En islossning pågår just nu i det svenska samhället vad gäller debatten om sådant som mångkulturalism, en islossning där diskursens ordning utmanas och muterar. Denna metamorfos kontrolleras dock i hög grad av resursstarka grupper med tillgång till media, vilket innebär att risken är stor att förändringarna blir mer sken än verklighet. Ett exempel på detta får vi i tidskriften Axess, där man under temat Den enfaldiga multikulturalismen utmanar den såkallade multikulturalismen.
Mångkulturen har det senaste året dödförklarats av ett flertal europeiska borgerliga politiker. I debatten har en egentlig definition av ”mångkultur” dock lyst med sin frånvaro, vilket gjort att det hela kunnat tolkas på flera olika sätt. För många är ”mångkulturen” en synonym för massinvandring eller rentav för ett samhälle med en hög andel invandrare, när dessa glatt sig över dödförklaringen kan det alltså framstå som något förhastat. De flesta borgerliga politiker och debattörer har inga planer på att avskaffa massinvandringspolitiken, vad de istället avser är att ge den något mer tilltalande former. Gorillan i mitten av rummet ska helt enkelt få en partyhatt. Detta blir särskilt uppenbart i artiklarna om Den enfaldiga multikulturalismen.
Vilken kollektiv identitet är starkast?
Multikulturalismens vision av separata enklaver som stänger in människor i boxar, där alla förväntas tänka likadant, befinner sig på kollisionskurs mot drömmen om ett mångkulturellt samhälle.
– Johan Lundberg
Johan Lundberg utvecklar så i artikeln Vilken kollektiv identitet är starkast? sin syn på begreppet multikulturalism kontra mångkultur. För Lundberg är multikulturalismen en kollektivistisk ideologi, där människor föreställs ha vissa egenskaper beroende på sin grupptillhörighet och där de också anses ha rätt till kollektiva rättigheter. Lundberg ställer mot detta en liberalt färgad mångkultur, där vi ses som individer som är kapabla att välja identiteter och att ta emot impulser från andra kulturer. Om multikulturalismen är en kollektivism är mångkulturen för Lundberg alltså en individualistisk verklighet.
Samtidigt undviker han att överhuvudtaget ta itu med de mer besvärliga frågorna kring mångkulturella samhällen. Det är inte enbart ”multikulturalismen” som gör att människor sluter sig samman kring etniska och religiösa identiteter när dessa upplevs hotade, utan där finns rent sociobiologiska förklaringar. Vissa identiteter upplevs mer primordiala än andra, och det kommer i multietniska samhällen därför alltid att pågå en konkurrens mellan dessa. Inte sällan kommer dessa grupper också att organisera sig, vilket vi ser exempel på i bland annat Afrika. Vi ser där också, liksom vi såg i Jugoslavien och Sovjet, att denna konkurrens under ogynnsamma förhållanden kan ta sig mycket brutala former. Att bygga in förutsättningarna för sådana konflikter i det svenska samhället, även om de kanske realiseras först om tio eller femton år, framstår som både naivt och oansvarigt. Från vänstern har liberaler som Lundberg övertagit förmågan att fantisera bort den historiska verkligheten och ägna sig åt ”drömmar”. Massinvandringshögern är att betrakta som naiva utopister, ”drömmen om det mångkulturella samhället” är historiskt sett en väl så riskabel utopi som drömmen om det klasslösa.
– Ibland blir det fel
Är ett mångkulturellt samhälle överhuvudtaget ett samhälle?
Utrymmet för att formulera ett annat mångkulturellt ideal än det multikulturalistiska är i svensk debatt högst begränsat. Mot detta vill jag hävda att en annan mångkultur inte bara är möjlig, det är också högst tveksamt om vi någonsin kan sägas ha varit mångkulturella. Frågan är därför inte så mycket hur vi ska försvara den mångfald vi har, utan hur vi på allvar ska förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle.
– Andreas Johansson Heinö
Med jämna mellanrum har vi på denna blogg satt ”samhälle” inom citationstecken efter ordet ”mångkulturellt”. Skälet till detta har varit att det är tveksamt om en administrativ enhet som är mångkulturell också kan ses som ett samhälle, eller om man ofta snarare bör se det som ett antal samhällen som samexisterar på samma yta. Om man bortser från de rent finansiella transaktionerna är det tveksamt om undertecknad kan anses ingå i samma samhälle som exempelvis en somalisk familj. Undertecknad betalar skatt som sedan omvandlas till bidrag av olika slag, möjligen kan vi också hamna i samma bankomat- eller ICA-kö, men mer än så är det inte (inte ens det finansiella exemplet är särskilt väl valt, då familjen ifråga inte sällan skickar en del av pengarna vidare till andra medlemmar av sitt eget samhälle, det somaliska).
Denna problematik berör Andreas Johansson Heinö delvis i artikeln Vi har aldrig haft mångkultur. Heinö skriver att ”I ett mångkulturellt samhälle delar vi en offentlighet. Annars är det inget samhälle, hur mångkulturellt det än må vara.” Men han utgår från samma distinktion mellan (negativ) multikulturalism och (positiv) mångkultur som Lundberg, även om han i jämförelse med Lundberg och Sara Mohammad är mer tveksam till hur stort genomslag multikulturalismen egentligen haft politiskt.
Värt att notera är dock att Heinö också menar att man i ett mångkulturellt samhälle, med en delad offentlighet, också måste kunna kritisera varandra. Vad han inte inser är att exempelvis yttrandefrihet i ett mångetniskt samhälle har en helt annan funktion än i ett mer homogent. I ett homogent samhälle kan jag kritisera din religion under förutsättning att vi trots allt båda tillhör samma gemenskap och att vi båda vill den gemenskapen väl. I ett mångetniskt samhälle blir religionskritiken istället ett vapen, som jag riktar mot det du håller heligt, kanske rentav för att jag vill håna dig och de dina. Vi ser detta historiskt i den särskilda vrede med vilken kristendoms- respektive judendomskritiken bemöttes när deras utövare var judar respektive kristna, och vi ser det idag när europeiska ateister kritiserar islam. Det kommer att bli betydligt svårare att förena social fred och religionskritik i ett mångetniskt samhälle än vad Heinö tycks föreställa sig. Den politiska sfären har andra lagar än debattens sfär, och ”kritik” har helt olika funktioner i dem.
Mer intressanta är då Svante Nordins artikel En intellektuell revolution, och Sara Mohammads Dubbla budskap om integration. Mohammad ger konkreta exempel på hur kulturrelativistiska svenska makthavare i praktiken gynnat extrema hederskulturer i Sverige. Nordin beskriver vilken omfattande förändring av samhället invandringen inneburit, och olika försök att möta den (bland annat postkolonialism och neokonservatism).
Sammantaget är det hela dock för en genuin systemkritiker tämligen ointressant. Massinvandringen som sådan, den rent demografiska förändringen av Sverige där utomeuropeiska folkgrupper tar över växande delar av både geografin, det offentliga rummet och resurserna, ifrågasätts inte alls. Istället vill man ersätta en ideologi, multikulturalismen, med en annan, ”mångkulturen”. Detta borde bara tillfälligt kunna förvirra den som stirrat sig blind på ytliga uttryck för den demografiska förändringen av vårt land, jämförbar med en storskalig kolonisering från Tredje världen. Men då Axess trots allt har en viss legitimitet bakom sig kan man notera att systemkritiker utan ideologisk grund utöver motstånd mot ”islamisering” funnit artiklarna värda att referera utan några kritiska kommentarer (här avses naturligtvis Politiskt Inkorrekt). Risken att en liberal massinvandringspolitik ersätter den ”multikulturalistiska” är alltså betydande, liberalismen är kort sagt inte den bästa ideologiska grunden för den som vill kritisera den pågående förvandlingen av Sverige och Europa. Arbetet för de genuina systemkritikerna är alltså inte över bara för att Mona Sahlin och ”Gringo” försvunnit från offentligheten, tvärtom är det nu den verkliga kampen börjar.
Om skribenten: Joakim Andersen
