I få av sina skrifter går Nietzsche så tydligt till angrepp mot den moderna världen som i Om moralens härstamning. Det är samtidigt en skrift där ett par av Nietzsches karaktäristiska drag återkommer, nämligen vanan att använda bilder från biologins värld och användandet av den genealogiska metoden (vilket förenklat innebär att Nietzsche spårar samtida värderingar tillbaka genom historien, till deras ursprung. Detta ursprung har ofta mycket litet gemensamt med sina samtida ”ättlingar” eller ”resultat”). Detta gör den till en ganska god bok att börja med, särskilt då dess uppbyggnad gör att man slipper den mångfald av förvirrande aforismer och liknelser som utmärker exempelvis Zarathustra eller Den glada vetenskapen. Dagens inlägg kommer därför att ta upp huvuddragen i Nietzsches angrepp på den moderna världen, men också att ta upp några av bristerna i Nietzsches filosofi (som vid en närmare betraktelse ofta visar sig vara en del av just denna moderna värld).
Rom mot Juda – den franska revolutionen
Bland Nietzsches grundläggande motsättningar återfinns den mellan härskare och slavar, mellan herremoral och slavmoral. Han använder de historiska rikena Rom och Juda för att åskådliggöra denna konflikt, som löpt genom Europas historia under årtusenden. Här bör tilläggas att Nietzsche inte var antisemit, utan att han såg ”Juda” som en slavmoralens idealtyp som förvisso uppstått bland judar men som sedan spridit sig utan åtskillnad vad gällde etnicitet. Sin tids antisemiter såg han som ressentimentanstrukna, alltså bärare av slavmoral. Att antisemiter beskrivs som företrädare för Juda/slavmoralen är alltså en av Nietzsches många paradoxer. Intressant är att han ser både reformationen och franska revolutionen i negativt ljus, vilket även den Nya Högern gör. Nietzsche skriver:
Och i än mer avgörande och djupare mening segrade Juda på nytt genom den franska revolutionen över det klassiska idealet. Den sista förnäma politiska kultur som fanns i Europa, det franska sexton- och sjuttonhundratalet, störtade samman under de folkliga ressentimentskänslorna – och aldrig, varken förr eller senare, har jorden genljudit av ett mer stormande, mer bullrande jubel!
I Nietzsches ögon var alltså den franska revolutionen liktydig med massans och slavarnas triumf över de förnäma stånden, en katastrof som Europa delvis hämtade sig från med Napoleon, men vars effekter ändå kan spåras in i vår tid.
Den andliga sjukan
Den överskuggande faran för Europa som Nietzsche identifierar är den andliga sjukan, slavmoralens ständigt ökade utbredning. Denna slavmoral tar ständigt nya former, och Nietzsche menade att den efter att ha burits av kyrkan under några hundra år under hans tid hade börjat kasta av sig sitt kyrkliga ”skal” och istället anta ateistiska former. Kärnan i slavmoralen är de svaga och skadade individernas moraliska fördömande av de starka och lyckliga, och deras krav att alla ska vara små och harmlösa. Det leder naturligt till jämlikhetsideal, till demokrati, till feminism och socialism.
Även här rör sig Nietzsche nära både traditionalister och Nya Högern där inte minst Evola spårat hur de skadliga idealen tagit sig ständigt nya former genom historien (förenklat: judendom -> kristendom -> protestantism -> Upplysningsfilosofi -> liberalism -> socialism -> feminism -> ). Var och en kan förmodligen se att efter Nietzsches tid så har deras metamorfoser inte avstannat, och vår tids slavmoral uttrycks bland annat genom massinvandring och mångkulturalism, där de små slavarna tävlar om vem som duktigast kan avstå från sina egna och sina barns intressen. Där den ena börjar med att hävda att vi svenskar måste ta emot folk för att det är synd om dem, höjer den andre med att påstå att i hans ögon finns det inte ens svenskar, varpå den tredje toppar med att poängtera att i hans ögon är det både så att det inte finns några svenskar och att svenskarna har en kollektiv skuld som han noga kontemplerar varje kväll medan han gråter sig till sömns. Varpå den första tävlande kanske tystnar en stund, för att sedan inskärpa att som hon ser det så är svenskarna avundsjuka på andra folk för att vår egen kultur är så tråkig.
Den nya buddhismen
Den andliga sjukan i vår tid är alltså en särskilt giftig form av det Nietzsche kallar vilja till intet, viljan att slippa allt lidande genom att upphöra att existera. Denna vilja tycks i vårt Europa ha blivit kollektiv. Nietzsche talar här varnande om risken för en europeisk ”buddhism”, och med det menar han en steril och livlös existens. Även detta tycks vara en realitet idag. Vår tids européer vänder sig med förtäckta öron bort från alla tankar på gemensamma projekt eller ödesgemenskaper, bort från allt som antyder en vilja till verkligt liv. Här kan man med rätta tala om den människotyp som Nietzsche kallar ”the last men”.
Den rasliga degenerationen
Nietzsche utgår naturligt från sin tids raslära när han beskriver den moderna tidens förfall. Detta förfall, menar han, yttrar sig nämligen även i undergången av den förnäma rastyp som han benämner blond bestie, blonda bestar. Nietzsche beskriver dem på följande vis:
Grundmönstret i de förnäma rasernas natur kan man inte ta miste på – det är rovdjuret, den praktfulla, efter byte och segrar lystet spejande blonda bestien. Denna dolda grundnatur kräver tid efter annan en utlösning: vilddjuret måste släppas löst, det måste tillbaka ut i vildmarkerna igen.
Sedan räknar han visserligen upp både romare och skandinaviska vikingar, samt arabiska och japanska ädlingar, som företrädare för denna blonda bestie. Om detta ska tolkas som en tidig form av nordicism, eller om han använder sina begrepp med konstnärens frihet, kan man naturligtvis fråga sig, det är dock mindre viktigt. Det viktiga är snarare att han menar att denna förnäma rastyp hotas av utblandning.
Vem borgar för att inte den moderna demokratin, den ännu modernare anarkismen, och i all synnerhet den utpräglade dragningen till ”la commune”, till den primitivaste av samhällsformer, som idag är gemensam för alla Europas socialister, i grund och botten betyder en oerhörd atavism – och att inte erövrar- och herrerasen, arierna, också rent fysiologiskt är i färd med att duka under…?
Idag är det ofta politiskt korrekt att leta fram Nietzsches nedlåtande kommentarer om sin tids tyska patrioter och antisemiter, och att låta detta fungera som argument mot att karlen kan ”användas” av suspekta element (så är exempelvis fallet med engelska Wikipedias Nietzscheartikel). Läser man Nietzsches tankar om arier, varningar mot rasblandning, och återkommande titulering av sina läsare som ”vi goda européer”, så hamnar det hela dock i ett lite annat ljus.
Några brister hos Nietzsche
Slagskeppet Nietzsche leverar alltså en förödande bredsida mot det moderna samhället, inklusive dess nutida inslag som politisk korrekthet och etnomasochism. Samtidigt bör man vara medveten om de skillnader som finns mellan nietzscheanism och traditionalism (traditionalisten Evola går in på detta på djupet i sin bok Ride the Tiger). I förbigående kan man nämna att den genealogiska metoden som Nietzsche använder så skickligt aldrig är bättre än de historiska kunskaper som genealogen har till sitt förfogande. Det innebär exempelvis att om Nietzsches borgerliga samtid trodde att kontraktet/utbytet var äldre än samhället, så utgick Nietzsche också från detta (om detta sedan undergräver hela hans resonemang om straffets ursprung eller inte får var och en själv avgöra). Nietzsche utgår också utan större reflektion från sin samtids materialism, och på den punkten skiljer han sig från traditionalismen.
Den mest svidande kritik man kan rikta mot Nietzsche utgår dock från en av hans egna insikter, nämligen att det är en fråga om smak som avgör om vi instämmer i en filosofs tankar eller inte. Och det finns inslag hos Nietzsche som utsöndrar en frånstötande, överspänd odör. Till dessa hör hans romantiska, tidvis närmast homoerotiska, idolisering av kraftfulla, obehärskade och hänsynslösa erövrarnaturer. Det är fullt naturligt att Nietzsche, som själv var fysiskt sjuk och skröplig, skulle fantisera om erövrare som följde sina instinkter, som tog för sig, som inte behövde andra människor, som alltså var allt det han inte var. Däremot är det en falsk bild av historien, och en falsk bild av de ”övermänniskor” som funnits historiskt. Det visar också på faran med att välja en enda faktor (i Nietzsches fall viljan till makt) och sedan bygga ett helt system utifrån den. Vi har idag en bättre kunskap om människan än Nietzsche hade, och vetenskaper som sociobiologi och socialantropologi har lärt oss att människan har flera olika instinkter och behov. Det har historiskt funnits folk som definitivt varit blonda bestar, men detta var bara en sida av dem. Andra sidor, som faktiskt också kan ses som förutsättningar för att de kunde vara så expansiva, är deras myter, deras traditioner och samhällen. Det är dialektiken mellan rovdjursinstinkter och sådant som gör dessa folk verkligt intressanta.
Man kan också peka på den spänning som finns i Nietzsches filosofi, där det å ena sidan finns en ”differentialistisk” filosofi, där man ska vara sig själv och utveckla sin särart. Med denna tanke som utgångspunkt hamnar man lätt i både etnopluralism och särartstänkande, och man inser att det finns många olika sorters människor. Detta är antiegalitär filosofi när den höjer sig över tröttsamma och innehållslösa vålds- och maktfantasier, där begreppet vilja till makt har med viljan att vara sig själv att göra, och kan uttryckas både i konst, kärlek och mycket annat. Den lever dock hos Nietzsche i en obekväm samexistens med en socialdarwinistisk romantisering av den rena våldsmakten, där ”herrarna” de facto framställs som bättre än andra, och där vilja till makt reduceras till att handla om viljan att bestämma över andra (och att göra dem illa, det finns tydligt sadistiska drag hos Nietzsche, vilket är ganska naturligt utifrån hans materialism. För vad ska man göra med sina slavar om medlidande är fult och ideal också är det. Då återstår det bara att skada dem, för att bekräfta sin makt och en kort stund skingra livsledan).
Vårt stora problem med Nietzsche är alltså att hans människoideal til syvende og sidst blir så monomant, materialistiskt och tråkigt. Traditionalismens människoideal passar då vår ”smak” bättre, och har också förutsättningar både att ge mening åt ett helt liv och att skaka den moderna nihilismen i dess grundvalar. Nietzsche är ofta snubblande nära att inse detta själv, både i sina tankar om asketismens roll för att ge makt över sig själv, kring kastväsendet, och kring de grekiska gudarna.
… att det finns förnämare sätt att dikta gudar… det märker man så snart man vänder blicken mot de grekiska gudarna. De är en återspegling av förnäma, självförhärligande människor. Hos dem kände sig djuret i människan gudomliggjort istället för att tvingas slita sönder sig självt, rasa mot sig självt…
Det kan noteras att Nietzsches efterföljare med få undantag kommit att ägna det förflutna ett betydande intresse, och kanske är det aningen om att det förflutna bär fröna till vår framtid som driver även sådana moderna ”vänsternietzscheaner” som Deleuze och Guattari att studera både nomadfolk, 1600-talstänkare, och Dumezil. Också den franske arkeo-futuristen Guillaume Faye delar ett flertal av sina grundtankar med Nietzsche, inte minst i sin vitalistiska konstruktivism och i att hans målgrupp ånyo är ”vi goda européer”.
Relaterat om Nietzsche:
Rent Principiellt – Nietzsche och Dionysos
Rent Principiellt – Det har bara funnits en ateist och hans namn var Friedrich Nietzsche
Nietzsche och den sista människan
Nietzsche om politisk korrekthet
Om skribenten: Joakim Andersen
