Alejandro Jodorowsky är en av vår tids mer intressanta personer. Född i Chile 1929 som son till östeuropeiska judar har han bland annat regisserat kultfilmer som El Topo och utvecklat sin egen syntes av tarot och shamanism (såkallad psykomagi, inte minst intressant på grund av Jodorowskys genealogiska metod där han menar att för att förstå en persons psyke måste man också ha kunskap om hans släktingars). Han var påtänkt som regissör till Dune, och hans science fiction för på flera sätt tankarna till Frank Herberts vision av ett väldigt galaktiskt imperium. Denna science fiction har Jodorowsky skapat ihop med serietecknare som Moebius och Juan Gimenez, i serier som Inkalen och Metabaronerna. Det är på flera vis en intressant och spännande värld han skildrar, en blandning av surrealistisk och traditionalistisk science fiction.
Det framtida rymdimperium som står i centrum i det såkallade ”jodoversum” omfattar en hel galax, och befolkas huvudsakligen av människor. Andra intelligenta varelser dyker upp, så har huvudpersonen i Inkalen en betongpapegoja som sin följeslagare och en av metabaronerna använder sig vid ett tillfälle av flygande apor. Robotar spelar också en återkommande roll, inte minst i serien om Metabaronerna fyller de två robottjänare som berättar dessa krigares historia en komisk roll genom sin märkliga dialog (”jag skulle bli så glad, Tonto! Strömmen skulle glatt börja cirkulera i mig igen… jag är så nyfiken, Tonto! Jag bränner snart en diod!”). Det visar sig också att en granngalax befolkas av de papegojliknande men stridskunniga bargerna.
Kasternas regression
Samtidigt är det ett kejsardöme i förfall, både socialt, politiskt och andligt. Ändlösa biljarder sitter som slavar framför sin 3D-TV (TV-personligheterna tilltalar dem också träffande som ”TV-vrak”). Klassklyftor leder till uppror och strider. Jodorowskys bild av de socio-politiska relationerna i kejsardömet är fascinerande. En sakral, ”megahelig”, siamesisk tvilling som kallas kejsar-kejsarinnan är dess ledare, men tycks i praktiken ha begränsad makt. Särskilt i Metabaronerna intrigerar rentav många av undersåtarna mot den heliga galjonsfiguren.
Bland dessa osympatiska undersåtar finns inte minst Ekonomat, motsvarande de ekonomiska intressena, borgarkasten. Deras lierade är tekno-prästerna, uttryck för en materialism som spårat ur (och som för tankarna till de underjordiska vetenskapsmännen i Jüngers Eumeswil). Intressant är annars att det parlament som finns i kejsardömet är tämligen korporativt organiserat, med företrädare från bland annat ekonomat, teknos och arbetare. Förfallet har dock gått långt, och klassklyftorna och överklassens förakt mot de lägre klasserna är betydande. Samhället är materialistiskt och individualistiskt.
Ett oväntat grepp hos Jodorowsky är att kejsar-kejsarinnan har stöd från de vagt socialistiska grupper som leds av ”kamaren Raimo” och kallas troglo-socialiker. Denna allians av kejsare och folk har inte varit ovanlig historisk, och det bolsjevikiska ritualmordet på tsarfamiljen får här ses som ett bestialiskt undantag.
För mycket kan inte sägas om handlingen, men tekno-prästernas mer ljusskygga projekt hotar världen och en ny sakral auktoritet är av nöden i imperiet.
Traditionella inslag
Inkalen innehåller mängder av mer eller mindre traditionella inslag och övertoner, bland annat för Jodorowsky in symboler och teman från både tarot och gralsmyten. Huvudpersonen, John Difool, representerar tarotkortet Narren. Han har vid sin sida den talande betongpapegojan Deepo, och hans äventyr inleds symboliskt genom att han slungas ner från Självmordsallén, ett både fysiskt och symboliskt fall. Händelserna i Inkalen kan därefter betraktas både som en spännande serie, och som Difools andliga och personliga resa och utveckling. Han är inte någon särskilt sympatisk person, och serien följer hans utveckling från självisk ynkrygg. Som den androgyna symboliken med kejsar-kejsarinnan antyder spelar den traditionella insikten att människan endast är fullständig i en relation med någon av motsatt kön en central roll för Jodorowsky, och Difool förälskar sig också i en kvinna med det något jungianskt inspirerade namnet Animah. Även hans kärlek utvecklas från att till en början vara självisk, och spelar en viktig roll i hans äventyr.
Temat med personlig utveckling spelar också en central roll i Jodorowskys serie om Metabaronerna, som utspelar sig i samma jodoversum som Inkalen. Metabaronerna är en ätt av överlägsna krigare, vars träning påminner om den intima koppling mellan andlig visdom och stridskonst som överlevt bland annat i asiatisk stridskonst och distinktionen mellan det mindre och det större jihad. Det är spännande science fiction, samtidigt som Jodorowsky genom olika extrema och absoluta situationer följer deras utveckling (bland annat måste de kunna dräpa sin egen far och utstå sådan självstympning som gör dem till cyborger).
I traditionell symbolik spelar bland annat sol och guld viktiga roller, och mycket riktigt är den kejserliga planeten av guld medan det i centrum av Difools hemplanet, bortom slum och sopor, finns en Hjärtsol och visa Arhater. Som av en händelse blir Difool innehavare av den mystiska Inkalen, även den kopplad till en solär symbolik.
Inkalen är alltså en fascinerande episk serie, med många traditionella inslag. Den går att läsa som vanlig science fiction, och är även då både spännande och fängslande. Här finns megastäder, märkliga planeter och sönderslitande inbördeskrig, liksom inte helt implicit samhällskritik. De många traditionella inslag Jodorowsky för in i handlingen ger den samtidigt en extra dimension. Inkalen rekommenderas därför varmt, så även Metabaronerna.
Tipstack till Anark-Ali.
Om skribenten: Joakim Andersen
