingående skildring av deltagarnas sexuella diskussioner och intressen, växlad med deras diskussioner. I en tid då nationalekonomer tills helt nyligen betraktats som objektiva och frikopplade skildrare av sanningen är Koestlers skepsis inför ”experterna” inte helt missriktad.
Koestler tycks också fråga sig om en vetenskaplig sfär som är så splittrad i specialiserade undervetenskaper kan ta ställning i mer övergripande frågor och om tvärvetenskaplig förståelse ens är möjlig. Här finns en gordisk knut. För att rädda mänskligheten och världen krävs att vetenskapskollektivet genomdriver flera mindre demokratiska åtgärder, samtidigt är Koestler medveten om att en sådan experternas diktatur innehåller minst lika stora hot som en politikernas diktatur. Sammantaget finns det alltså en stark underton av pessimism, men samtidigt tar Koestler upp flera intressanta och viktiga teman. Om man hittar Call Girls på sitt lokala antikvariat kan det alltså vara en givande bekantskap.
Om skribenten: Joakim Andersen
