Det finns ett flertal intressanta och givande författare i den mer konservativa traditionen, man kan räkna både Ernst Jünger och Yukio Mishima till dessa men även Strindberg får ses som en av dem. Det är därför med högt ställda förväntningar man börjar läsa Louis-Ferdinand Célines vagt självbiografiska roman Resa till nattens ände. Céline (1894-1961) var en hyllad fransk författare, och ses idag som en skönlitterär föregångsman genom sitt användande av det franska språket. Hans debut, Resa till nattens ände, kom också att få flera priser. Céline kom dock att bli kontroversiell, då han uttryckte antisemitiska åsikter i sina skrifter (bland annat L’École des cadavres från 1938). Céline menade att det behövdes en allians mellan Frankrike och Tyskland för att motverka alliansen mellan England och den internationella judenheten, men han menade också att den tyske Führern var en jude. När kriget gick mot sitt slut fick Céline därför fly ihop med spillrorna av den franska Vichyregeringen till tyska Sigmaringen. Han hade inte samarbetat med tyskarna under ockupationen, men de antisemitiska pamfletterna låg honom i fatet, och efter kriget kom han att uppleva både landsflykt och frihetsberövande. Han kom att influera många författare, såsom Kerouac, Genet, Miller och Sartre, och Bukowski har bland annat sagt om honom att Resa till nattens ände är den bästa bok som skrivits på tvåtusen år.
Resa till nattens ände
Om man väntat sig en ny Jünger eller Mishima blir man dock snabbt besviken när man börjar läsa Resa till nattens ände. Där Jünger och Mishima beskriver heroism och strävan efter självdisciplin, så beskriver Céline endast en värld som är meningslös och en mänsklighet som bäst kan sammanfattas med orden ”låga” och ”elaka”. Huvudpersonen, Célines alter ego, är Ferdinand Bardamu, som liksom författaren själv vuxit upp i hjälpligt bemedlad småborgerlighet. I början av romanen är Bardamu väl närmast anarkist, men han låter sig ändå skrivas in i armén i ett anfall av plötslig patriotism. Det visar sig dock snart att den militära banan inte är något för honom, då han har svårt att förstå varför människor han aldrig träffat vill honom så illa att de skjuter på honom. Redan här firar Céline och översättaren Bjurström språkliga triumfer:
Vår överste visste kanske varför dom där två karlarna sköt, tyskarna visste det kanske också, men jag hade verkligen ingen aning om det. Hur långt tillbaka i tiden jag än leta kunde jag inte minnas att jag gjort tyskarna något förnär. Tvärtom hade jag alltid varit älskvärd och artig mot dom.
Bardamu råkar sedan ut för en lång serie händelser, han hamnar på sjukhus för att slippa ifrån kriget, han åker till det koloniala Afrika för att göra karriär, han åker till Amerika och arbetar på Ford, han vänder åter till Europa och blir läkare, och han basar en tid över ett helt mentalsjukhus. Det hela bygger löst på Célines liv, men i verkligheten tycks han inte ha varit någon desertör och han tycks heller inte ha arbetat på Ford, för att ta ett par exempel. Genom hela boken springer också Bardamu på en Leon Robinson, som är lika självisk och ynklig som han själv.
Vi följer alltså Bardamu genom en serie mer eller mindre olyckliga händelser, där Céline träffande och elakt beskriver olika sidor av den värld han haft oturen att födas in i. Genom Bardamus naiva och samtidigt ytterligt själviska ögon häcklas både kolonialsystemet och de amerikanska storstäderna. Bland annat menar han att den som arbetar frivilligt åt någon annan är grundlurad:
Samtidigt med mig fanns det en mängd negrer och vit underklass i min stil som jobba åt Aktiebolaget Förenade Laster. För att få infödingarna att fungera måste man ta till käppen, så pass mycket värdighet hade dom kvar i alla fall, under det att dom vita, däremot, som fått sin utbildning i skolan, gnor på alldeles av sig själva. Käppen blir i längden tröttsam att hantera. Hoppet om att bli rik och mäktig, som proppats i dom vita sedan barnsben, kostar däremot inte ett öre, det är alldeles gratis!
Det hela blir dock snabbt så överdrivet att det inte går att ta på allvar. Vi serveras en lång rad ”visdomsord” från en genomförbittrad och genomsjälvisk kujon, och i längden blir det så mycket att man bara kan skratta åt det hela. Det hela påminner alltså lite om de befriande skratt som man kan få av att läsa den svenske Nikanor Teratologens böcker. Bardamu noterar bland annat följande:
När vi blir äldre och tänker tillbaka på dom som varit inblandade i vårt liv, framstår deras egoism som obestridlig – vi ser den som den var, dvs. hårdare än både stål och platina och varaktigare än tiden själv.
Vi får oss också sådana insikter till livs som den följande:
Jorden är död… vi är bara maskar som krälar på dess äckliga lik för att käka opp inälvorna på’t och som enbart sätter i sej det som är giftigt… det finns inget att göra åt oss, vi är ruttna sen födseln… så är det.
Bardamu är också mycket medveten om att han är fattig, och vi matas hela boken igenom med hans funderingar om hur fattigdomen gör människor både fula och elaka. Natten i bokens titel framstår som en metafor för det tillstånd av ensamhet, illusionslöshet och bitterhet som Bardamu gradvis går allt längre in i. För det är ingen utvecklingsroman där huvudpersonen upplever en serie saker och sedan lär sig något av dem, utan här är det snarare det motsatta som gäller. Tidigt i boken gör Bardamu sig av med sin självkänsla, och ideal, empati och heder är det tveksamt om han har överhuvudtaget. Kanske skulle man kunna säga att det är det senmoderna tillståndet och den senmoderna människotypen (Nietzsches ”last men” och Engels’ ”det sociala kriget” där alla medmänniskor bara ses som redskap) som Céline skildrar, draget till sådana extremer att man blir tvungen att skratta åt det. Och skrattet gör att det förlorar något av sin makt över en.
Samtidigt innebär detta naturligtvis att Resa till nattens ände inte erbjuder några positiva alternativ till någonting. Den erbjuder däremot en befriande distansering till den sociala verklighet man fötts in i, och de miserabla människor som omger en, liksom en stunds mycket munter läsning. Om man har tendenser till Bardamus svartsyn och bittra inställning till livet, så kan boken också tjäna som ett motgift, då den till fullo visar hur ynklig en sådan livsinställning gör en (och då man inte kan låta bli att skratta åt sig själv). Mot slutet beklagar sig också Bardamu en kort stund över vilken liten människa han kommit att bli, då han inte är kapabel att tro på en enda stor idé, men denna beklagan går snabbt över och han återgår till en tillvaro där höjdpunkterna är bio, sex och trygghet. Det är en av litteraturhistoriens mest utpräglade antihjältar Céline skapat med sin Bardamu, och det är förmodligen talande för vilken sorts människa han är att människor i hans omgivning gång på gång misstänker att han är både hallick, alfons, narkoman och sodomit.
Célines språkliga och humoristiska ådra gör hur som helst boken bitvis mycket underhållande, och det är förmodligen som underhållning den idag fungerar bäst. Särskilt om man uppskattar exempelvis Nikanor Teratologen, Bukowski eller Cioran. Célines humor är förmodligen inte något alla uppskattar, men om man gör det så är det en riktigt rolig bok.
Om skribenten: Joakim Andersen
