Vi upplever sedan en tid hur en hegemoni sakta men säkert undermineras och ersätts. Hegemonin ifråga är inte helt enkel att ge ett namn, men det är inte alldeles missvisande att tala om kulturmarxism eller ”politisk korrekthet från vänster”. Det idékomplex som då avses inkluderar bland annat radikalfeministisk genusteori, queerteori, immigrationism, antirasism med etnomasochistiska förtecken och en högst specifik inställning till sexualitet och konst. Gemensamt för många av dessa inslag är en kollektivistisk och strukturalistisk världsbild, och en förkärlek för en form av gnostiska förklaringar där man tar avstånd från det enkla och tillsynes självklara.

Denna hegemoni har under flera år underminerats. Delvis på grund av en ren tids- och generationsfaktor, idékomplexet har flera decennier på nacken och framstår inte längre som särskilt spännande varken för gamla 60-talister eller för de nya generationer som förknippar det med sagda 60-talister. Man skulle förmodligen kunna hävda att en av historiens ironier är att 68 års idéer hamnar på historiens soptipp inte i första hand för att de är felaktiga och skadliga utan för att de är gamla.

Dessa idéer har under många år angripits från det som skulle kunna kallas en populistisk höger utan anknytning till etablissemanget. Här kan nämnas allt från debattörerna på Flashback och bloggar som Motpols och Mohamed Omar till alternativa nyhetssidor som Fria Tider och Avpixlat. Dessa angrepp har på flera vis berett marken för en mer etablerad offensiv, idag känner de flesta någorlunda nyfikna människor till att den officiella bilden av allt från invandringens kostnader till ”den sociala konstruktionen av kön” har betydande brister.

Under några år har 68 års idéer också utmanats av ett antal borgerliga röster, främst kretsen kring Axess och Per Gudmundson. Man kan nu se hur denna utmaning nått en kritisk massa, och det börjar bli svårt att hålla reda på alla debattörer som ansluter sig till den. Ett par exempel här är Madeleine Leijonhufvuds angrepp på medias behandling av kungafamiljen och Bengt Ohlssons kritik av Kulturslussen. Gemensamt för dessa är att de angriper de ofta outtalade självklarheter och förgivettaganden som stora delar av ”vänstern” utgår från i sina ställningstaganden (kung=nazism=överklass=Lundsberg=vita män et cetera ad nauseam). Man kan också nämna SvD:s ledarredaktion och dess försiktiga kritik av den institutionaliserade genusteorin.

Borgerlig normalitet

Vi bevittnar en borgerlig offensiv, en ”kulturkamp” om man så vill, riktad mot det under lång tid dominerande idékomplex som varit kopplat till vänstern. Politiskt korrekt ”sunt förnuft” kommer att ersättas av borgerligt ”sunt förnuft”, en normalitet ersätter en annan. Exakt hur denna normalitet kommer att se ut är ännu oklart, och det som nu följer är rena spekulationer.

Social och ideologisk hybridisering

Vad vi redan kan notera är att den borgerliga normalitet som börjar ta skepnad är en social och ideologisk hybrid, starkt påverkad av 68 års idéers mellanspel. Så är dess företrädare inte främmande för att anamma och använda sig av teman och förklaringsmodeller från kulturmarxismen, även om man ger dem andra förtecken. Man kan här nämna ett starkt intresse för antisemiter men ett minskat intresse för islamofober. Det intressanta i sammanhanget är förövrigt sällan synen på judar respektive muslimer, utan på systemet och dess etablissemang, där dessa borgerliga kulturkämpar och antisemitjägare som av en ren händelse råkar ingå.

Även synen på ekonomi kan beskrivas som en hybrid. En klasskamp förs, men inte längre med nyliberalismens argument. Tvärtom skapar man gärna offentligt subventionerade marknader, vilket både ger möjlighet till överprofiter och riktade lösningar av officiellt erkända problem. Exempel på det förra är privatiseringen av äldrevården, på det senare den djungel av särskilda bidrag och privilegier som ska lösa integrationsproblemen (instegsjobb, etableringsersättning, etableringscoacher, SFI-bonus, et cetera). Värt att notera är att detta är avsteg från den fria marknadens ideal.

Denna ideologiska hybridisering är i sig ett spännande fenomen. Man kan gissa att den hänger samman med en social hybridisering, där grupper inom vänstern idag gjort en sådan klassresa att de är mer bekväma med att anamma delar av en borgerlig politik, samtidigt som det fortfarande måste göras med ”rätt” förtecken och argument. Detta antyds av hur journalistkasten rapporterar om Moderaterna och Miljöpartiet, respektive om Social- och Sverigedemokraterna. De förra partierna ”ligger rätt i tiden” och tilltalar sentiment hos de sociala skikt vi här är intresserade av (journalistkasten, klassresenärer med rötterna i vänstern, den Nya Klassen i ideologisk förändring i tandem med systemets förändring).

En bieffekt av denna utveckling kommer vara en mer accepterande inställning till repression både in- och utrikes mot grupper som anses hota det system dessa sociala skikt representerar. Man kan här tala om inställningen till ”högerextremister” som en form av ”instegsdrog” som vant dessa sociala skikt vid att vissa metoder kan användas för att tysta misshagliga grupper. På sikt kommer dessa metoder att kunna användas även mot islamister och de ”vänsterextremister” som ännu tar sina ideal på allvar, på sikt även mot brottsligheten (vi bevittnar sannolikt en trend i riktning mot ”hårdare tag” i samband med debatten om Malmöskjutningarna).

Denna hybridisering innebär också en mer accepterande inställning till angreppskrig mot misshagliga regimer, framväxten av en ”bombhöger” och en ”bombvänster”. Någon egentlig fredsrörelse tycks idag inte existera, vilket beror på att den historiska vänstern befinner sig i ett tillstånd av förvirring och social hybridisering.

Antipopulism och medierad populism

De sociala skikt vi här behandlar utgör ett etablissemang och en form av elit. Något de inte kommer att bryta med är därför behovet av en elit. Samtidigt rör det sig delvis om sociala skikt som historiskt betraktar sig själva som anti-auktoritärer, delvis om skikt som har intresse av att vädja till ”folkets” ”sunda förnuft” i sin kamp mot 68 års hegemoni. Resultatet blir en paradoxal blandning av antipopulism och medierad populism, återigen en sorts diskursiv hybridisering.

Man måste här skilja på idéer och de sociala skikt som företräder dem. Implicit i angreppen på Sverigedemokraterna har det alltid funnits en elitism och en irritation över att ett parti som inte ingår i etablissemanget kritiserar etablissemangets förda politik. En följd av detta är det förakt med sociala, kulturella och intellektuella förtecken som riktats mot sverigedemokrater av sociala skikt och individer som identifierar sig med etablissemanget. Sverigedemokrater är både ”efterblivna” och ”inavlade”, i förbigående sagt epitet som inte är helt politiskt korrekta om de används om andra grupper. Detta är det antipopulistiska inslaget i ekvationen. Folket ska inte ha åsikter om det sätt på vilket eliten styr landet, folket är suspekt.

Men samtidigt måste eliten vädja till folkets sunda förnuft, man kan då tala om en medierad populism. Detta är särskilt tydligt när borgerliga kretsar utmanar inslag i 68 års idékomplex, samtidigt som man undviker kontakter med sverigedemokrater och andra suspekta skikt. Folket ska få skratta åt de bisarra inslagen i genusideologin och mångkulturalismen, men det måste vara kontrollerat och medierat. Här fyller den extremistdiskurs som man övertagit från kulturmarxisterna en funktion, en extremist är en person som kritiserar etablissemangets politik utan att själv tillhöra sagda etablissemang. Detta innebär att definitionen av extremism mycket väl kan komma att utvidgas under en borgerlig hegemoni, till att inkludera allt från den såkallade sanningsrörelsen till spillrorna av fredsrörelsen och kritiker av det ekonomiska systemet. Om man kritiserar bankväsendet är man förmodligen en antisemit som är för feg för att tala klarspråk.

Samtidigt kommer denna medierade populism att leda till en dialektik mellan folk och elit, där eliten till och från måste anpassa sig till folket i högre grad än den egentligen önskar. Konkurrensen mellan olika politiker och partier kan här visa sig värdefull, samtidigt som vi kan få se exempel på verkligt osympatisk populism, syndabockar och enkla lösningar. Att vara muslim i det Europa som börjar ta form kommer inte nödvändigtvis att vara avundsvärt.

Det sociala, det kulturella och det etniska

Den borgerliga normalitet som tar form kommer bygga på det status quo som redan finns, i teorin på individualism men i praktiken på långt gången konformism. När systemet fungerar sämre och utmanas kommer konstruktionen av ett ”vi” upplevas viktigt, och det kommer att ta sig historiskt bestämda former. På grund av den teoretiska individualism som ligger till grund för det sunda förnuft vi här behandlar kan vi utesluta att detta ”vi” kommer konstrueras på grundval av det etniska. Istället kommer det att konstrueras utifrån det sociala, tillhörigheten till samma samhälle (ideellt föreställt som umgänge i samma vardag och offentliga rum men i praktiken inte sällan relationer till samma stat). Vad man kan förvänta sig är att man i en borgerlig normalitet i viss mån erkänner kopplingen mellan det sociala och det kulturella, och en försiktig kulturnationalisms betydelse för att ett samhälle ska kunna fungera. De grupper som istället prioriterar det etniska respektive det religiösa kommer presenteras som fiender till det ”vi” som konstrueras, i praktiken kommer situationen att vara förvirrad och diffus. Ibland kommer det sociala implicit att vara identiskt med det etniska, grupper som företräder etniska intressen kommer presentera sig som företrädare för det sociala, et cetera.

Vi lever alltså i spännande tider, och på varje systemkritikers lott faller uppgiften att identifiera bristerna i den borgerliga elitens ”sunda förnuft”. Här kan man bland annat fokusera på att det rör sig om en antipopulistisk, och därmed antidemokratisk, elit som är både inkompetent och korrupt. Man kan också ersätta ett sådant sunt förnuft med andra självklarheter, exempelvis att Sverige i grunden är svenskarnas land, att meningen med livet inte är att konsumera, att svenska media inte ska lägga sig i hur Syrien styrs, och att det outtalade kontraktet mellan generationerna gör Caremaskandalen till något så allvarligt att de politiker som fört den politik som möjliggjort vanvården av de äldre uppenbart är olämpliga att styra ett land. Den hugade kan säkert själv komma på fler subversiva självklarheter och fler uttryck för sunt förnuft. Man kan också föreställa sig att de sociala skikt vi här behandlat på sikt rör sig mot mer hållbara politiska positioner, hur detta ska uppmuntras och framställas som något attraktivt är snarast en fråga för den verkliga kulturkampen snarare än något som hör hemma i den politiska sfären. För den elit som vill vara en elit i ordets sanna betydelse finns inspirationen och förebilderna i vår historia.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.