Midsommar är en svensk tradition, och som de flesta traditioner förenar den generationerna. I många fall även de som inte längre är med oss, och de ännu ofödda. På så vis representerar traditionen ett perspektiv som står i kontrast till det dominerande synsättet på sådant som samhälle och individ. Dagens inlägg ska försöka att något utveckla detta alternativa perspektiv, som kan kallas det intergenerationella (den som finner termen otymplig eller oskön kan ersätta den med identitär eller något annat positivt laddat). Det intergenerationella perspektivet är en förutsättning för varje nationalistisk och etniskt medveten världsåskådning, det är intuitivt korrekt för de flesta människor, men i praktiken helt bortträngt från den offentliga diskursen. Vårt samhälle gör politik utan att alls ta hänsyn till de döda, och nästan helt utan att ta hänsyn till de ännu ofödda.
Våra hedniska förfäder utgick i sin världsbild inte sällan från tron på en sorts intergenerationell återfödelse, där återfödelse inom samma ätt var ett vanligt tema (detta tema användes förövrigt även av författaren Robert E. Howard). Ett sådant synsätt är en ovanligt stark form av det intergenerationella perspektivet (liksom ett incitament att bidra till ättens välgång, för vad händer med dess döda medlemmar när den utslocknat?).
Man behöver dock inte utgå från återfödelse för att finna perspektivet användbart. Den konservative filosofen Edmund Burke sammanfattade i ett av sina mest minnesvärda stycken sin syn på ett samhälle på följande vis:
As the ends of such a partnership cannot be obtained in many generations, it becomes a partnership not only between those who are living, but between those who are living, those who are dead, and those who are to be born.
Burkes perspektiv skiljer sig från det liberala på flera vis. Det utgår från en annan syn på vad ett samhälle är. För den intergenerationella Burke är ett samhälle ett band över generationsgränserna, där de döda och de ännu ofödda ingår. Detta implicerar också någon sorts band i nutid, exempelvis de känslor av gemensam härkomst och gemensam framtid som förknippas med etniska grupper och nationer. För liberalen är ett samhälle istället en ansamling av individer i en administrativ enhet, där det snarast får anses vara slumpen som avgör enhetens storlek.
Det intergenerationella perspektivet leder också till ett annat tidsperspektiv, då hänsyn måste tas både till de döda och de ofödda. Att skövla en gravplats eller ett gammalt tempel blir då lika frånstötande som att lämna efter sig en utarmad kultur eller miljö till kommande generationer. Att inte ens försöka ta sina förfäders övertygelser på samma allvar som man tar varje tänkande människas är då främmande (för liberalen ersätts ofta förakt och oförståelse baserat på avstånd i rummet av förakt och oförståelse baserat på avstånd i tiden). Likaså blir det högst problematiskt att genom invandringspolitiken bygga in förutsättningarna för etniska konflikter i det samhälle vi lämnar till de ännu ofödda. Det intergenerationella perspektivet leder alltså till en annan form av omsorg än det liberala, det liberala är individualistiskt och fokuserar därför på det tidsperspektiv som kan kopplas till individens livslängd. Samtidigt är det intuitivt absurt, utan våra förfäder skulle vi inte finnas till vare sig rent fysiskt eller som kulturvarelser. Och utan ättlingar vore det som om vi aldrig funnits. Men för liberalen finns bara individer, och den historiska och biologiska verkligheten framstår som en uppsättning valmöjligheter.
Without pausing to draw up a list of what this Party imagines it has conserved in England since it took over the reins of Government from Labour, we are entitled at least to ask what it has done to conserve the identity of the nation as composed of people of supposed English descent and blood.
– Anthony Ludovici om det konservativa partiets invandringspolitik
Det intergenerationella perspektivet framstår därför som främmande för många liberaler, detta eftersom de inte är förmögna att föreställa sig eller uppskatta kollektiva projekt, särskilt inte sådana kollektiva projekt som spänner över hundratals år. För liberalen framstår sådana projekt främst som inskränkningar i individens valfrihet. Detta implicerar en nivellerande tendens hos liberalismen, där allt som skiljer olika folk och kulturer framstår som ”förtryck” och anakronism. Om man istället betraktar folk och kulturer som kollektiva projekt kommer man att se det som både naturligt och önskvärt att de delvis skiljer sig åt.
Det intergenerationella perspektivet leder också till följder för allt från skol- till invandringspolitik. Bland annat leder det till att de yngre generationerna har förpliktelser mot de äldre, förpliktelser som idag inte infrias. Istället för att ge de äldre en värdig vård används resurser till ett demografiskt projekt där stora mängder människor från Tredje världen förs till Sverige. I vissa europeiska länder blir detta extra magstarkt, då de äldre dessutom offrat sig för de sina med livet som insats. Motpolaren Reaktion har om detta skrivit följande:
I en undersökning från 2009, The Unknown Warriors av journalisten Nicholas Pringle, fick brittiska krigsveteraner svara på frågor rörande samhällsutvecklingen i Storbritannien efter kriget. Nästintill samtliga svarande, 149 av 150, är mycket besvikna. En stor majoritet knyter detta till massinvandringen och omvandlingen av landet till mångkultur. Många känner sig förrådda av sitt lands politiker. En veteran uttrycker detta med orden:
"Vi slogs och dog för vårt land men nu är vi rädda för att gå ut på kvällen. Vårt land ges bort till utlänningar […] Vår kultur vittrar sönder i en eskalerande takt och vi är nästan förbjudna att prata om detta."
Från andra europeiska länder såsom Norge och Frankrike kommer liknande utsagor från krigsveteraner vilka slogs mot nazismen.
Betraktar man samhället som en intergenerationell gemenskap är detta högst problematiskt, orden svek och förräderi ligger nära till hands för att beskriva situationen. Våra etablerade eliter har dock en annan syn på samhället, där det intergenerationella perspektivet faktiskt är demokratiskt i högre grad än den parlamentariska demokratin så har eliterna anammat en transnationell världsåskådning där lojaliteten mot de egna folken ersatts av en lojalitet mot amerikanska och globala makteliter och projekt. Som Robert Steuckers redan noterat är behovet av ett ”new team” därför påtagligt. Det intergenerationella perspektivet på samhället blir i vår tid revolutionärt.
Avslutningsvis önskar de muntra herrarna bakom Webblogg Oskorei Motpols läsare en trevlig midsommar.
Om skribenten: Joakim Andersen
