Anders Behring Breivik ställde i samband med sina illdåd ett antal frågor till hela den brokiga invandringskritiska rörelsen – kan européerna samlas kring er ideologi, är den identitet ni erbjuder dem attraktiv nog? Även om vi ser med förakt och avsky på barnamord är frågan högst relevant, och bör tas på allvar. Breivik själv menade att en kulturkonservatism med kristna förtecken är det enda realistiska alternativet. En sådan är begriplig för många européer, undviker det historiskt belastade, och möjliggör nödvändiga allianser med bland annat konservativa judar och kristna från Mellanöstern.

Man kan dock fråga sig om detta är nog vad gäller behovet av en metaidentitet, ett svar på frågan ”vem är jag?” Det talas i ekologiska sammanhang om skillnaden mellan vanligt miljötänkande och djupekologi, och för att Europas folk ska kunna och vilja överleva behöver de på motsvarande vis ett ”djupidentitärt”, attraktivt och positivt svar på frågan om vilka de är. Det politiska samtalet/monologen i Västeuropa rör sig idag på ett ytligt plan, väldigt mycket tas för givet, man diskuterar ekonomi och brottslighet men vilka ”vi” är tas mer sällan upp. Detta gäller också stora delar av de invandringskritiska miljöerna.

Dagens inlägg kommer därför, i fragmentarisk form, att skissera ett svar på vilken metaidentitet vi bör välja, i vilket namn vi bör föra vår kamp för Europa. Denna metaidentitet är den indo-europeiska, ofta även kallad den ariska. Det har sagts att man bör undvika belastande ”kodord”, och detta är generellt sant. Men det är också sant att man bör välja sina strider, och återerövrandet av detta begrepp är en sådan strid som är värd att ta.

The future belongs to those with the longest memory.
– Friedrich Nietzsche

Som Nietzsche, i ett ”djupidentitärt” stycke, noterar är ”långa minnen” av central vikt. Det indo-europeiska arvet är ett sådant långt minne, som förankrar våra anor i urhistorien. Den associerar till ett folk av naturliga aristokrater, till nordisk hedendom, romersk imperialism, och anglo-saxisk frihetstradition. Historiker har också visat hur kristendomen genomgick en fruktbar ”germanisering” under medeltiden, vilket gör att den indo-europeiska myten är förenlig både med hednisk och kristen identitet. Historiskt väcker begreppet konnotationer till egenskaper som idag delvis är tabubelagda, men som är av stor vikt för européernas överlevnad.

Ich bin Arisch.
– Sido

Den indo-europeiska, eller ariska, metaidentiteten har samma möjligheter att influera andra folk och invandrargrupper som den kontrajihadism Breivik förespråkar. Intressant är också att en tydlig skiljelinje går mellan arabisk och indo-europeisk kultur och mentalitet. Som Alexander Dugin noterat överlappar det eurasiska projektet också i hög grad den indo-europeiska världen. En sådan metaidentitet möjliggör alltså goda relationer med allt från indier till ryssar (med en bredare definition av termen kan man också inkludera allt från de finsk-ugriska folken till vissa minoriteter i Mellanöstern. Vi har här att göra med en politisk myt, och sådana har en viss flexibilitet).

Man kan också nämna att det finns en omfattande forskning kring våra indo-europeiska förfäder, med namn som Dumezil, Benveniste och Wikander.

Men vad innebär det då att vara en indo-europé, eller, med tabubelagt språkbruk, en arier? Ordet översätts ofta med ”de ädla” eller, hos Nietzsche, ”herrarne”, och det rör sig också om en arkaisk kultur av naturliga aristokrater. I en era då många är förslappade konsumenter av allt från skräpmat till skräpkultur och skräpnyheter är det värt att påminna sig att det aristokratiska idealet är hårdast mot aristokraten själv, mest krävande för den som vill förverkliga det. Att sträva efter att vara ädel är i vår tid ett lika revolutionerande som, på sikt, attraktivt och nödvändigt, projekt.

Med den indo-europeiska identiteten förknippas också en specifik världsåskådning. Att relationen mellan högborna män och gudarna skulle påminna om den till slavar var för våra förfäder främmande. FK Günther skriver om detta:

The pagan north Germans, who still believed in that the divine was present in all "men of high mind", were called Godless (gudlauss or gudlausir menn) by their converted countrymen, who were spiritually more simple, and therefore could not understand inner spiritual power or strength.

Att vara en av de ”ädla” implicerar en särskild syn på relationen till omvärlden, och det är ingen slump att det var i denna miljö den mycket livskraftiga civilisation Spengler kallar den faustiska uppstod. Man kan till detta knyta ett flertal sekundära aspekter av den indo-europeiska världsåskådningen, som vikten av reciprocitet, synen på döden, skapandet av ordning, inställningen till naturen och skönhet. Sammantaget utgör de ett revolutionärt alternativ till den modernitet som leder Europa i döden.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.