Angående den öppna svenskheten

Aktuellt, Debatt, Invandringspolitik, Politik, Rekommenderat, Sverigedemokraterna


Denna artikel ämnar att diskutera frågan som splittrar mången Sverigevän. Ämnet har även varit aktuellt i och med senaste tidens internpolitiska diskussioner. Därför tänkte jag ge mina tankar kring den öppna svenskheten. Precis som med mycket annat så ligger den sundaste inställningen någonstans i mitten. Att vara för en helt öppen svenskhet är problematiskt då man inte tar någon som helst hänsyn till de genetiska och biologiska aspekterna av människan. Att å andra sidan vara för strikt och inte ta hänsyn till sociala och ekonomiska aspekter, exempelvis att många utomeuropéer i Sverige faktiskt är integrerade i det ekonomiska och sociala systemet, är orealistiskt. 

Låt oss först och främst ta en titt på Moder Svea i nuläget. Även om jag anser att defaitistiska attityder bör ses som förräderi så måste vi även vara ärliga med oss själva och titta på verkligheten med nyktra ögon. Vi blir mer eller mindre invaderade. Jag behöver inte elaborera vidare här angående hur katastrofal massinvandringen är och kommer fortsätta vara. Min poäng med att ta upp detta i diskussionen angående den öppna svenskheten är att peka på det faktum att vi helt enkelt har större problem att ta itu med än att diskutera ifall alla som inte är européer bör få stanna i Sverige. Om vi ser till den totala mängden destruktiva element som mångkulturen medfört sig så är det en stor mängd. Ett fåtal adopterade individer är inte problemet. Etniska enklaver, kriminella nätverk och ensamkommande flyktingmän är de största hoten (och givetvis på ett högre plan de krafter som tillåter dessa fenomen).

Det finns gott om välanpassade och välutbildade individer som faktiskt bidrar till samhället. Jag tänker på grupper som östasiater och indier. Låt oss stanna här för en stund och diskutera den öppna svenskheten. Vi kan konstatera att det finns utomeuropeiska individer som inte är destruktiva element i samhället, de är välutbildade och skötsamma. Men är de svenska? I vänsterns ögon är det finaste man kan vara svensk (jag har dock svårt att se hur detta går ihop hos antirasisterna) så därför vill man vara snäll och säga att alla kan vara svenskar. Ungefär som när företag gör kampanjer för ”sann skönhet” där man bedyrar att alla kvinnor är vackra, oavsett hur överviktig och ohälsosam man är.

Min tanke är som följer: Alla kan inte bli svenskar, många kan däremot vara accepterade och uppskattade i samhället. Att bli svensk är inte det yttersta beviset på vilken god människa och hur välintegrerad man är. Att du inte är svensk betyder inte att jag inte tycker om dig eller att jag inte vill ha dig i mitt land, tvärtom, är du välutbildad och sköter dig och betalar dina skatter och har bott här hela livet så vore det fel att säga att du inte har en plats i Sverige! Detta är dock så långt vänsterut jag sträcker mig. Att vilja assimilera samtliga invandrare som befinner sig i Sverige idag bör klassas som folkmord (låter bättre på engelska; genocide). Att försöka assimilera tusentals somalier ligger inte i någons intresse, men att däremot acceptera ett fåtal utomeuropéer som bott här hela livet är snarare till gagn för vår strävan efter ett svenskt Sverige. Jag är fullt och fast övertygad om att dessa individer inte heller vill se etniska svenskar dö ut eller Moder Svea falla.

Det är av största vikt att skilja på undantag och trender. En adopterad individ från land x är ett undantag, massinvandring från Mellanöstern och Afrika är en trend (en destruktiv sådan), undantaget och trenden får inte på något sätt likställas.

Vi är just nu i en situation där vi behöver så många allierade som möjligt. Att göra intellektuell slarvsylta av det nuvarande etablissemanget är prioritet nummer ett (och i förlängningen att dekonstruera mångkulturen). Att alienera grupper som inte utgör hot är endast kontraproduktivt. Vi måste vara tydliga med att dessa grupper tjänar på att arbeta med oss för Sverige. Påpeka gärna för den homosexuella individen att hon eller han skulle bli stenad (eller dylikt straff) om denne levde i en islamistiskt stat. Påpeka gärna för den adopterade koreanen att hon eller han också kommer få uppleva ökad otrygghet i ett mångkulturellt helvete.

Anledningen till att jag ställer mig avogt till den öppna svenskheten är främst av intellektuell karaktär. Att vara svensk sitter givetvis i ens blod, att tro att man plötsligt uppstår när man föds är minst sagt ovetenskapligt. Alla människor är det senaste ledet av en evolutionskedja som bestått sedan tidernas begynnelse, varje människa är sina förfäder. Alla ge upp titeln som svensk eller nordisk eller europé är både ovärdigt och ohederligt. Att jag håller hårt på min identitet som nordbo betyder inte att jag nödvändigtvis ogillar någon annan eller är ute efter att vara elak, det är helt enkelt så att man föds till svensk, man blir det inte. Kan man däremot födas i Sverige och bli en del av det svenska samhället utan att vara svensk? Givetvis. Men viktigt att ha i åtanke är att vara svensk och europé är genetiskt betingat. Byter man ut genetiken byter man ut allting annat. Ett enkelt vetenskapligt faktum. Händer det på en minimal skala (undantag) är det en helt annan sak än att det blir ett samhällsfenomen (trend).

Värt att notera här dock att man inte bör se Sverige som en separerad enklav (genetiskt sett), utan snarare i en större nordeuropeisk kontext, blandning med närliggande länder har alltid varit förekommande, och bör inte ses som problematisk, att en svensk man gifter sig med en estländska eller att en svensk kvinna gifter sig med en engelsk man är inte mer problematiskt än eventuella språkbarriärer, givet att avkomman är trygga i sin identitet som svenskar.

För att ta ett annat exempel, i syfte att lägga emfas vid att man inte behöver vara exakt identiska för att komma överens i ett samhälle eller i en organisation så kan vi beskåda diskussionen mellan kristna och hedningar. På ett intellektuellt plan är det väldigt intressant att hänge sig åt vänskapliga diskussioner rörande ämnet, men i ett större perspektiv så är vi alla på samma sida och även på ett personligt plan har jag många kristna vänner, precis som jag har en del vänner som inte är européer! Min poäng här är alltså att belysa faktumet att vi inte bör vara för snäva i praktiken.

Så för att sammanfatta dessa tankar så är jag inte för den typen av öppna svenskhet vilket på en stor skala möjliggör en stor genetisk förändring av det nordiska biologiska arvet, svenskar är ett unikt folkslag och har full rätt till att vara detta. Däremot bör man inte vara för snäv i accepterandet av andra folkslag i samhället. Även om man inte kan bli svensk kan man alltid bli en accepterad del av samhället och ingen tjänar på att alienera dessa individer. Vi måste se dem som allierade istället då de, även om de inte titulerar sig som svenska, har Sveriges bästa i åtanke. Vi måste vidare sluta tänka på svensk som en slags titel som man kan erhålla efter att man gjort vissa saker. Svensk är etnicitet, och det är helt i sin ordning, det betyder inte att vi tycker sämre om folk som inte är svenskar. Det betyder heller inte att vi vill folk i Sverige som inte är svenskar någonting illa.