Bland psykologen CG Jungs allra främsta, mest inspirerade och spännande verk återfinns den lilla artikeln Wotan, på sammanlagt mindre än 20 sidor. Jung försökte där att förstå vilka krafter det var som låg bakom den tyska nationalsocialismen och Tredje Riket, och hans teori är att det var sedan länge nedtryckta sidor av den tyska folksjälen, arketyper, som med explosiv kraft återinträdde på den historiska arenan. Jung, som fortfarande i grunden är psykolog, kallar dessa sidor för Wotan efter den tyska guden (motsvarigheten till den svenske Oden). Jung beskriver hur centrala sidor av guden och arketypen Wotan, hans rastlösa vandrande, hans koppling till storm och wut/besatthet/bärsärkaraseri, hade återkommit hos det tyska folket. Intressant i sammanhanget är hans avslutande ord, där han inser att storm- och krigsgud är bara en sida av Wotan, och att man på sikt även skulle få se hans mer fredliga sidor återkomma. Nu blev det naturligtvis inte så, eftersom ett världskrig kom emellan som tyskarna förlorade, men man kan bara spekulera i vad som kunde ha skett annars. Jung är heller inte odelat positiv till att ett helt folk blir ”besatt” av en storm- och krigsgud, men det är ändå det bästa han skrivit.

Jungs analys upprepades nästan 100 år senare av Michael Moynihan, i Lords of Chaos, där han menade att den tidiga norska blackmetalscenen var en liknande explosiv återkomst av för-kristna teman och arketyper. Moynihans studie är intressant i sin egen rätt, men åter till Jung.

Jung och arketyper

Jung försöker i sin studie förstå den tyska nationalsocialismen som historiskt fenomen, en närmast väckelseliknande politisk rörelse som gripit tyskarna och inte sällan fick dem att framstå som besatta i omvärldens ögon. För att förstå detta utgår han från en ursprunglig tysk arketyp, guden Wotan, en slumrande gud som kristendomen endast kunnat täcka med tunn fernissa. Jung skriver:

The impressive thing about the German phenomenon is that one man, who is obviously ”possessed”, has infected a whole nation to such an extent that everything is set in motion and has started rolling on its course towards perdition.

It seems to me that Wotan hits the mark as a hypothesis. Apparently he really was only asleep in the Kyffhäuser mountain until the ravens called him and announced the break of day. He is a fundamental attribute of the German psyche, an irrational psychic factor which acts on the high pressure of civilisation like a cyclone and blows it away.

Han utvecklar sin syn på arketyper i ett värdefullt stycke:

Archetypes are like riverbeds which dry up when the water deserts them, but which it can find at any time. An archetype is like an old watercourse along which the water of life has flowed for centuries, digging a deep channel for itself. The longer it has flowed in this channel, the more likely it is that sooner or later the water will return to its old bed… All human control comes to an end when the individual is caught in a mass movement. Then the archetypes begin to function, as happens also in the lives of individuals when they are confronted with situations that cannot be dealt with in any of the familiar ways.

Värt att notera är att den tysk-judiske författaren Heinrich Heine redan under 1800-talet kunnat ana samma arketyp som Jung beskriver. Heine uttryckte sig lika dramatiskt som Jung, även om han talar om Tor snarare än om Wotan:

Christianity — and that is its greatest merit — has somewhat mitigated that brutal German love of war, but it could not destroy it. Should that subduing talisman, the cross, be shattered, the frenzied madness of the ancient warriors, that insane Berserk rage of which Nordic bards have spoken and sung so often, will once more burst into flame. …The old stone gods will then rise from long ruins and rub the dust of a thousand years from their eyes, and Thor will leap to life with his giant hammer and smash the Gothic cathedrals. …

Jung jämför Wotans rastlösa, kringvandrande natur med hur tyskarna under tidigt 1900-tal började röra sig i fenomen som Wandervogel och de mobila arbetslösa och marscherande massorna. Oden lärde sina trogna svinfylkingen, och blixtkriget kan ses som ett passande uttryck för ett folk besatt av den rörlige krigsguden (detsamma gäller de gamla beskyllningarna mot krigsguden för hans ”svekfulla” sida, att Tredje riket gick under i blod och eld blir då inte överraskande).

But what is more than curious – indeed, salacious to a degree – is that an ancient god of storm and rage, the long latent Wotan, should awake, like an extinct volcano to new activity, in a civilised country that is supposed to have outgrown the Dark Ages for a long time. We have seen him come to life in the German Youth Movement, right at the beginning the blood of several sheep was shed in honour of his resurrection. Armed with backpack and lute, blond youths, sometimes girls as well, could be noticed as restless wanderers on every road from the North Cape to Sicily, faithful adherents of the roaming god… Later, toward the end of the Weimar Republic, the wandering role was taken over by the thousands of unemployed people, who one could encounter everywhere on their aimless rambles… By 1933 they were no longer wandering, but marched in hundreds of thousands.

Wotan is a restless wanderer who creates unrest and stirs up strife, now here, now there, and works magic. Christianity soon transformed him into the devil, and he only lived on in blurring local traditions as a ghostly hunter who was seen with his retinue, flickering like a will o’ the wisp through the stormy night.

Jung menar alltså att Wotanarketypen slumrat under den kristna eran, på samma sätt som många hjältar och kejsare i folktron väntar i olika berg på den tid då de måste vända åter för att rädda de sina. Men när kristendomen visat sig oförmögen att hjälpa det tyska folket ”skrattade den enögde jägaren vid den tyska skogens rand och sadlade Sleipner”.

Wotan disappeared when his oaks fell and appeared again when the Christian God proved too weak to save Christendom from a fratricidical bloodbath. When the Holy Father at Rome could only impotently lament before God the fate of the grex segregatus, the one-eyed hunter, on the edge of the German forest, laughed and saddled Sleipnir.

In fact I venture the heretical suggestion that the unfathomable depths of Wotan’s character explain more of National Socialism than all three reasonable factors put together.

Samtidigt bör den tyska nationalsocialismen betraktas som ett ofullständigt uttryck för Wotanarketypen. Ofullständigt då det blandade biologism, post-kristen dualism och mycket annat i en explosiv och bitvis mycket frånstötande cocktail, och även då det av historiska skäl endast hann uttrycka Wotans aspekt av krigs- och dödsgud fullt ut (andra ansatser, som Himmler och Ahnenerbe, har dock fortsatt fascinerat studenter av historien). De mantiska, poetiska och magiska sidorna hos arketypen antyds dock också av Jung, bland annat i samband med Nietzsche:

Nietzsche’s case is certainly a peculiar one…. In 1863 or 1864, in his poem ”To the Unknown God”, Nietzsche had written:

If we apply our admittedly peculiar point of view consistently, we are driven to conclude that Wotan must, in time, reveal not only the restless, violent, stormy side of his character, but also his ecstatic and mantic qualities – a very different aspect of his nature. If this conclusion is correct, National Socialism would not be the last word. Things must be concealed in the background that we cannot imagine at present, but we may expect them to appear in the course of the next few years or decades.

Vad man kan notera är att många liberaler och anti-nationalister i grunden delar Jungs analys. Nationalsocialismen framstår för dessa människor som något som inte kan förklaras enbart med materialistiska och ekonomiska faktorer, utan som ett uttryck för ren ondska. En ondska som ständigt hotar att åter släppas lös, vars kraft man anar även inom sig själv. Detta synsätt leder till en både individuell och kollektiv förträngning av en hel arketyp, en arketyp med ett flertal positiva aspekter. Man kan därför rentav med Henning Eichberg tala om en kollektiv neuros och självstympning, likaväl som individer kan drabbas av neuroser kan fenomenet förekomma i folkpsykologin. Hellre än att vara sig själva till fullo föredrar dessa individer alltså att förtränga en viktig aspekt av den egna personligheten. När man börjar ana den fulla potentialen hos den arketyp Jung beskrev kan en sådan förträngning endast karaktäriseras som djupt tragisk. Djupt tragisk, men också högst temporär.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.