Bland vänsterns mest intressanta filosofiska system återfinns idag den autonoma marxismen, med företrädare som Toni Negri och Harry Cleaver. Nära dessa finner vi i praktiken ”nomadfilosoferna” Gilles Deleuze och Felix Guattari; även om de inte identifierade sig som autonoma så brukar det vara samma människor som läser även dem och korsreferenserna är talrika. Mig veterligen har etniskt medvetna mycket sällan analyserat denna strömning, annat än möjligen genom generaliseringar och okvädingsord, och det kan därför vara av intresse att ta en närmare titt på den autonoma marxismen och nomadfilosofin. Vi kommer då att finna att de innehåller en del värdefulla insikter och perspektiv, men också att minst lika mycket är negativt och direkt farligt och att en identitär traditionalism är teoretiskt överlägsen både den autonoma marxismen och nomadfilosofin. Nomadfilosofin är egentligen omöjlig att göra rättvisa i ett blogginlägg, och den kommer vi därför att återkomma till.
Dagens inlägg blir därför väldigt långt, och tämligen tungt. Är man inte intresserad av den typen av teoretiskt tunga utläggningar är det tveksamt om ämnet i sig är tillräckligt värdefullt för att det ska vara värt ta sig igenom texten. Vi börjar hur som helst med de egentliga autonoma marxisterna.
Proletariatet som historiens subjekt
Många inom vänstern menar att historien ”drivs” av borgarklassen och/eller kapitalet och deras ofina angrepp på arbetarklassen, som är ett oskuldsfullt offer. De autonoma marxisterna är här mer nietzscheanska, och ser istället arbetarklassen som den aktör som ständigt gör uppror mot kapitalet, och tvingar kapitalismen att rekonstruera sig (inte minst genom politiska aktioner och kriser). Negri utgår från Marx’ ungdomsverk Grundrisse och talar här om ”självvalorisering”, där arbetarna de facto tilltvingar sig alltmer värde, fritid och frihet. Detta kan ske i form av att man maskar eller surfar på arbetet, genom strejker höjer lönen och sänker arbetstiden, eller genom att man stormar en stormarknad och idkar ”proletär shopping”. Formerna för denna självvalorisering är något många autonoma marxister gärna studerar, då man ser detta som ett bevis på att klasskampen fortsätter oavbrutet även under perioder som på ytan tycks vara lugna och fredliga (och alltså även fortsätter i odemokratiska samhällen, där fack är förbjudna). Detta synsätt innebär också att man ser arbetarklassens traditionella organisationer (parti och fack) som mindre betydelsefulla, då de inte är det enda uttrycket för klasskamp och ibland rentav kan bli ett hinder.
Detta intresse för klasskampens konkreta och historiska former tillhör de autonoma marxisternas starka sidor, och har resulterat i att man introducerat och/eller populariserat sådana begrepp som klasskampsvågor, fordism och toyotism, med de tillhörande begreppen massarbetare och samhällelig arbetare, och prekariat. Alla dessa är praktiska och användbara för att förstå vår tids globala kapitalism.
Intressant är också den bredare definition av arbetarklassen som de autonoma rör sig med. Man menar att samhället idag är så dominerat av kapitalistiska relationer och kapitalets logik att man kan tala om en social fabrik, som i sin helhet underordnats kapitalets logik (det innebär till exempel att även familjen och skolan ingår i det hela, då deras funktion är att reproducera, fostra och utbilda arbetarklassen, på samma vis beskriver Negri i Labor of Sisyphos hur den italienska statsformen bygger på arbetslinjen). De som domineras av den sociala fabriken är proletärer, oavsett om de är städerskor, föräldralediga, arbetslösa, byråkrater eller sexarbetare (intressant är att denna syn på den sociala fabriken påminner något både om de gamla kapitalet-logikerna, och om den äldre folkgemenskapstanken kring ”handens och hjärnans arbetare” som även den gick bortom Marx’ tankar om materiellt och immateriellt arbete, men detta är mest kuriosa).
Imperiet och mängden
Negri och Hardt utvecklar i Imperiet tankarna om den sociala fabriken på ett mer lättillgängligt sätt. Inflytandet från Deleuze och Guattari är här uppenbart, och det hela rör sig kring den nya ordning vi lever i idag. Denna kallas imperiell, till skillnad från den tidigare imperialismen, och utmärks av att imperiet är både decentraliserat och deterritorialiserat. Den sociala fabriken har blivit global, och det är dessutom omöjligt att identifiera dess centrum.
Mot detta ställer Negri och Hardt ”mängden” och dess ”begär”, och ponerar att ”mängden” ska lyckas där det historiska proletariatet misslyckades, och införa en ny ordning (det klasslösa samhället under ett nytt namn). Mängden påminner starkt om nomadfilosofernas ”multiplicitet”.
Problemet är att när Negri föreställer sig en människa som gör motstånd mot den sociala fabriken och imperiets logik, så tycks det alltid vara en rent biologisk varelse. Den vägrar arbeta för att den är lat, den vägrar kriga för att den är feg, och den vägrar betala för saker för att den är kåt. Detta är ett olyckligt synsätt. Om kapitalismen i praktiken försöker reducera oss till rent biologiska, driftstyrda konsumenter, så har Negri gjort samma reduktion i teorin.
I verkligheten är det nämligen som medlemmar av en specifik kultur, som bärare av specifika idiosynkratier och normer som människor gör uppror mot den sociala fabrikens utbredning. Det är möjligt att rent biologiserade undermänniskor kan maska på jobbet eller rentav ”reclaima gatorna” (vilket också möjliggörs av specifika kulturella normer, som innebär att det anses fel att skjuta dem), men det är troende muslimer och nationalister som är redo att dö för det de tror på. På samma vis har människor normalt samlats till, exempelvis, brödupplopp för att de dels tillhört en organisk grupp, dels att de i den gruppen haft en gemensam syn på vad som är rättvist och orättvist (Hobsbawm, Mandel med flera har studerat detta, bland annat begreppet ”rättvist pris”). Negri missar alltså något här, för när de historiska och organiska gemenskaperna eroderas av ”individualismen” så tycks de spontana formerna av motstånd bli allt svagare.
Föga förvånande spelar också tankar om globalt medborgarskap, rasblandning och fri migration en viktig roll i Negris och Hardts spekulationer. Skillnaden mellan vad ”imperiet” gör och vad de hoppas att ”mängden” ska göra är alltså inte så stora. Historiskt var kommunismen och liberalismen syskonideologier, och något liknande tycks vara fallet med den autonoma marxismen och vår tids ”post-liberalism” (i brist på ett bättre namn).
Autonom aktivism
Den autonoma organisationsformen är även den av intresse. Med autonom kamp avses en kamp som är oberoende av partier och andra historiska organisationer, och som idealiskt sett förs av de närmast berörda (arbetslösa, papperslösa migranter, eller vad det nu kan röra sig om). Planka.nu kan ses som ett exempel på sådan aktivism, liksom husockupationer och antifascism.
Detta påminner något om begreppen oberoende och autonom nationalism, värt att hålla i åtanke är dock att dessa rör sig inom en annan idétradition med betydligt starkare kopplingar till ett hierarkiskt tänkande.
Samtidigt bör man inte idealisera denna organisationsform, eller den revolterande ”mängden”. Historiskt har den alltid gett upphov till politiska rörelser när den nått någorlunda framgång, eller gått under (jämför Carl Schmitt). Den bör därför ses som ett komplement till partier och liknande.
Nåväl, över till nomadfilosofin och det schizofrena idealet.
Anti-Oedipus; bortom individualismen
Deleuze och Guattari utgår i Anti-Oedipus och A Thousand Plateaus från en kritik av Freud. Denna kritik är huvudsakligen sund, och går bland annat ut på att människan är mer komplex än vad oedipusteorin ger vid handen, samt att det är maktrelationer i samhället som återspeglas i oedipuskomplexets roller (mamma-pappa-barn, som Freud ville reducera det mesta till att handla om).
Detta är dock mest kuriosa vad gäller dagens text, mer intressant är då att man bryter ner ”individens” enhet i ett otal mindre ”maskiner”. Munnen är en liten maskin, öronen är små maskiner, och så vidare. På liknande vis ingår individen i större maskiner, som kallas multipliciteter.
Man menar här även att tron på en individ med en viss identitet är synnerligen förkastligt. Istället framhävs den schizofrene som idealet. Den schizofrene har ingen fast identitet, tillhör ingen grupp någon längre stund, utan slungas mellan olika tillstånd och identiteter. Har man inte stört sig på det onödigt tillkrånglade språket är det ungefär här man tröttnar på herrarna Deleuze och Guattari, som frenetiskt försöker visa hur otroligt radikalt det är att vara psykiskt sjuk (det hela påminner något om en överförfriskad men trött 45-åring som desperat försöker visa att han fortfarande är helt ”crazy”). Som ett exempel på detta ansträngda språk kan nämnas följande stycke:
Does not the child, on the contrary, hold onto the wolves by his anus? The jaw descends to the anus. Hold onto those wolves by your jaw and your anus.The jaw is not a wolf jaw, it’s not that simple; jaw and wolf form a multiplicity that is transformed into eye and wolf, anus and wolf, as a function of other distances, at other speeds, with other multiplicities, between thresholds.
Frågan man ställer sig, när man ställer sådana stycken mot den popularitet Anti-Oedipus vunnit är onekligen: är kejsaren naken? Trodde Deleuze och Guattari själva på det de skrev, och varför framlevde de i så fall sina liv som småborgare snarare än som ”schizon”? Varför blir vänsterns antiborgerlighet alltid så löjligt överdriven?
Deleuze och Guattari – mellan Kaos och Kosmos
Efter en stund lugnar man dock ner sig, och ser de båda herrarna i ett nytt ljus. Vad Deleuze och Guattari egentligen återupptäcker är, om inte hjulet så den klassiska distinktionen mellan Kaos och Kosmos. De tar här tvångsmässigt parti för Kaos, för det oordnade, det som inte har ett långminne eller rötter, det som inte är ett definierat subjekt. Att inte vara i ständig rörelse, i ”rhizomatiska hybridtillstånd”, framstår för de båda herrarna som närmast oförlåtligt. Flykten från sig själv får aldrig upphöra.
De ställer här flocken mot massan, svampens och myrkolonins trådlika rhizomsystem (som saknar ett centrum) mot trädstammens arborism, smooth space mot inrutat striatiskt rum, nomadfolkens krigsmaskin mot den moderna Staten, goter mot germaner, Öst mot Väst, multipliciteten mot enheten, schizot mot den mentalt ”friske”, et cetera.
Det är bitvis spännande och roligt, bitvis ansträngt på gränsen till falsettartat, och ständigt oläsligt för 99% av den potentiella målgruppen. Bitvis blir det också löjligt, då de målar upp en livsmodell som inte fungerar och som kommer att placera sina presumtiva utövare på rehab eller akutpsyk (förutsatt att dessa inte är hycklare). Det är det som gör det hela ansträngt, men sannolikt också imponerar på den tänkta målgruppen. I verkligheten är det dock så att oavsett hur radikalt det schizoida idealet kan låta, så är det världsfrämmande. Antingen var det aldrig meningen att man skulle ta det på allvar, eller så leder det till akutpsyk. Båda alternativen är ointressanta och irrelevanta.
Som indo-europeisk traditionalist känner man dock igen mycket av distinktionen mellan Kaos och Kosmos, även om våra förfäder ytligt sett snarare tog parti för Kosmos. Guden Indra dödade således ormen Vritra i det arketypiska drakdräpandet, och gav åter liv och regn till människorna (samma myt går igen hos de indo-europeiska folken, även om Indra genom årtusendena bytte namn till allt från Sankt Göran till Sigfried). Ragnarök kan också ses som en urladdning mellan de kaotiska urkrafterna och asagudarna.
Men den dualism som Deleuze och Guattari faktiskt representerar var trots detta våra förfäder främmande. Jättarna sågs inte som onda, och man insåg att de kaotiska makterna var bärare både av visdom och livgivande kraft. Så ingick Oden brödraskap med en jätteson och så vann asarna mäktiga vapen och visdom från jättar, och så härstammade också både gudar och hjältar från jättekvinnor. Våra förfäder rörde sig mellan ytterligheterna, ett vikingaskepps organisation hade exempelvis drag både av flockens multiplicitet och mer ordnade former. Nomadfilosoferna ramlar istället ner i det ena diket och där fastnar de.
Att vara ett ”schizo” framstår alltså som ett relativt patologiskt livsideal, även om det möjligen kan ge en eller annan intressanta erfarenheter innan denne blir traditionalist.
Jakten efter ett nytt språk
Gör man en mer välvillig tolkning av nomadfilosofin kan det hela däremot ses som att de försöker hitta ett nytt språk, som kan uttrycka nya sammanhang och tillstånd, som rör sig mer med flöden (överkodade flöden, avkodade flöden, deterritorialiserade och reterritoraliserade flöden). Detta är i så fall mer konstruktivt, vårt nutida språk är influerat av en viss världsbild, nämligen naturvetenskapen, modernismen och hela det komplexet (fallogocentrismen, och allt vad den kallats). Detta är fallet oavsett om man kallar sig kapitalist, anarkist eller kommunist, faktiskt också om man kallar sig nihilist.
Deleuze och Guattari tar då upproret mot modernitetens olika former av förtryck längre än vad kommunister och andra varit kapabla till, då de utmanar även dess språk, och sätt att tänka. De för här in nya begrepp som striatisering, arboroscent, ”små vetenskaper”, Bodies without Organs och immanens, som åtminstone kan sätta ord på saker och ting.
Problemet är att det redan finns sådana anti-moderna ”språk” och begreppsapparaturer. Vi har tidigare berört detta i artikeln om Sun Tzu (kvalitativt kontra kvantitativt språk), man kan även nämna det mytiska och det poetiska språket, som också är andra sätt att uttrycka saker än både det vardagliga och det naturvetenskapliga språket. En del av det nomadfilosoferna ser som ”schizoida tillstånd” har också getts namn och sammanhang av både kristna och sufiska mystiker, som dessutom kunnat kartlägga det hela på ett strukturerat och sunt sätt som ligger långt bortom ”nomadfilosofernas” sporadiska strandhugg. Om man fastnat i nomadfilosofin kan därför Julius Evolas Introduction to Magic eller Carrolls ”kaosofiska” Liber Null rekommenderas, det traditionellt ockulta ”språket” ger även det ett alternativ till det naturvetenskapliga.
Det estetiska språket
Guattari och Deleuze uttrycker alltså en världsåskådning som ingen frisk människa verkligen kan leva, än mindre ett helt samhälle. Vad är det då som förklarar deras popularitet inom den teoretiskt mer avancerade vänstern? För att förstå detta bör man känna vänstern, både som historisk process och som subkultur/habitus. En del av varje nybliven ”vänsteristisk” teoretikers invigningsprocess går nämligen genom svårlästa och tunga böcker. Man utvecklar mödosamt de språkliga färdigheter som krävs för att förstå det man läser, och detta blir både en källa till stolthet och ett nöje i sig självt. Det hela kan jämföras med de förkunskaper som krävs för att till fullo uppskatta en del modern konst.
Guattari och Deleuze (och några fler, bland annat Lacan och Kristeva) tar detta språk till det extrema, delvis även Negri. Vi rör oss då med ett estetiserat och esoteriskt språk, där man lekfullt och kreativt slänger sig med tunga termer från ett flertal olika filosofiska traditioner och vetenskaper. För en utomstående är det ”mumbo-jumbo”, för en troende lekman antas detta moderna latin dölja djupa sanningar, och för den som kan språket är det något av ett nöje att läsa.
Detta bör inte förbigås, samtidigt bör man vara medveten om att deras popularitet är ett tecken på vänsterns historiska kris (som paradoxalt nog dyker upp samtidigt som vänstern i form av politisk korrekthet uppnått en form av hegemoni över populärkulturen och det offentliga samtalet). För egentligen övergick industrikapitalismen i informationalism, utan att proletariatet någonsin skapade det klasslösa samhället. Något som egentligen drar undan hela den teoretiska mattan under den historiska vänsterns fötter. Återstår då att roa sig med språkliga krumbukter som kan imponera på lekmännen.
Etos och patos
En filosofi är i sig en steril ansamling av ord, och måste därför likt en handske fyllas med något, måste alltid animeras av känslor, av en bestämd vilja och en grundinställning till världen. Med det sagt blir det uppenbart att de autonoma marxisterna ännu genomsyras av en klassisk vänsters känslor och habitus. Det är till exempel svårt att förstå varför Guattaris och Deleuzes teoretiska bygge nödvändigtvis måste leda till någon sorts socialism, och varför det inte lika gärna kan leda till att nomadfilosofen blir pedofil eller miljonär.
Negri utgår också från en antihumanistisk kritik av tron på transcendens, och begreppet Människan, som han menar ersätter Gud som legitimiteten bakom olika hierarkier. Detta kan tyckas vara en sund inställning, men den enda ersättare han har är ”mängden” och dess ”begär”. Och detta begär leder naturligtvis aldrig till, exempelvis, motstånd mot massinvandringen, utan bara till sådant som är acceptabelt för en politiskt korrekt akademiker i övre medelåldern… Så oavsett hur avancerade filosofiska krumbukter man tar, så är man ändå innerst inne en post-kristen och kvasiliberal småborgare.
Pro et contra
Vad finns det då att lära av de autonoma marxisterna? De har onekligen skapat en teoretisk underbyggnad för utomparlamentarisk aktivism, som genom sitt åberopande av ”mängden”, Marx, och begreppet självvalorisering är teoretiskt överlägsen anarkismen. Det är också roligt att ibland inspireras av Deleuzes och Guattaris vanvördiga och kreativa relation till den filosofiska och vetenskapliga traditionen, och jag är ärligt talat kluven till dem överhuvudtaget (distinktionen mellan striatiskt och ”smooth” rum har exempelvis uppenbart värde). Det synsätt som Negri applicerar på arbetarklassens ständiga motstånd kan också appliceras på en etnisk grupps motstånd, som uppenbarligen kan ta politiska former, men också kan ske genom ”white flight” och liknande. Även begreppet den sociala fabriken kan vara av värde i en analys av samhället, i viss mån även teorierna kring det imperiella system vi är på väg in i.
Men det finns flera minus. Detta är inte minst att deras teori om ”maskiner”, schizoida tillstånd och ”begär” saknar en värdering av dessa i högre och lägre. Därav deras barnsligt trotsiga fixering vid det anala, exempelvis. Denna brist innebär också att det finns en ständig risk för den autonoma marxisten och nomadfilosofen att låta sig slukas av sub-individuella ”mängder” och tillstånd, att exempelvis förlora sin individualitet i ett drogrus eller i en massa/pöbel. Traditionalismen strävar förvisso också efter att överskrida den borgerliga ”individen”, men målet är här ständigt det högre.
Problemet med Negri, som annars är den mer jordnära i sammanhanget, är också att han saknar en förståelse för att det är som konkreta bärare av en kultur och en identitet som människor gör motstånd mot imperiet.
Dagens inlägg läses helst ihop med Den noologiska manualen
Om skribenten: Joakim Andersen
