Till och från har olika ståndpunkter av de bistra herrarna bakom weblogg Oskorei avfärdats som uttryck för moralism, utan att någon närmare diskussion förts kring moralismens väsen eller brister. Den italienske traditionalisten Julius Evola tar upp området i boken The Doctrine of Awakening, en även av buddhister och religionsvetare uppskattad studie av den ursprungliga buddhismen. Evola visar där bland annat att den ursprungliga buddhismen innebar en återgång till traditionellt indo-arisk andlighet, en andlighet som en längre tid degenererat till filosofisk spekulation respektive mysticism. Han noterar i sammanhanget också att den ursprungliga buddhismen, bland annat beskriven som lejonets rytande, var aristokratisk, explicit riktad till ariya. Detta kan för den moderna läsaren framstå som obehagligt, men man kan då konstatera att om man tar anstöt av att beskrivas med en positiv term som ariya, ädel, befinner man sig antingen så långt från termens betydelse att man inte alls känner igen sig i den, eller så är man ett offer för en direkt föraktansvärd moralism. I dagens inlägg kommer därför den tidiga buddhismens, och Evolas, terminologi att användas.
Som Evola visar var den ursprungliga buddhismen inte avsedd för den breda massan, bland annat vände han sig mot att lära ut den till kvinnor. Nya noviser fick rentav frågan om de var människor, då det sågs som naturligt att många av de som föds i en mänsklig kropp har ett djurs karaktär. Den moderna synen på buddhismen som en egalitär och humanistisk religion kritiseras alltså av Evola. Han identifierar också tydliga likheter mellan buddhismen och de traditionella perspektiv som i det antika Europa benämndes olympiska och i det medeltida Europa kom till uttryck i riddarordnarna och i alkemismen, liksom hur den rätta inställningen i buddhismen jämförs med en krigares.
Evola utvecklar hur Buddhas lära är ett uttryck för den ariska synen på självet och världen. Detta märks bland annat i den vikt som läggs vid klarhet, självkontroll och aktivitet, i kontrast till exempelvis extas, blind tro, självplågeri och liknande. Evola jämför här särskilt med de ariska folk som påverkats av religioner med ursprung i Mellanöstern. Här kommer han också in på moralismen:
We have already said that there is a complete absence of any moralistic mythology in Buddhism, since it is a creation of the pure Aryan spirit. Moralistic and moralizing obsession is another of the signs of the low level of the modern world. It is even thought now that religions only exist in order to support moral precepts; precepts that, incidentally, only tend to chain the human animal socially. This attitude is indeed an aberration. The fact is, and we must state it categorically, that every moral system, in itself, is completely void of any spiritual value. In the traditional world, each ethical system drew its true justification from a supramundane purpose (which must not be unthinkingly considered as being a kind of do ut des, or as being inspired by the idea of sanctions or rewards that await the soul after death) and from the objective and impersonal fact that to follow or not to follow a particular line of conduct produces corresponding modifications in the essential nature of the individual.
Den ariska inställningen är enligt Evola alltså främmande för begrepp som ”synd”, och än mer för spekulationer kring ”straff”. Istället handlar det om en vilja till värdighet och självdisciplin, och den effekt olika handlingar har på en själv. Det torde exempelvis vara väl känt att de indo-ariska folken kunde se lögn som något grövre än mord. I praktiken, vilket också illustreras av Buddhas åttafaldiga väg, sammanfaller dock ofta synen på vilka handlingar som bör undvikas. Evola var också medveten om hur kristendomen i Europa kunnat förenas med en mer arisk syn på livet och världen, något som bland annat illustreras av hans respekt för korsfararordnarna och hans användande av kristna citat för att ytterligare belysa vissa buddhistiska teman.
För den ariska människan är det i varje fall effekten av olika handlingar på en själv som gör att de bör undvikas, samtidigt som ett samhälle behöver vissa regler för att fungera. Dessa regler reifieras dock inte, något också indologen Alain Danielou noterat. Evola skriver:
Among the ancient Aryan peoples theft was considered a much graver offense than it is today, since they had in mind the inward rather than the material and ”social” aspect of the matter… In the second place, the rule of speaking the truth, the absolute inability to lie, is specifically Aryan. Nothing, among the Aryan people, was considered so ignominious and degrading as falsehood, especially from the point of one’s own relations with oneself and of the duties that one owes first and foremost to one’s self and to one’s own interior dignity.
Evola tar också upp den roll moralismen fått i synen på sexualitet i den moderna världen, och då särskilt genom påverkan från semitisk religion. Han skriver:
The precept of chastity must be considered on a higher level of the discipline. In Buddhism, as in all really traditional teaching, it has a purely technical justification. Only religions noticeably affected by the Semitic spirit have carnal ethics; this is now so much the case that sexual matters have almost become the measure of sin and virtue. And Buddhist texts opportunely censure imcomplete, impure and murky forms of chastity.
Att en sådan fixering skulle leda till sin motsats, en tvångsmässig sexuell ”revolution”, är föga överraskande, tvärtom blir sexualiteten i den rent semitiska livssynen något som växlar mellan de två polerna. Evolas användande av distinktionen mellan semitisk och arisk spiritualitet blir idag sannolikt än mer kontroversiell än hans användande av enbart termen arier, samtidigt har stycket ett sådant värde att det är något man får leva med. För den som inser att en person som tog avstånd från kollektivism, inklusive i form av den biologiska världsåskådningen, knappast var antisemit är Doctrine of Awakening i varje fall en mycket givande studie av den ursprungliga buddhismen.
Om skribenten: Joakim Andersen
