När José Padilhas film Tropa de Elite först nådde en svensk publik var det många med en högerradikal sensibilitet som tilltalades av filmen och den brasilianska militärpolisiära elitstyrkan BOPE. Likheterna mellan BOPE och europeiska elitförband som det tyska SS var tydliga, bland annat genom dödskallesymboliken och den närmast sekteristiska gemenskapen i ett förband vars medlemmar hela tiden lever i skuggan av döden (eller i dödens käftar, för att låna överste Nascimentos ord). Padilhas film var samtidigt en intelligent skildring av det brasilianska klassamhället och dess intrikata och brutala nät av korruption, av överste Nascimento beskrivet som ”systemet”.

I Tropa de Elite 2 återvänder Padilha till de överlevande huvudpersonerna från den första filmen. Den inleds med ett skeende där elitstyrkan förlorar sin heder, och som följd av detta dras in i ”systemet”. Padilha skildrar skickligt detta nätverk av korruption och våld som en hydraliknande företeelse, snart sagt omöjlig att döda och med förgreningar från favelan till de högsta politikerna. Detta innebär att även om BOPE utraderar knarkhandeln och befriar flera favelor från gängen, tas deras plats av ännu ett hydrahuvud. Denna gång i form av de miliser och poliser som snabbt korrumperas, och visar sig vara en lika brutal aktör som gängen.

Uppföljaren är en intelligent film även den, och Padilha vänder lika skickligt på perspektiven som i den första filmen. Det är också betydligt mer givande att se dödskallarna vända sitt våld mot korrupta makthavare än att se dem skjuta aldrig så kriminella favelainvånare. Skildringen av ett genomkorrupt samhälle är obehagligt väl genomförd. Däremot fyller BOPE en mer perifer roll i den andra filmen, vilket gör att den som vill följa ett krigarbrödraskap i aktion riskerar att bli besviken. Det tar också en stund innan filmen tar fart efter en lång inledning, och överste Nacimento framstår som så plågad att han närmast är apatisk i sitt uttryck.

Filmen är alltså inte lika bra som sin föregångare, även om den är väl värd att se. Enligt Jean Thiriart har Brasilien potentialen att vara Europas Sicilien under den kommande geopolitiska konflikten med USA. Vara hur det vill med den saken men landet är intressant av flera skäl och antyder också, i likhet med delar av Italien, något om vart vårt eget samhälle är på väg. Det finns redan flera områden där kriminella nätverk skrämmer vittnen till selektiv blindhet, i vad mån dessa nätverk redan skapar ett ”system” tillsammans med poliser och politiker är något vi med säkerhet kan utgå från att dagens journalistkår är fullständigt oförmögen att utröna. Om denna utveckling fortsätter är det bara en tidsfråga innan även Sverige får en motsvarighet till Brasiliens BOPE.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.