Övergången från det förmoderna till det moderna kriget kan samtidigt beskrivas som ett kvalitativt, traumatiskt brott med äldre föreställningar om krigets natur. I det mekaniserade, totala kriget är de civila, som del av fiendens produktionskapacitet, ett naturligt mål och i ett brinnande Dresden eller Hiroshima spelar heroism och stridsduglighet ingen roll. Idag har kriget återigen muterat, och i det senmoderna kriget är det snarare afghanska partisaner och libyska regeringssoldater än amerikaner som återupplever det mekaniserade krigets helvete och osäkerhet (att detta på något vis skulle göra dem värda ens tillstymmelsen till respekt är för vår tids medierande medier däremot en främmande tanke). Relationen mellan krig, modernitet och tradition är trots detta av fortsatt värde. Ernst Jüngers krigsskildringar kan exempelvis tolkas som ett försök att besvara frågan om det moderna kriget omöjliggör det traditionella krigaridealet, detta gäller i hög grad den tidiga In Stahlgewittern.
Det fanns ingen natur, ingen konst, ingen stor linje, inte ens någon stil mer; allt det som man benämnde med sådana namn var kramp och självbedrägeri. Sedan maskinens uppdykande hade allt slipats blankt av susande svänghjul. Som en rasande pest hade människans mekanisering förvandlat Europa till en öken.
– Sturm
Det likaledes tidiga verket Sturm skiljer sig på flera vis från In Stahlgewittern. Miljön är densamma, Första världskrigets skyttegravar, och huvudpersonen en ung fänrik vid namn Sturm som på flera vis påminner om Jünger själv. Författaren beskriver hur soldater från vitt skilda sociala bakgrunder vid fronten bildar en familj, en upplevelse som också underlättade framväxten av en tysk socialism med utgångspunkt i folkgemenskapen. Samtidigt noterar han att de högre befälen ofta förlorat förmågan att tala med sina mannar på samma språk, alltså en framväxande klassklyfta i den militära blodsgemenskapen.
Man kan betrakta skeendet med medeltidens ögon, då har man borgarnas vapenskrammel och klostrens ensamhet, och man är krigare och munk samtidigt.
– Sturm
Sturm är dock främst en existentiell, filosofisk roman. Huvudpersonen har vid fronten skapat sig en sorts tillvaro, där han bor i de spartanskt inredda resterna av en källare. Han läser och skriver flitigt, och för återkommande samtal med vännerna Döhring och Hugershoff om litteratur, konst och den mänskliga existensen. Själv har han en civil bakgrund som zoolog, och kan i grunden beskrivas som en andens man. I sin tidigare inkarnation tycks han ha varit en storstadsbo med dekadenta tendenser, detta gäller i viss mån även hans båda samtalsbröder. Huysmans, Rabelais, Kama Sutra och Baudelaire berörs naturligt under deras konversationer och i Sturms skriverier. Bland annat diskuteras här rusets och erotikens funktion och natur. Relationen mellan dekadens och krigets pånyttfödda vitalitet är uppenbart komplex, så blev också flera av det tidiga 1900-talets dekadenter fascister.
Sturm hade vid något tillfälle definierat denna smak som att njuta av det ondas doft ur kraftens urskogar.
– Sturm
Relationen mellan frihet och betingning står också i centrum för handlingen. Både Jünger själv och bokens Sturm framstår som individualister, samtidigt som de frivilligt underordnar sig en stil och en viss disciplin. Det heter i boken talande att Sturm betraktade feghet som en orenhet, detta kan betraktas som en nyckel till varför denna människotyp undviker både det borgerliga tillståndet och den formlösa "friheten". Lättja, skräck för döden, et cetera framstår som orenheter, och Döhring summerar synen på döden på följande, traditionella, vis:
Jag föreslår att vi med våra ringa medel under tiden lever som de romare som innan de skar upp pulsådern försökte omfamna livet med all lidelse. De visade på så sätt prov på två dygder som varje riktig man kan förena: kärleken till livet och föraktet för döden på samma gång.
Samtidigt som en högre människotyp och dess hållning på så vis skisseras mitt i skyttegravskriget beskrivs dock också den moderna världens sjuka. Den moderna staten beskrivs som en slavdrivare, och känslan av meningslöshet och civilisationens annalkande undergång är stark. Någon lösning ger heller inte Jünger, hans verk saknar inslag av transcendens och detta gäller även Sturm. Den tematiska relationen mellan storstaden och skyttegraven, den samtidiga kontrasten och släktskapen mellan de båda miljöerna och de hållningar som förknippas med dem, är annars den stora behållningen med boken. Är man intresserad av en krigsskildring bör man hellre välja In Stahlgewittern, men föredrar man den mer filosofiska Jünger är också Sturm en bok som varmt rekommenderas. Influenserna från bland annat Spengler är här tydliga, och de frågor boken ställer är aktuella även idag. För den rätte läsaren kan också den strävan efter en existentiell enkelhet även i absoluta situationer, en närmast dorisk renhet, Sturm uttrycker vara inspirerande.
Relaterat
Ernst Jünger och Glasbina
På Marmorklipporna
Ernst Jünger och Eumeswil
Ernst Jünger – Psykonauterna
Ernst Jünger – Storm av stål
Revolutionären Ernst Jünger
Lästips: In Stahlgewittern
Rent Principiellt – Ernst Jüngers Nya testamente
Tristan – Eumeswil som överlevnadsstrategi
Tristan – Arbetaren som arkeofuturistisk vision
Café Exposé – Ernst Jüngers dagboksanteckningar
Tidningen Kulturen
Om skribenten: Joakim Andersen
