Med mer eller mindre jämna mellanrum kan det vara intressant att betrakta och kommentera nyhetsflödet. Med de senaste dagarna i åtanke kan man dels konstatera att tidningsmediets degeneration fortskrider, dels kan man identifiera två samtidshistoriska trender.

von Trier och det nya svarta

We’re three cool white friends in Japan,
the fact that we’re white isn’t why we’re friends,
but we are white and we’re friends
– Lonely Island, Japan

Den första trenden illustreras tydligast av spektaklet kring Lars von Trier och filmfestivalen i Cannes. von Trier förklarade där, uppenbart skämtsamt, att han är nazist och att vi alla har en liten nazist i oss. Detta ledde till en kraftfull reaktion, med flera av de vid det här laget tröttsamt förutsägbara inslagen (en eller flera intressegrupper ”rasar”, det kommer en ”ursäkt”, ofta tar någon eller några dessutom ”avstånd”).

Detta illustrerar två saker. Dels att rasism- och Hitlertemat numera är ett av mycket få områden som återstår för den som vill provocera. Andra områden framstår som alltmer uttjatade, vilket gör frestelsen allt större att utnyttja tabubelagda temans potential. Samtidigt förändras samhällets zeitgeist. Detta innebär att de kretsar bland ideologins vakthundar som vill bevara det politiskt korrekta konsensus får det allt svårare. Man kan slå till hårt och skoningslöst mot den som likt von Trier bryter mot reglerna, men i en gryende ny zeitgeist framstår man då som smått hysterisk och i avsaknad av känsla för proportioner. Eller så kan man se mellan fingrarna med dessa mindre övertramp, vilket endast leder till att man framstår som neurotisk när de åtföljs av än grövre regelbrott. Det är aldrig roligt för gårdagens ideologiska vakthundar att uppleva ett skifte av tidsanda, om man inte förmår uppskatta det komiska i ett moment 22.

My dick is sort of like a white supremacist. I’ve got a Benetton heart and a fuckin’ David Duke c**k.
– John Mayer

von Trier är också en av ett växande antal kändisar, nästan alla vita män, som på ett eller annat vis kan sägas ha hamnat i konflikt med det konsensus vars dagar numera är räknade. Mel Gibson och John Galliano är två av de tydligaste exemplen, 9/11-skeptikern och påstådda antisemiten Charlie Sheen är ett annat (med sitt intresse för ”gudinnor”, ”häxmästare”, ”tigerblod”, ”troll”, ”winning” och ”fail” förövrigt en intressant utveckling av ”dude”-kulturen, men det kan möjligen tas upp i ett framtida blogginlägg). von Triers intresse för tysk estetik, Wagner och provokativ humor kan också sägas skava mot ramarna för konsensus, något dess företrädare genom sin neurotiska reaktion demonstrerar med önskvärd tydlighet.

Det man här kan fråga sig är varför så många vita, framgångsrika män, i dessa fall uppenbart med en känsla för trender, hamnar i konflikt med det politiskt korrekta konsensus. Man kan identifiera ett flertal faktorer bakom det hela. I några fall är sorgen över den svunna ungdomen en tragisk sådan, men den är inte den enda. En leda vid konsensus kan här anas, och när det är det senmoderna samhällets mest framgångsrika grupper som står för den är det definitivt ett intressant tecken i tiden.

Den utmanade hegemonin

Alla arbetsgivare som anställer en nyanländ invandrare kan få 80 procent av lönen i bidrag.
– Arbetsförmedlingen

Samtidigt har vi sett flera tecken på att den starka hegemoni Moderaterna och ”alliansen” under Reinfeldt byggt upp utmanas. Svenska folket är inte intresserat av Nato-medlemskap, och motståndet mot kriget i Libyen torde växa framöver. Den borgerliga arbetsmarknadspolitiken har också präglats av flera missgrepp och partiella reträtter, först ”jobbcoacherna” och nu ”Fas 3”. Det folkliga stödet för ett genuint systemskrifte bort från folkhemmet förefaller högst begränsat, samtidigt som socialdemokratins svaga ställning både medialt och politiskt öppnar möjligheter för nationalistiska krafter att konkurrera om rollen som folkhemmets försvarare (något bland annat Nordisk Ungdom, Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna redan gör). Med detta i åtanke kan man fråga sig hur lång tid det kommer ta innan de såkallade instegsjobben, en ovanligt tydlig form av diskriminering riktad mot etniska svenskar, blir lika kontroversiella som exploateringen av de arbetslösa i det orwellianskt klingande ”fas 3”.

Arbetsuppgifterna får anordnas av dig som är privat eller offentlig arbetsgivare, sociala företag eller ideella organisationer. Du som anordnare betalar inga löner, arbetsgivaravgifter eller försäkringar. Du får 225 kronor per person och anvisningsdag för att täcka handledarkostnader med mera.

Under tiden i sysselsättning kan arbetssökande, om de uppfyller villkoren, få aktivitetsstöd från Försäkringskassan. I de fall som aktivitetsstöd inte utgår kan arbetssökande, om de uppfyller villkoren, få försörjningsstöd från kommunen.
– Arbetsförmedlingen om Fas 3

Mer skulle kunna sägas om den utveckling där både jobbcoacher, fas 3 och instegsjobb ingår, då det rör sig om ett borgerligt avsteg från den fria marknaden men inte från tron på vinstintressenas centrala värde för att uppnå önskade mål (tankarna förs osökt till den ”socialism för de rika” vi känner från USA). Det gemensamma inslaget i dessa tre projekt, liksom förövrigt i mottagandet av ”ensamkommande flyktingbarn”, är en massiv överföring av offentliga medel till privata företag för ett arbete vars effekter många gånger är högst tveksamma. Vi bevittnar här ett dolt systemskifte som kombinerar det sämsta av kapitalism och socialism, och ännu ett skäl för den genuine systemkritikern att sky ”alliansen” med samma övertygelse som den rödgröna pesten.

Relaterat

Hitler som modernitetens paradox
Post-moralisk paradox

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.