I Dagens Nyheter diskuterar idag journalisten författaren Erik Helmerson mansrollen och dess kris, med utgångspunkt i sin bok Den onödige mannen. Ämnet är intressant och högaktuellt, många män upplever i svallvågorna av institutionaliserad feminism och kapitalistisk modernitet en närmast existentiell kris. I ett individualistiskt och feministiskt samhälle finns det inget egentligt behov av män som sådana.
Denna kris skildras ofta i populärkulturen. TV-serier som Californication och Hung är bra exempel, liksom en del av Mad Mens framgång knappast kan tolkas som annat än nostalgi för 1950-talets tydliga könsroller eller Entourage som annat än en skildring av ”manlig vänskap”. Studerar man närmare vad män, och särskilt då något yngre män, ägnar sig åt blir bilden än tydligare. Bland de mest framgångsrika trenderna de senaste åren finner vi sådant som nätpoker, mixed martial arts, raggningsexperternas PUA, fotbollshuliganism, och mer obskyra fenomen som PE-communityts jelqande eller män som springer barfota i innerstaden. Alla dessa fenomen involverar främst män, och är tecken på sökandet efter en ny manlighet, en revolt mot känslan av att vara som ”alla andra”, en strävan efter distinktion. Vill man på allvar förstå detta perspektiv bör man förövrigt bekanta sig med boken och filmen med namnet Fight Club.
Den traditionella mansrollens kris
Mannen är den nya kvinnan.
– Simon Gärdenfors
I det traditionella samhället ingick flera funktioner i mansrollen. Många av dessa varierade historiskt och socialt, men två av dem var förmågan att beskydda familjen och att försörja den (särskilt i den tidiga borgerliga familjen var det senare centralt, eftersom kvinnan där gick från att ha deltagit i inkomstbringande arbete till att ägna sig åt rent reproduktivt arbete som hemmafru, eller rentav bara dirigera tjänstefolket). Dessa två roller är också centrala ur ett gruppevolutionärt perspektiv, utan dem skulle det inte funnits människor idag eftersom de skulle ha dött ut.
I det moderna samhället har dock en ständigt ökande arbetsdelning flyttat dessa funktioner bort från den genomsnittlige mannen. Statens våldsmonopol har avväpnat de enskilda medborgarna, och sedan även medborgarna som kollektiv (värnpliktsarmén har ersatts av små yrkesarméer, man kan dessutom redan se hur dessa börjar privatiseras). Samtidigt har kvinnornas billiga arbetskraft efterfrågats på arbetsmarknaden, först i den privata sektorn av ekonomiska skäl, senare i den offentliga sektorn. Detta innebär att mannen står utan de två centrala funktioner som definierat hans roll, och som historiskt också haft en avgörande inverkan på hans attraktions-/reproduktionsförmåga. Som en följd av detta ser vi mer eller mindre bittra män, vi ser också hur mannen mer och mer bedöms efter sitt yttre. Detta är en historisk ironi, eftersom det betyder att många män idag befinner sig i samma situation som kvinnor tidigare gjort, och måste lägga tid och pengar på sitt yttre. Det metrosexuella idealet är en följd av detta. Detta har beskrivits av feministen Susan Faludi i boken Ställd, och av Simon Gärdenfors i ett kärnfullt citat ovan.
Denna förlust av historiska funktioner kan i sig räcka för att göra många män förvirrade och arga. Parallellt med den ser vi dessutom hur feminismen kommit att dominera den offentliga diskursen, vilket också innebär att den genom barnprogram, media i allmänhet, förskola och skola, kommit att spela en växande roll i de förväntningar uppväxande män tror att de måste uppfylla.
Vi är en generation som uppfostrats av dagisfröknar, pedagogiska barnprogram och romantiska komedier, och det innebär att många nyblivna män tror att de måste vara just ”snälla killar”. Problemet är att detta strider mot en gruppevolutionär verklighet. Dagisfröknarna må ha sagt en sak till de småttingar de hade hand om, men handlat annorlunda på sin fritid. Den som lever sitt liv som ett dagisbarn är socialt kastrerad, och i praktiken infertil. Samtidigt betraktas i den offentliga diskursen ofta traditionellt manliga egenskaper och gemenskaper med skepsis. Mannen har förlorat sina funktioner, sin könsbaserade gemenskap, och sin sociala och existentiella mening.
Sådan är i varje fall utmaningen. Dagens män har förlorat de funktioner som historiskt gav deras existens mening, och några särskilt entusiasmerande alternativ erbjuds inte. Olika män svarar på utmaningen på olika vis. Huliganismen är ett återerövrande av en historiskt särskilt manlig sfär, det fysiska våldet, dessutom i kombination med stark manlig gemenskap. Att som många debattörer tro att fenomenet skulle gå att avskaffa är därför naivt, de bör vara nöjda så länge det hela inte får politiska förtecken. Ett annat svar på manlighetens kris är strävan efter framgång på andra villkor än de etablerade, oavsett om det sedan handlar om pokerspelarens försök att bli rik utan att arbeta eller pick-upartistens uppror mot dating-normerna.
”Män gör saker tillsammans”
The Japanese have an ideal of the ultimate fighting that consists of winning the battle with no fighting at all. That disarming your opponent is greater than harming them. This kind of man is threatening to the ”gender neutral” world you aptly describe because when such men form a Männerbund a higher will to power comes into play and the zeitgeist changes so fast they won’t even know what happened.
– Andrew Yeoman, Bay Area National Anarchists
Sådana lösningar kan dock endast betraktas som mer eller mindre konstruktiva embryon till en nygammal manlighet. De måste alltså erbjuda ett svar på frågan vad som är manligt, vilka mansroller som är önskvärda. Vi finner då att många av de mansroller det moderna samhället erbjuder är direkt undermänskliga, omanliga eller primitiva. Istället bör en ny manlighet präglas av ett både andligt, i bred betydelse, och anti-borgerligt patos. Detta utesluter inte att en man kan vara en god borgare, men det kan inte vara det enda han är. För att få en bild av alternativet måste vi vända oss till det tidiga 1900-talet, och dess ”mansrörelse”.
Dess teoretiker var många och väl ansedda. Dess praktik representerades före Första världskriget av Wandervogelrörelsen och scouterna, efter kriget av de veteraner som likt en von Salomon och en Kantorowicz organiserade sig i frikårer och utifrån en högst specifik manlighet utmanade det borgerliga livsidealet.
Bland mansrörelsens teoretiker, som en tid var nära att vinna hegemoni i debatten, finner vi namn som Otto Weininger, Anthony Ludovici, Hans Blüher, Julius Evola, Stefan George, Marinetti och vår svenske August Strindberg. Flera av dem var motståndare till den kvinnliga rösträtten. Resonemanget var ofta likartat, och Blüher kan här tjäna som exempel. Han hade en polär syn på skillnaden mellan manligt och kvinnligt, där vi har att göra med två poler. Blüher kontrasterade sin andliga syn på skillnaden med den rent borgerliga, som snarare byggde på det invanda. För Blüher karaktäriserades mannen alltså inte främst av sin rent fysiska styrka, utan av sin andlighet. Detta innebär för Blüher att familjen, betraktad som biologisk gemenskap, är en kvinnlig domän, medan staten är en manlig. Under inflytande av Freud menade han rentav att det är ur sammanslutningar av män, Männerbund, som staten uppstått. Han använde Freuds teorier även i en kontroversiell analys av Wandervogelrörelsen, där han menade sig identifiera homoerotiska inslag och drivkrafter. Man kan här lätt missa det i Blühers analys som har genuin sprängkraft, nämligen att manlig gemenskap tillhör historiens verkliga drivkrafter. De indo-europeiska Männerbund som enligt flera forskare grundade stater över hela Europa är ett exempel, generationen av krigsveteraner som efter Första världskriget i grunden omdanade den politiska kartan är ett annat. Att starka band av vänskap och gemenskap mellan män skulle ha en erotisk aspekt får här snarast ses som en tidsbunden freudiansk teori, detsamma gäller mycket av teoretikernas tidsbundna syn på kvinnors förmåga och natur.
Vad innebar då mansrörelsernas praktik? Wandervogelrörelsen är kanske det idealtypiska exemplet, en protest mot det borgerliga livsidealet som gjorde att generationer av unga tyskar sökte sig tillbaka till naturen. Den hade starka band till en nationalistisk och romantisk världsåskådning, liksom den undvek det alltför bekväma och artificiella. Mot borgaren ställde man en annan typ av tysk, mot det inrutade livet ställde man äventyret, mot klassamhället ställde man en annan gemenskap. Många av medlemmarna av Wandervogel kom efter Första världskriget också att fortsätta ett liv präglat av äventyr, gemenskap och risker, nu i de frikårer och paramilitära skyddskårer som tog del i kampen om Tysklands och Europas framtid. Idag associeras inte sällan Wandervogel med den tyska nationalsocialismen, man missar då att det till en början fanns både judiska och socialistiska grupper och att det till formen snarlika, statsstyrda, Hitlerjugend närmast får ses som en perversion av fenomenet.
Det går inte att imitera den historiska mansrörelsen rakt av, men en närmare studie av den gör att man ställer de rätta frågorna och får ett betydligt vidare perspektiv på manlighetens kris än enbart en omvänd feminisms. Snarare än att beklaga sig över att män döms hårdare än kvinnor i domstol bör man fråga sig vad en man är, och vad han kan bidra med till sitt samhälle. Detta behöver inte ens innebära att man vill tvinga tillbaka någon till spisen eller ta ifrån någon rösträtten, att ägna för mycket intresse åt vad andra gör och för lite energi åt vad man själv gör är förövrigt ett tecken på det Nietzsche definierade som ressentiment.
Om skribenten: Joakim Andersen
