Den svenske politikern och statsvetaren Rudolf Kjellén (1864-1922) var på sin tid en av vårt lands ledande intellektuella nationalister. Hans inflytande antyds av att han myntat begrepp som geopolitik och folkhem, Kjelléns konservatism var också väl förenlig med sådana reformer han upplevde nödvändiga.
I den samling artiklar som getts namnet Politiska handböcker utvecklar Kjellén sina tankar kring sådant som geopolitik, etnopolitik, nationalitetsfrågan och den korporativa staten. Han beskriver statsvetenskapen som en egen vetenskap, skild från exempelvis juridiken och sociologin. Intressant är här hans grepp att betrakta staten först inifrån, och därefter utifrån. Betraktad inifrån, från medborgarens horisont, framträder staten som rättsstat. Men betraktad utifrån framstår den snarare som en makt i ständig kamp med andra makter. Denna statens dubbelnatur utvecklar han bland annat i följande stycke:
Den betraktar varje stat efter vartannat som rike, som hushåll, som folk, som samhälle och som herradöme eller rättssubjekt, utan att stanna vid någon särskild av dessa bestämningar: med en blick inför vilken de endast blir olika uppenbarelser av ett och samma liv – fem element i samma kraft, fem fingrar på samma hand, som arbetar i fred och som slår i krig.
Betraktad inifrån framstår staten i första hand som rättssubjekt och i sista hand som rike, men betraktad utifrån är ordningen istället den omvända. I sina handböcker studerar Kjellén staten ur dessa fem perspektiv, med särskilt fokus på geopolitik (staten som rike) och etnopolitik (staten som folk). Det är fortfarande insiktsfull och aktuell läsning.
Hans skildring av ett antal geopolitiska lagar tar bland annat upp naturliga gränser, och hur de kan förändras över tid. Han konstaterar att havet är en särskilt gynnsam gräns, och att det ideala riket därför är insularriket. Betydligt mer bekymmersam situation har, geopolitiskt, riket av potamisk typ, som omfamnas av flodarmar. Med förändringar i krigföringen noterar Kjellén att floden som naturlig gräns kan ha fått en större betydelse.
Han menar att historien tenderar att ställa större rumsanspråk. Detta visar sig inte minst i hur de ledande handelsmakterna vuxit, från staden Venedig via det lilla deltalandet Holland, över öriket England till kontinenten USA. Mot detta svarar också en utveckling där Preussen ersatts av Tyskland, och där USA tycktes kräva ett motsvarande Mitteleuropa (antingen den mindre lösning som föreslogs av Naumann, omfattande Tyskland och Österrike-Ungern, eller den större lösning som av Jäckh också föreslogs omfatta Levanten).
Autarkin som ideal
Staten som rike står också i relation till staten som hushåll, Kjellén försvarar här autarkin som princip. Riket bör inte ha en ekonomi präglad av monokultur, då detta gör staten sårbar både för ekonomiska växlingar och andra staters påtryckningar. Istället bör staten ha en diversifierad ekonomi. Att många stater insett värdet i detta illustreras bland annat av de försök att skapa och skydda ”infant industries” som gjordes i många u-länder under 1960- och 70-talen. Kjellén skriver:
Ett rike bör för sin ekonomiska självständighets skull, som i sin ordning är förutsättning för den politiska självrådigheten, liksom en person till en viss grad ”vara sig själv nog”.
Inställningen till autarkin är också i vår tid en av de mer betydelsefulla skiljelinjerna mellan liberaler och antiliberaler. Där förespråkare för den amerikanska ordningen och för den såkallade globaliseringen brukar försvara en frihandel som ofta förstärker tendenser till ekonomisk monokultur, har antiliberaler som bland annat Oswald Mosley istället förespråkat skapandet av regionala block med förmåga till autarki. Oavsett om dessa sedan getts namn som Eurafrika, Europa eller Eurasien har tanken normalt varit att de ska möjliggöra demokratin och politikens autonomi.
– Rudolf Kjellén
Kjellén avvisar också liberalismens syn på staten som en ren ”nattväktare”. Han tar som exempel upp exploateringen av Norrland under tidigt 1900-tal, där penningstarka intressen både vanskötte naturtillgångarna och lurade lokalbefolkningen. Betraktar man staten endast som en nattväktare blir sådant helt oproblematiskt, men ser man även staten som hushåll och som folk blir situationen en annan. Detta innebär att Kjellén och den konservativa nationalism han förknippas med ställer sig, vid behov, positiv till bland annat ingrepp i marknadsekonomin, till statlig utbildnings- och kulturpolitik, och till välfärdspolitik.
Etnopolitik och nationaliteten
Kjellén tar också upp staten som folk, statens etniska karaktär. Han skriver:
När staten tänkes i vila, då blir riket det primära; när den tänkes i handling då framställer sig folket i första rummet.
Han menar att en nation inte kan likställas med en ras, eftersom alla nationer i någon mån är resultatet av folkblandning. Istället skriver han:
…nationen i förhållande till dess medlemmar som den person, som äger alla de och endast de för dem gemensamma egenskaperna… nu är det givetvis lättare att fixera denna nationalkaraktär hos en främling än hos en landsman, enligt den bekanta erfarenheten att skogen är svår att se för träden och svårast för den som själv är ett träd däri.
I likhet med exempelvis Gumilev intresserar han sig för hur nationer uppstår, och även hur de genom en försvagad lojalitet går under. Ett exempel på etnogenesis i samtiden ser han i Nordamerika, han tar också upp hur geografin påverkar nationen och folkpsykologin. Inte heller avfärdar han sin tids starka rastänkande, istället menar han att en av statens uppgifter är att värna om folkets kvalitet. Detta inbegriper för Kjellén exempelvis att man i USA undviker påverkan från den svarta befolkningen. Han tar också upp sådant som hur nationer blir självmedvetna, och då även politiska.
– Svunnen borgerlighet
Man kan också hos Kjellén spåra en syn på nationerna där de måste bevisa sitt värde för mänskligheten. Trötta nationer som inte tillför mänskligheten något positivt har för honom begränsat värde, och kan utan sorg uppgå i andra. När detta däremot som en följd av ren vapenmakt äger rum, som när boerna betvingas av England, ser han det däremot som mer tragiskt (även om han också beskriver hur de genom sin vitalitet och lojalitet överlevde även detta).
Den korporativa demokratin
Kjellén är kritisk till sin tids demokrati, en demokrati baserad på individualismen blir upplösande. Han skriver:
…därmed negerar det i själva verket samhällets egen princip… Dess väsen är i socialt avseende upplösande, nedrivande, nivellerande. Det grusar tomten, där ståndssamhället stod, men det bygger inget nytt och positivt.
Alternativet ser han växa fram i det samtida samhället:
Runt omkring oss sjuder det och brusar av ett ungt liv, som vill tränga fram. Organiskt och fritt, som plantor i naturens vår, skjuter det upp sociala bildningar av en typ, för vilken liberalismens ideal minst av allt passar. Detta är föreningsväsendet eller associationen.
Associationen var stark under Kjelléns tid, man behöver bara nämna arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och den kooperativa rörelsen. Han menade att inte minst arbetarrörelsen var ett första steg i en utveckling som skulle innebära en ny form av organiskt och korporativt samhälle, och att arbetarna snart skulle återupptäcka värdet av nationen och samhället. Detta förutsatte dock att högern inte var en överklassens rena intresseparti, utan försvarade hela folkets intressen. Kjellén hänvisade här bland annat till de socialförsäkringar som införts av Bismarck, och även till statens roll som fredsdomare i arbetstvister.
Även i Kjelléns tankar kring korporativ demokrati och en social höger kan man alltså se klara likheter med den kritik av individualistisk massdemokrati som förts fram av allt från Nysvenska Rörelsen och de Gaulle till Alain de Benoist. Visionen av en social höger för också tankarna, bland annat, till den italienska sociala republiken.
Sammantaget finner man alltså att vi även som antiliberaler i Sverige har en värdefull intellektuell tradition, där Kjellén är ett av flera viktiga och inspirerande namn. Att den etablerade högern fullständigt frånsagt sig detta arv gör inte nödvändigtvis saken sämre.
Relaterat
Rudolf Kjellén – en blågul visionär (Nationell Idag)
Rudolf Kjellén – den svenska högerns svarta får (Tradition & Fason)
– Svunnen borgerlighet
Om skribenten: Joakim Andersen
