Den svenska debatten präglas i allt högre grad av nya konfliktlinjer. Ett exempel på detta är hur den etablerade vänstern blir alltmer positivt inställd till amerikansk utrikespolitik medan såkallad ”extrem höger” är mer skeptisk. Ett annat exempel är hur konflikter uppstår mellan de grupper som tidigare inordnats i den politiskt korrekta ”regnbågskoalitionen”, oavsett om kontrahenterna är queerlobby och rastafarianer eller islamister och sionister.

Parallellt med denna tendens ser vi hur det historiska konsensus kring det politiskt korrekta börjar utmanas och omdefinieras av de grupper som tidigare omfattat det. Delvis är detta en importerad utveckling, där inte minst svensk borgerlighet försiktigt inspirerats av utländska motsvarigheter som Merkel och Cameron. Ur detta perspektiv är Per Gudmundsons ledarkrönika med rubriken Multikulti dödförklarad även i Bergslagen? ett intressant tecken i tiden.

Gudmundson kommenterar i sin artikel det seminarium kring multikulturalismen som bland annat Axess stått bakom. Han drar dock delvis andra slutsatser än Johan Lundberg. Det intressanta i sammanhanget är den kritik Gudmundson riktar, inte mot en vagt definierad ”multikulturalism”, utan mot själva grundproblemet, massinvandringen. Med utgångspunkt i Robert Putnams forskning noterar han följande:

Diversitet i sig tycks ha baksidor. Ju fler etniciteter i ett samhälle, desto större misstro hyser invånarna mot varandra. Heterogenitet ger lägre förtroende för politiker och medier, svagare tro på eget inflytande, sämre valdeltagande, samt mindre vilja till gemensamma projekt och välgörenhet.

Debattklimatet är fortfarande sådant att han inte kan dra de uppenbara slutsatserna av Putnams rön, och han avslutar därför med att vagt konstatera att fri rörlighet har en kostnad som förstås ska diskuteras. Det logiska hade snarare varit att ställa frågan ”och vad ska det vara bra för?”, om ett beteende har uppenbara kostnader men inga tydliga fördelar brukar det vara dags att sluta med det. Sådant beteende brukar också ges förledet ”självskade”.

Som tecken i tiden är artikeln av stort intresse. Reaktionerna på Sverigedemokraternas riksdagsinträde och politik har nämligen två komponenter. Den ena är explicit, och handlar om att deras politik är ”fruktansvärd”. Den andra är mer implicit, och handlar om sådant som tillträdet till diskursen. Här handlar reaktionerna snarare om att det finns en offentlig debatt, dit vissa etablissemang har tillträde. Sverigedemokraternas inträde i den politiska sfären blir då en utmaning mot dessa etablissemang, det är detta som avses när de beskylls för att vara ”populister” snarare än ”fruktansvärda”. Liknande reaktioner kan man ana när det gäller fler grupper som inte tillhör något legitimerat etablissemang, men normalt är dessa lättare att diskret exkludera.

Gudmundsons artikel illustrerar dessa två komponenter, och hur en medlem av ett etablissemang kan säga det som leder till häftiga reaktioner när det sägs av fel aktörer. Det är på många sätt positivt att tabut mot att kritisera invandringspolitiken nu även börjar utmanas av medlemmar av etablissemanget, här dessutom med direkt tillgång till media.

Samtidigt finns det vissa risker när det är borgerliga röster som står för etablissemangets kritik av massinvandring och multikulturalism. Dels finns det en risk att man enbart kritiserar de mest uppenbart löjeväckande uttrycken för multikulturalismen, dels finns det en risk att invandringskritik associeras med stöd för amerikanska intressen och marknadssamhället som ideal. Hittills får man dock konstatera att de nationalistiska partierna i Sverige, Sverigedemokraterna inkluderade, inte tycks ha fallit för den neokonservativa diskursen. De flesta borgerliga politiker tycks också befinna sig långt efter Gudmundson och Lundberg när det gäller sådana realpolitiska insikter som att det finns mycket att förlora på att alltför länge låta sig associeras med massinvandringspolitik eller att alltför sent börja kritisera den. Den svenska borgerligheten kan helt enkelt visa sig vara för dum, med individuella undantag som Lundberg och Gudmundson. ”För lite, för sent” kan bli historiens dom över en sådan borgerlighet, och då lämnar det fältet öppet för betydligt mer relevanta ”populistiska” aktörer.

Relaterat

”Muscular liberalism”
Expo, makten och de nya konfliktlinjerna
”The centre cannot hold”
Axess och den rumsrena extremismen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.