Den slovenske kommunisten Slavoj Žižek är en bitvis intressant bekantskap, då hans motstånd mot det rådande systemet ofta tillåter honom att se klarare än dess apologeter. Detta förhindrar inte att han ibland häver ur sig medvetet provokativa och infantila saker i stil med att man som kommunist måste sträva efter att vara ”den olycksdrabbade Fortuyns totala motsats: inte en fascist med ett mänskligt ansikte utan en frihetskämpe med ett omänskligt ansikte”. Man kan också notera att när Žižek är intressant beror det ofta på att han utgår från högerradikala tänkare som Carl Schmitt och Nietzsche, eller från religiösa traditioner som zen. Bakom varje givande kommunist finns det en högerradikal.

I Välkommen till verklighetens öken tar Žižek upp ett par intressanta samtidsfenomen. Dels berör han det faktum att det idag är högerradikaler och -populister som representerar förändring, motstånd och Liv. Alla andra representerar status quo. Žižek skriver:

…den liberala demokratin är icke-Händelsens parti. Skiljelinjen utgörs alltmer av ”Länge leve… Le Pen, Haider, Berlusconi!” versus ”Död åt… desamma”… eller, för att uttrycka det i nietzscheanska ordalag (som de tolkats av Deleuze) idag handlar den populistiska högern, anger tonen, bestämmer den politiska kampens problematiker, och den liberala mitten är reducerad till en ”reaktiv kraft”… genom att motsätta sig dem radikalt utifrån en impotent vänsterhållning eller översätta dem till ett acceptabelt liberalt språk.

Den franske identitären Guillaume Faye har uttryckt detta sammanhang med orden ”we now hold the monopoly on rebel thinking”, och Alex Kurtagic är inne på något liknande när han skiljer mellan den radikala högerns arkeofuturister och det gamla gnälliga gardet. Underhållande är att kommunisten Žižek är väl medveten om att dessa förhatliga högerradikala politiker ofta är betydligt mer sympatiska som människor och betydligt mindre korrupta än etablissemanget, något som för honom dock inte antyder att deras ideologi också kan ha överlägsna sidor.

– politiskt korrekt demonologi, Jean-Marie Le Pen

Maktens obscena undersida

Žižek berör också maktens två ansikten på ett sätt som för tankarna både till Pasolinis begrepp ”maktens anarkism” och till Schmitts tankar om undantagstillståndet och suveränen. Han talar här om maktens obscena undersida.

Vi träder nu in i de hemliga operationeras domän, där det som utförs av Makten aldrig någonsin erkänts av densamma… på Lagens nivå behandlas vi som invånare, juridiska subjekt, medan vi på dess obscena överjagssupplements nivå, denna tomma villkorslösa lag, behandlas som Homo sacer.

Žižek sätter här fingret på en liberal paradox, länder som på pappret har imponerande ansamlingar av lagar som ska skydda mänskliga rättigheter, trygga den enskildes integritet och så vidare tvekar sällan att överlämna misstänkta oliktänkande till säker tortyr eller att bomba ett stort antal civila när det ligger i makthavarnas intresse. Detta innebär att när man jämför olika länder och ledare bör man vara lika intresserad av deras praktik som av deras teori. Och ur det perspektivet kanske man finner att en Qadafi, en Le Pen eller en Mussolini var väl så sympatiska ledare som en Reinfeldt, en Churchill eller en Obama. I varje fall när man inte på grund av missriktad identifiering med liberalismen och systemet blundar för maktens obscena undersida.

Relaterat

Pasolini och konsumismen
Giorgio Agamben – Homo Sacer

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.