Den parlamentariska demokratin är idag i själva verket en plutokrati, kontrollerad av de allra rikaste, och i få länder är detta faktum lika skriande som i USA. Samtidigt har USA en lång tradition av folkligt motstånd mot bankirernas makt, namn och rörelser som här kan nämnas är allt från Ezra Pound och Dennis Lawrence till 1800-talets populister och de svarta pantrarna. Även Ron Paul och den ursprungliga tea partyrörelsen kan nämnas som uttryck för sådant motstånd.
Barack Obama väckte genom sin presidentvalskampanj många förhoppningar om ”change”, många tolkade detta som en högst konkret förändring av det ekonomiska och politiska systemet i landet. Genom sitt agerande i samband med finanskrisen, då ofattbara summor användes för att de stora finansaktörerna skulle överleva, visade han dock att även Obama är en ”Wall Street President”. Det hopp om förändring som väckts kom då istället att kanaliseras genom den såkallade Occupy Wall Street-rörelsen som inleddes i september och sedan dess spridits till flera städer både i USA och utomlands.
I grunden är OWS en högst legitim reaktion. USA är till namnet en demokrati, men styrs i praktiken av de allra rikaste. Detta leder till militära äventyr med många offer i andra länder, ökad ojämlikhet, ohållbar invandringspolitik, avsaknad av ett demokratiskt samtal, ”socialism för de rika” et cetera. Det är en grundläggande högerradikal princip att den politiska sfären ska överordnas den ekonomiska och i USA ser vi vad som händer när bankirer och andra ekonomiska aktörer tar kontroll över politiken. Det är ingen vacker syn.
A September 30 Gallup poll said 81 percent felt dissatisfied with the way those running country. Congress’ rating fell from the toilet seat into the toilet (15% approved of them). The public had similar low opinions on those aspiring for office… Most mass media sources didn’t even report the Gallup findings, or did so in low priority spots. Nor did they pick up on key specifics… Imagine if Cuba or Iran released such a poll! See, we would say: “This is what people feel if they have no democracy."
– Saul Landau
OWS är på flera sätt en vänsterrörelse. Bland initiativtagarna finner vi namn som Kalle Lasn från Adbusters, konsensusmodellen som används känns igen från den frihetliga socialismen och radikal antropologi. Man kan också notera att de flesta deltagarna som tillfrågats uppger att de röstade på Obama, republikaner är en minoritet bland dem. Bilder av ockupanterna ger också ett intryck av att inslaget av radikal vänster är betydande, med ett flertal kommunistiska symboler. Samtidigt visar undersökningar att betydligt fler av deltagarna, 30%, ser ”Influence of corporate/moneyed/special interests” som ett problem, än ”Income inequality” (6%).
Det återstår att se i vad mån denna viktiga och potentiellt landsomfattande fråga kan fortsätta stå i centrum, eller om den radikala vänstern, liten men van vid det politiska hantverket, tar över rörelsen och omöjliggör dess utveckling till reell folkrörelse. När OWS imiterats i Europa tycks det rena kommunistiska elementet i varje fall helt ha övertagit imitationen, och på så vis förvandlat en viktig fråga till en maskerad. Även i USA har mindre lyckade inslag lett till att ockupanterna förlorat viktigt stöd hos en lokalbefolkning som helst vill slippa att trummande kommunister håller dem vakna på nätterna och urinerar i deras trappuppgångar.
Risken för kooptering
Den har nu väckts av högutbildade unga människor som länge förväntade sig att bli en del av de övre skikten, men som nyligen funnit sig ekonomiskt överflödiga. Det här är första gången den gruppen drabbats av de problem som länge plågat fackens medlemmar. När medelklassen tar en smäll kommer andra till deras försvar… På senare tid har allt fler börjat inse att deras ekonomiska situation inte är på väg att förbättras, utan snarare försämras, och i takt med det har identifieringen med de rika börjat brytas
– Mark Naison
Tea partyrörelsen utgjorde från början en radikal utmaning mot det amerikanska systemet, men har kommit att koopteras av det republikanska partiet (Sarah Palin har så att säga ersatt Ron Paul). Något liknande riskerar att drabba OWS, inte minst då den ideologiska medvetenheten hos många av demonstranterna är låg. En del är kommunister, många har röstat på demokraterna. Vi ser också redan tecken på hur det demokratiska partiet försöker kooptera rörelsen på samma sätt som republikanerna sugit upp tea partyrörelsen (Ismael Hossein-Zadeh utvecklar detta här: An Insidious Threat to the Occupy Movement).
Don’t blame Wall Street, don’t blame the big banks, if you don’t have a job and you’re not rich, blame yourself!
– Herman Cain, republikan
Det finns också tecken på att delar av de amerikanska plutokraterna själva närmar sig den månghövdade OWS-rörelsen, inte minst samma George Soros som tidigare varit involverad i revolterna i bland annat Libyen, Serbien och Georgien (denna hypotes utvecklas på Gotiska Klubben här: Ett CIA-projekt från början till slut).
Let me draw a distinction. Virtually every American has a reason to be angry. I think virtually very American has a reason to be worried. I think the people who are protesting in Wall Street break into two groups: one is left-wing agitators who would be happy to show up next week on any other topic, and the other is sincere middle-class people who frankly are very close to the Tea Party people who care. And actually…you can tell which are which. The people who are decent, responsible citizens pick up after themselves. The people who are just out there as activists trash the place and walk off and are proud of having trashed it, so let’s draw that distinction.
– Newt Gingrich, republikan
Detta skulle i så fall omöjliggöra det närmande mellan OWS och tea partyrörelsen som annars vore fullt möjligt, då motståndet mot den reella finanskapitalismen och dess grepp om den politiska sfären förenar dessa två.
Anklagelser om antisemitism
Ultimately, it will grow so that it will bring down the capitalist system and the west.
– Khameini
Även om det är ofint att säga det högt känner de flesta sannolikt till att Wall Streets mäktigaste efternamn i hög grad är judisk-amerikanska. Det har under 1900-talet generellt i USA ägt rum en elitrotation där en traditionellt dominerande anglo-saxisk elit kompletterats med, eller i några sfärer ersatts av, judiska eliter. I angreppen på OWS har därför det antisemitiska kortet spelats tämligen flitigt. Bland annat visar det sig att Kalle Lasn, från Adbusters som i praktiken var rörelsens initiativtagare, 2004 också publicerat artikeln Why Won’t Anyone Say They Are Jewish? angående många av de neokonservativa krigshetsarnas etniska tillhörighet (OWS-rörelsens antisemitism behandlas av kontrajihadistiska Every Kinda People här: Antisemitismen frodas, medan Kevin Macdonald ger sin analys av det hela här: Jews and the Occupy Wall Street Protests).
Intressant är att den iranske ledaren Khameini uttryckt sitt stöd för OWS och kallat det hela början på en ”amerikansk vår”.
Which Way, OWS?
Never before, however, has “the Vatican of capitalism" captured quite so perfectly the specific nature of the oligarchy that’s run the country for a generation and has now run it into the ground. Even political consultant and pundit James Carville, no Marxist he, confessed as much during the Clinton years when he said the bond market “intimidates everybody."
– Steve Fraser
Det finns givetvis betydande problem med OWS-rörelsen, på samma sätt som det fanns med tea partyrörelsen. Båda rörelserna utgick från ett fundamentalt missnöje med hur den politiska och ekonomiska makten fungerar i USA, men bristen på revolutionärt medvetande innebär att pseudo-frågor och pseudo-lösningar lätt stjäl fokus från de verkligt viktiga frågorna. Vad gäller OWS finns ett stort inslag både av demokrater och människor från små vänstersekter. Dessa kan sannolikt manipuleras så att rörelsen leder till en mer statligt styrd ekonomi, och inga fundamentala förändringar av den ekonomiska strukturen. Samtidigt är det hela positivt, även om man än så länge bara kan hoppas att demonstranterna återknyter till den amerikanska idétradition som faktiskt har reella lösningar på bankväldet. Den idétradition som företrätts av män som Lawrence Dennis och Ezra Pound. Alternativet är att det amerikanska imperiet fortsätter på vägen mot ett sönderslitande inbördeskrig.
Kort om eurokrisen
I Europa bevittnar vi något snarlikt genom de utdragna försöken att hantera den grekiska krisen. Även här rör det sig om ”socialism för de rika”, där skattemedel används för att rädda banker och ett finansiellt system som uppenbarligen inte fungerar särskilt väl men som antas vara att föredra framför full kris. Samtidigt är eurokrisen ett tragiskt skådespel, då det belyser det europeiska samarbetets brister. Detta samarbete saknar en idé, vilket beror på att det byggts upp av teknokrater utan känsla för Europa. I tider av kris kommer därför provinsiella motsättningar, mellan exempelvis tyskar och greker, snabbt upp till ytan. Detta är en tragedi, och visar hur fundamentalt eurokraterna som kast misslyckats med att förankra sina ointressanta visioner hos Europas folk. Så går det när man både ideologiskt och faktiskt är USA:s junior partners.
Obligatorisk läsning
Zcommunications – A Century of Wall Street vs Our Streets
Zcommunications – Against the Manipulation of Populism by Elitism
Huffington Post – Message to Wall Street
Tipstack till ezzelino.
Om skribenten: Joakim Andersen
