Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har nyligen på Brännpunkt i en artikel betitlad Vi kommer att bredda vår politik förklarat att kriminalpolitiken nu kommer att prioriteras. Det kan då vara intressant att ur ett politiskt perspektiv reflektera något kring just kriminalpolitiken.

Varför staten?

Detta ökade fokus på kriminalpolitiken ligger också väl i linje med vår folkhemstanke. I vårt folkhem är den fysiska tryggheten precis lika viktig som den sociala tryggheten.
– Jimmie Åkesson

Man kan inledningsvis, på fullt allvar, ställa sig frågan varför vi har en stat. Staten innebär alltid inskränkningar i den enskildes liv, i form av bland annat skatter, lagar och numera även våldsmonopol. För att kunna rättfärdiga dessa inskränkningar behövs det starka argument för statens existens, annars är den illegitim. I den europeiska idétradition denna blogg tillhör finns det två sorters argument för staten, det ena antropologiskt och det andra politiskt.

Ur ett antropologiskt perspektiv kan man konstatera att människan är ett socialt och politiskt djur, och hennes liv blir mindre meningsfullt när hon inte ingår i en politisk gemenskap med kollektiva projekt, identitet, et cetera. Detta perspektiv löper som en röd tråd genom europeiskt tänkande från antiken till bland annat Hannah Arendt och Alain de Benoist. I förbigående sagt innebär globaliseringens ersättande av nationalstater med transnationella institutioner att statens betydelse i detta avseende devalveras. De gemensamma projekten ersätts av en agenda som sätts av bland annat media och transnationella eliter.

Ur ett politiskt perspektiv har staten ytterst två funktioner. Den ska bevara sin, och därigenom ett visst folks, existens på den storpolitiska arenan. Den ska dessutom upprätthålla lagarna internt. Dessa två uppgifter bygger på en pessimistisk eller realistisk syn på människan. Människan är inte god av naturen, och ibland krävs hot om mer våld för att hon ska avstå från våld i umgänget med andra. Hobbes uttryckte detta med orden Homo homini lupus, människan är människans varg. Även ett anarkistiskt samhälle skulle behöva institutioner som för den som inte är övertygad anarkist vore svåra att skilja från en armé och en polismakt.

Inrikespolitiskt är statens primära uppgift att upprätthålla de lagar som gör att medborgarna åtnjuter rent fysisk och ekonomisk trygghet. Den primära uppgiften är inte att exempelvis kvotera in olika minoriteter i staten, att finansiera karnevaler, att uppnå social rättvisa eller att sprida propaganda. Allt sådant är sekundärt, och det kvittar hur väl en stat lyckas med dessa projekt om den samtidigt misslyckas med sin primära uppgift. När staten ger upp sitt våldsmonopol kommer andra aktörer att tillskansa sig det. Den som inte kan gå ut på kvällarna eller gång på gång har inbrott i sitt förråd har inte samma glädje av ekonomisk trygghet som den som också åtnjuter fysisk trygghet (och då talar vi inte ens om grava trauman som misshandel och våldtäkter).

Det finns i vårt samhälle en utbredd upplevelse av att staten misslyckas att garantera fysisk och ekonomisk trygghet, att dess företrädare inte ens tar denna sin primära uppgift på allvar. Denna upplevelse har i hög grad fog för sig, och uppenbarligen planerar Åkesson och hans parti att framöver ta den på allvar. Detta torde vara en politisk fråga med betydande potential, även om många av de människor som utsätts för brott och otrygghet redan idag förknippar det med invandringspolitiken och alltså redan tillhör SD:s sympatisörer.

Kort om våldsmonopolet

Samhället vilar till syvende og sidst på bödeln.
– de Maistre

En stat är i europeisk idétradition en politisk och juridisk ordning (detta synsätt härrör ur tankar kring staten som ett kosmos, en ordnad tillvaro som skapats i en kaotisk värld). När staten inte längre kan upprätthålla sina lagar är den inte längre en ordning, och kan för en europé inte längre betraktas som en egentlig stat. En sådan stat förlorar sin legitimitet.

Detta synsätt är dock främmande för de kretsar som idag dominerar/monopoliserar det offentliga samtalet. De ersätter det med ett diffust socialt perspektiv, där brottslingens känslor, bakgrund och upplevelser ställs i fokus. Arvet från 1968 innebär att det är samhällets strukturer som är den verkliga förövaren. Samtidigt abstraheras brottsoffrets upplevelser och känslor bort, liksom behovet av att skipa rättvisa. Det historiskt intressanta är att de kretsar som ägnar sig åt detta samtidigt betraktar sig som etiskt överlägsna den som istället sätter brottsoffrets eller samhällets intressen i fokus. Sannolikt för att det är kontra-intuitivt, rentav ganska svårt, att sympatisera med en rånare istället för ett rånoffer, den som lyckas med något svårt är ofta överlägsen den som inte gör det.

Samtidigt förs ingen debatt om hur staten på flera områden överger våldsmonopolet, och följderna av detta. Ett exempel är hur det för den våldsbenägna vänstern utvecklats en sorts sedvanerätt där man bland annat tillåts kasta stenar för att störa politiska möten, försöka välta polishästar och liknande. Någon egentlig debatt förs inte kring detta, och det finns i media en hög acceptans för denna inskränkning av våldsmonopolet. Närbesläktat med detta fenomen är hanteringen av de återkommande upploppen och den mer organiserade vandaliseringen i förorterna (exempelvis när räddningstjänst angrips och när stenar kastas mot bilister). Media förhindrar här polismakten att upprätthålla våldsmonopolet genom hot om skoningslös rapportering, ett historiskt sett udda fenomen.

På liknande vis har staten förlorat delar av våldsmonopolet genom att tillåta framväxten av såkallade kriminella nätverk. Detta hänger delvis samman med en invandrings- och välfärdspolitik som möjliggör en bred rekrytering till dessa nätverk, oavsett vilket har de lokalt ofta ett betydande inflytande. Många gånger inger deras våldspotential också en respekt polisens inte gör. Detta betraktas inte som en betydelsefull politisk fråga i den svenska debatten.

Sammantaget har den svenska staten alltså förlorat, i praktiken frånhänt sig, växande delar av sitt våldsmonopol. Detta hänger samman med den minskade respekten för samma stat, och den växande upplevelsen av bristande fysisk trygghet. I en sådan situation kan oväntade fenomen uppstå, som när danska Hells Angels genom sitt krig mot konkurrenter med invandrarbakgrund kunde vinna det folkliga stöd som normalt tillkommer polisen.

Att inse detta behöver varken innebära att man blir en blodtörstig förespråkare av hårda straff eller att man förnekar att det finns samband mellan en reell rehabiliteringspolitik i fångvården och brottsligheten i ett samhälle. Men man bör vara medveten om varför vi har en stat, och vilka dess primära uppgifter är. Med en politisk kast som genom arvet från 1968 har stora problem att hantera grundläggande politiska begrepp som auktoritet eller att prioritera är det dock tämligen förutsägbart att en sådan medvetenhet lyser med sin frånvaro. Man kan här ofta identifiera direkt patologiska sentiment, som när mannen som med våld avstyr en våldtäkt på sin hustru döms hårdare än våldtäktsmannen eller när tunga aktörer verkar för att en dömd våldtäktsman inte ska utvisas. Givet den mediala kastens allmänna förmåga att uppröras är tystnaden i dessa fall talande. Vi styrs kort sagt av politiska idioter, man kan också misstänka att deras sentiment har patologiska inslag. När denna kast återinför begreppet nedriga brott i sinnevärlden handlar det således inte om en insikt i att det är kvalitativa skillnader mellan ett snatteri och en oprovocerad misshandel, utan om åsiktsbrott.

Relaterat

Det politiska som subversivt begrepp
Kriminologi och vänsterrealism
Harry Brown
Schakalmanifestet
Tacksamhet som politiskt begrepp

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.