Om man ska kalla saker vid deras namn är det svenska samhället i grunden korrupt. Korruption är ett negativt laddat begrepp, men inget annat förslår för att beskriva hur vårt land utvecklats. Att detta inte är en centralt inslag i den offentliga debatten är samtidigt ett skäl att underkänna denna debatts relevans och aktualitet. Hjulet snurrar men hamstern är död sedan länge.

Enligt den svenska självbilden är korruption och mutor något som är mycket marginellt förekommande i vårt land. Detta tycks dock mer vara en av vår statsnationalisms myter än något verkligt, vilket den ständigt växande muthärvan i Göteborg illustrerat. Liknande härvor finns i andra städer, och kanske är det hela enbart toppen av ett omfattande isberg. I skuggan av statsnationalismens orealistiska självbild tycks olika former av olämpliga kontakter mellan politiker, tjänstemän och företag ha frodats. Det kostar tydligen inte bara att vara på toppen, utan även att tro att man befinner sig där.

Värt att notera är samtidigt att tipsare och vittnen i Göteborgshärvan kommit mycket lindrigt undan jämfört vad man kan misstänka skulle varit fallet i Södertälje, en stad som enligt bland annat polisen är infiltrerad av kriminella nätverk i hög grad. Men eftersom ingen tipsat om korruption i Södertälje får vi utgå från att ingen heller finns. Någon debatt om de potentiellt katastrofala kopplingarna mellan invandringspolitik, korruption och organiserad kriminalitet behöver därför inte föras.

Medial korruption

Quis custodiet ipsos custodes?
– vem granskar granskarna

Som exempel på korruption kan också tas det förfarande där den politiska klassens medlemmar kollektivt sätter sina egna löner, och tilldelar varandra fallskärmar och nya uppdrag av olika slag när de misslyckats. Rent juridiskt är detta sällan olagligt, men det kan utan problem definieras som en form av vänskapskorruption. Efter att ha tillskansat sig den politiska makten använder man den för att vinna olika fördelar. Men av större intresse är korruptionen i det som kallas den tredje statsmakten. Media är idag en betydande maktfaktor, man granskar den politiska makten men i praktiken granskas man inte själva. Detta har möjliggjort att liknande former av korruption vuxit fram.

Power tends to corrupt; absolute power corrupts absolutely.
– Lord Acton

Exempel på detta är när tyngre aktörer inom den mediala sfären gör saker som är både häpnadsväckande och djupt olämpliga. Man kan här nämna Robert Aschbergs öppna samarbete med en dömd vänsterextremist, den självklara öppenhet med vilken Aschberg kunnat starta företag ihop med sådana förutsätter kännedom om att övriga aktörer fullständigt kommer att förtiga det hela. Av liknande intresse är Expressens samarbete med Expo, där man publicerat Expos uppgifter om att vissa sverigedemokratiska politiker anonymt på internet skrivit olika saker. Eftersom det hela varit anonymt bygger uppgifterna alltså på kriminell verksamhet i form av datorintrång, men detta blir inte föremål för en intern debatt i den mediala sfären. Något liknande kan man misstänka ligger till grund för den mycket detaljerade rapportering om Littorins sexchattande Aftonbladet stått för. Både Expressen, Expo och Aftonbladet kan misstänkas ha haft ett mer eller mindre intimt samarbete med kriminella för att få fram de uppgifter de i dessa sammanhang publicerat, ändå är det uppgifterna i sig snarare än de intima kontakterna som anses ha nyhetsvärde.

Att i ljuset av detta karaktärisera Sverige som en fungerande demokrati blir tveksamt. Snarare kan man tala om en oligarki, där olika grupper kontrollerar olika sfärer. Dessa grupper konkurrerar med varandra i varierande grad, men formerna för denna konkurrens antyder att man prioriterar sina gemensamma intressen framför genuin konkurrens. Dessa gemensamma intressen garanterar också att kejsaren kan vara naken under mycket lång tid innan det påpekas i den offentliga debatten. Denna rädsla för att vara den som påtalar systemets fundamentala brister och på så vis mister sin position är också en form av korruption. Sammantaget befinner vi oss alltså i den föga avundsvärda situation där våra representanter i både media och politik är att betrakta som korrupta, verklighetsfrämmande och synnerligen svåra att bli av med. Som systemkritiker måste man därför utveckla en revolutionär världsåskådning, där man fullständigt frånkänner systemet och dess företrädare legitimitet. Även när de till äventyrs råkar säga något bra om sjukförsäkringen eller könsstympningen har de spelat ut sin roll.

Relaterat

Media som icke-demokratisk struktur
Det skriande behovet av ett nytt team

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.