När man följer den offentliga debatten kan man lätt få intrycket att Sverige och svenskarna i rask takt är på väg mot historiens soptipp. Detta kan ge upphov till förtvivlan och defaitism, och det kan då vara av visst intresse att också uppmärksamma de mer positiva tendenserna. Dessa är ofta av metapolitisk och kulturell natur (även om de också kan vara påtagligt dagspolitiska, som det ständigt ökande stödet för ett invandringskritiskt parti).
Kampen om diskursen
Att de flesta etablerade journalister regelbundet följer politiskt inkorrekta bloggar och internetresurser är ingen särskilt vågad gissning. En intressant bieffekt av detta är när begrepp från en politiskt inkorrekt diskurs infiltrerar etablerade media, om än i något muterade former. Detta är också vad som skett i samband med rapporteringen från det finländska valet, och Sannfinländarnas framgångar. Det etniska ressentiment en utom-europé per definition aldrig kan känna visar sig då enligt medialt och politiskt etablissemang vara vanligt förekommande hos vårt östra broderfolk.
Ett tämligen vedertaget begrepp i pro-svenska miljöer är ”svenskfientlighet”, som används för att beskriva den rasism som invandrargrupper kan rikta mot etniska svenskar. Begreppet har en betydande sprängkraft eftersom det utgår från existensen av etniska grupper, något som annars det officiella Sverige har en milt sagt komplex relation till. När etablerade medier har rapporterat om Sannfinländarna och den finlandssvenska minoritetens ställning har man använt sig av ”svenskfientlighet” som beskrivning.
Man kan å ena sidan se detta som en form av erkännande av att man under så lång tid följt pro-svenska bloggar och partier att vissa termer blivit självklara. Om begreppet lyckas infiltrera den officiella debatten vore också mycket vunnet, då den rasism som riktas mot många svenskar då skulle bli en del av problemformuleringen. Och efter de formulerade problemen skapar man sina lösningar. Å andra sidan kan man se det som höjden av hyckleri att applicera ett uttryck som främst avsetts att fånga sådana följder av etniskt ressentiment som mord, våldtäkter och rån riktade mot svenskar i Sverige på en finsk kontext. Mycket kan sägas om finländare, men i den mån de ogillar etniska svenskar brukar de varken mörda eller våldta dem. Den som talar om svenskfientlighet i det ”sannfinländska” fallet men inte så snart det handlar om invandrare i det Sverige där begreppet uppstått är alltså värd ett betydande förakt.
Även begreppet antiliberal används till och från som självbeskrivning av vissa kritiker av det rådande systemet. I rapporteringen om Sannfinländarna har också detta begrepp använts en del. Återigen kan man betrakta det ur två perspektiv. Å ena sidan är det ett begrepp som illustrerar en av vår tids verkliga politiska och ideologiska konfliktlinjer, mellan ett dominerande ”liberalt” etablissemang och ett växande, både folkligt och intellektuellt, motstånd mot detta. Å andra sidan är användandet av begreppet avsett att skapa andra associationer, och att få det i grunden populistiska och radikaldemokratiska Sannfinländarna att framstå som ett mer suspekt parti än det egentligen är. Avsikten med detta är att misstänkliggöra demokratin som sådan så snart den ger resultat som inte överensstämmer med en medial och politisk elits åsikter och önskemål. Detta projekt innebär i sin förlängning att man beroende på sin åsikt i allt från EU- till finanspolitik kan vara ”extrem” så snart man skiljer sig från etablissemanget.
Smått och gott
I förbigående kan också nämnas att för tillfället arbetar vissa grupper i delar av Göteborg mycket aktivt för att skapa debatt kring massinvandringens mer negativa följder, och en debatt kring utbildning har initierats av Maciej Zaremba. Samtidigt har en politiskt korrekt elit med allt mindre legitimitet angripit framtidens beslutsfattare genom debatten om den studentikosa ”slavauktionen” på Hallands och Helsingkronas nation. Det har sagts förut men tål att upprepas, vi lever i spännande tider.
Om skribenten: Joakim Andersen
