Ibland kan det vara positivt att sätta ord på sociala fenomen. Inte för att verkligheten är så vänligt beskaffad att de likt troll spricker när man känner dem vid deras rätta namn, men för att det först är möjligt att ta ställning till något när det identifierats och definierats. Ett exempel på detta är den attityd som getts namnet etnomasochism, ett annat exempel är den politiska linje som i Europa ofta ges namnet immigrationism. Vi ska idag försöka skissera denna immigrationisms karaktär.
Immigrationismen är en janusideologi
Det är väldigt sällan vi hör positiva omdömen av våra invandrare. Låt oss vara ärliga, vi har svikit våra invandrare… Vi har ju bara varandra. Vi är ju bara människor.
– Maud Olofsson talar om ”sina” invandrare
Immigrationismen är en ideologi med ett janusansikte. Å ena sidan yttrar den sig i en negativ syn på nationsgränser som något tillfälligt, konstruerat och irrelevant. Detta leder till krav på fri migration. Å andra sidan kan man identifiera en känsla av att de nyanlända till det egna landet på ett eller annat vis är utsatta för en orättvisa genom att de länder de kommer från inte hunnit lika långt i den moderna utvecklingen som det egna landet (till detta kommer sentiment kring sådant som rasism och diskriminering). Denna upplevda orättvisa vill man åtgärda genom privilegier i form av bland annat SFI-bonusar, instegsjobb, äldreförsörjningsstöd, extra skolpeng till vissa skolor, och andra riktade åtgärder. Dessa åtgärder går stick i stäv med de principer om proportionalitet och reciprocitet välfärdsstaten byggt på.
Immigrationismen är en globalism
Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
– John Lennon
Immigrationismen bygger på att gränser mellan länder är tillfälliga, sociala konstruktioner utan egentlig relevans. Problem som uppstått i Afrika löses därför med fördel i Sverige. I grunden bygger immigrationismen på en globalistisk utjämningsvision, men då bistånd och handel visat sig oförmögna att uppnå utjämning av rikedom sprider man istället fattigdomen genom migrationsströmmar. Ett särskilt talande uttryck för denna globalism är när immigrationister har svårt att se det relevanta i utvisning av kriminella utlänningar. På ett instinktivt plan är de medvetna om att sådan utvisning bekräftar och förstärker de gränser de motsätter sig.
Immigrationismen bygger på mänskliga rättigheter
One world, one love
– MIchael Bolton
Immigrationismen är intimt knuten till den liberala universalismen, förmedlad genom ideologin om mänskliga rättigheter. Alla människor anses ha en viss uppsättning rättigheter, vilka sammanfaller med de rättigheter liberalismen utgår från. På så vis blir ideologin om mänskliga rättigheter kulturimperialistisk, då liberala rättigheter inte nödvändigtvis sammanfaller med islamiska eller asiatiska. Immigrationismen är inte lika uppenbart imperialistisk.
Däremot är den, i likhet med ideologin om mänskliga rättigheter, antidemokratisk. När de mänskliga rättigheterna definierats i detalj finns det inte något större utrymme för folkviljan, vare sig avseende inrikespolitik eller invandringspolitik. Mänskliga rättigheter, inklusive immigrationspolitik baserad på dem, lämpar sig bättre att förvaltas av en elit än av en folkvilja. Immigrationismen undergräver alltså både demokratins och välfärdsstatens principer.
Immigrationismen är en ahistorisk historicism
Om vårt land öppnade upp för fri invandring skulle det ge många människor möjlighet att få ett bättre liv – Samtidigt skulle Sverige kunna förbättra sin ekonomi och möta utmaningen som den åldrande befolkningen innebär.
– Jacob Lundberg, MUF
Immigrationismen förenar en ahistorisk verklighetsuppfattning med historicism. Från den linjärt progessiva historicismen har man hämtat känslan av att allt löser sig med tiden, exempelvis att mångetniska samhällen gradvis blir integrerade och harmoniska trots att inget tyder på detta. Samtidigt är immigrationismen ahistorisk på så vis att dess representanter saknar konkreta kunskaper om sådant som historia, ekonomi och etniska relationer, och inte kan bemöta invändningar som bygger på det. Immigrationismen är således ytterst, som de flesta historicismer, en utopi.
Immigrationismen är ett sentiment
Det kan och får aldrig bli den röda stugan, den svenska modellen, nubben till sillen eller kebaben som karaktäriserar det svenska.
– Sofia Nerbrand
Immigrationismen bygger på sentiment, känslor som vi konditionerats att hysa sedan barndomen, eftersom vi utsatts för en strid ström av bilder, budskap och känslor genom bland annat skola, film och media. Sentiment är för-rationella och därför även pre-politiska. Den som framgångsrikt internaliserat dem reagerar emotionellt, inte sällan med avsky, när den anar motsatta sentiment. Detta gör bekämpandet av immigrationismen till en utmaning, där man bland annat bör identifiera andra sentiment och visa att man inte drivs av de stereotypa motiv som nämns nedan (etnopluralismen är en sådan lösning).
Immigrationismen definieras i kontrast till något annat
Vad jag faktiskt tycker – exempelvis att det är en moralisk plikt att gömma flyktingar eller att fri invandring är ett ideal som bör tillämpas åtminstone vad gäller arbetskraft – spelar uppenbarligen längre ingen roll i argumentationen mot mig.
– Per Gudmundson
I praktisk politik definieras immigrationistiska sentiment ofta i motsättning till något annat. Genom att sättas i kontrast till exempelvis rasism kan immigrationismen framstå som sunt förnuft och oproblematiskt konsensus. Detta andra som immigrationismen sätts i kontrast till utmärks också av att framställas som socialt mindre önskvärt, och associeras med egenskaper ingen vill förknippas med såsom hat, aggression, okunskap och låg socio-ekonomisk status. Om ”alla tänkande människor” accepterar immigrationismen okritiskt är det ”förlorare” som ställer sig utanför. Att internalisera immigrationismen är ett sätt att visa att man identifierar sig med specifika maktbärande kretsar och det av dem konstruerade konsensus.
Immigrationismen är en rasism
Även de som vill byta jord under fötterna för att de är rastlösa, lycksökare, äventyrslystna eller kärlekskranka borde ha rätt att röra sig fritt.
– Liberala Ungdomsförbundet
Intressant är att immigrationismen implicit utgår från ett underkännande av de flesta andra länder och kulturer. Detta gäller länder i Tredje världen, vilka anses oförmögna att garantera de mest basala rättigheter eller att lösa minoritetsförföljelser på andra vis än genom emigration. Det gäller också grannländer, vilka ofta anses vara så inskränkta att man inte med gott samvete kan låta människor hamna där. Man kan här identifiera ett inslag av rasism och känslor av överlägsenhet i immigrationismen. Vid sidan av medlemskapet i konsensus är detta den belöning man erbjuds som immigrationist.
Intressant är också att en ideologi som så ofta kopplas till mångkulturella visioner har en ambivalent inställning till begreppet kultur. Å ena sidan anses det inte vara något som påverkar samhället här, å andra sidan erkänns dess förmåga att skapa samhällen som är omöjliga att leva i där.
Immigrationismen är suicidal för alla inblandade parter
Allt är inte guld som glimmar.
– svenskt ordstäv
Ett rikt samhälle som förverkligade immigrationismen skulle snabbt se sina välfärdssystem kollapsa, sin ursprungsbefolkning bli en minoritet, och etniska konflikter bryta ut. Detta är också, i något långsammare takt, det som äger rum i stora delar av Europa just nu. Samtidigt är det tveksamt om immigrationismen ens är gynnsam för de människor som tar sig hit. Rent materiellt kan det finnas fördelar med att flytta till Sverige, men om man går från en tillvaro som självförsörjande och fungerande familj omgiven av släktingar och egen kultur, till en tillvaro som etnisk underklass i en svensk förort är det inte lika säkert att det egentligen är så positivt. Ackultureringen kan också gå snabbt, vilket innebär att barnen till en familj som i hemlandet var skötsam medelklass snart återfinns i kriminalvården eller på ett skyddat kvinnoboende. Till detta bör läggas den dialektik som kan identifieras i alla länder som är utsatta för immigrationismen, där motståndet sakta men säkert växer både mot politiken och de nyanlända. Att detta inom några decennier leder till en politik med rent etniska förtecken är ingen långsökt hypotes. Kort sagt bygger immigrationismen på verklighetsfrämmande grunder, och kan därför leda till stor skada även för de grupper dess företrädare anser sig hjälpa.
Relaterat
Antiliberalism och fri invandring
Tacksamhet som politiskt begrepp
Alla dessa dagar…
Sensitisering och makt
Om skribenten: Joakim Andersen
