Den regelbundne Motpolläsaren torde känna till att undertecknads känslor för tidskriften Axess är kluvna. Å ena sidan är den ett av få försök till kulturkamp från höger i Sverige, å andra sidan snarare för liberalism än för någon egentlig höger. Det finns också en oroväckande tendens från redaktören Johan Lundbergs sida att imitera den institutionaliserade ”antifascismens” arbetsmetoder, inte minst i form av en återkommande kampanj mot de i Lundbergs ögon mycket suspekta herrarna Johannes Wahlström och Israel Shamir. Detta hänger i sin tur samman med att de aktörer Lundberg betraktar som värda att försvara är USA och Israel, och det marknadsliberala systemet. För en genuin höger är just detta system en tungt vägande orsak till dagens kris, synen på USA och Israel hänger då också samman med i vilken mån de i varje given situation företräder det marknadsliberala systemet. Man kan exempelvis föreställa sig en situation där mer konservativa och isolationistiska grupper tar över i USA, gissningsvis under Ron Pauls ledning, detta skulle genast göra landet mer sympatiskt i en genuin europeisk högers ögon. Men det är inte ett sådant USA Lundberg identifierar sig med, exempelvis när Wikileaks skadar amerikanska intressen och måste angripas.

Intressant, och präglad av de ambivalenta tendenser som nämnts ovan, är den frukostdebatt där Lundberg bjudit in skribenten Torbjörn Elensky och Expressens kulturchef Karin Olsson att diskutera extremism. Diskussionen inleds med att Lundberg, med en underton av torr men underhållande humor, noterar att det enligt Säpo finns tre grupper av extremister i samhället, dessa grupper är alltid lika stora och deras medlemmar är alltid 200 till antalet. Elensky nämner under samtalet i förbigående identitärer, vilket för Motpolläsaren kan ha kuriosaintresse (främst då Elensky nämner gruppen i anslutning till FiB/Kulturfront-vänster och extremhöger. Detta implicerar att det i hans ögon rör sig om en tredje grupp, vilket är en mindre metapolitisk framgång för den identitär som inte uppskattar att klumpas ihop i ”extremhögern”).

Diskussionen övergår därefter till de skilda bemötanden de tre olika formerna av extremism åtnjuter. Olsson konstaterar att media har en förmåga att finna ursäktande förklaringar till extrem vänster och islamism, medan extrem höger bemöts på ett annat vis. Det går exempelvis för en gammal kommunist att skriva i stora tidskrifter, medan detta inte är möjligt för den som varit aktiv i den nationella rörelsen.

Vilken fråga… jag tycker den blir lite svår att svara på faktiskt…
– Karin Olsson

Lundberg pressar därefter aktivt de båda gästerna att jämföra Sverigedemokraterna med Muslimska Brödraskapets försvarare, en jämförelse de vägrar göra. Här blir det återigen ganska underhållande, då både Lundberg och hans gäster vet att det svenska debattklimatet är så extremt att den som öppet säger att Muslimska Brödraskapets försvarare är mer extrema än SD kommer att få betala för detta. Detta kan dock inte heller sägas högt, vilket gör att detta avsnitt istället blir en ganska talande icke-debatt. Det som inte kan sägas då det inte får sägas kan också vara intressant.

Lundberg kommer sedan in på Johannes Wahlström och Wikileaks, på ett sätt som illustrerar att han i sin högerliberalism aktivt identifierar sig med USA (och i mindre grad Israel). Man diskuterar också begreppet islamofobi, och problematiserar delvis också det.

Högerextremismen för många av dom här börjar ungefär i vänstra delen av Folkpartiet.
– Torbjörn Elensky

Diskursens nya ordning

Annars sägs egentligen inte så mycket nytt i diskussionen. Elensky framstår som relativt endimensionell, och betraktar exempelvis religiösa människor som stollar, samtidigt uttrycker han att vissa typer av samhällskritiker förlorar sina anställningar medan gamla kommunister inte gör det. Samtalet mynnar ut i diffusa resonemang om att det är viktigt att ha en levande diskussion där alla får vara med, men inte de uppenbara galningarna, lögnarna och de med ”motbjudande” åsikter. Vad som gör en Lasse Wilhelmsons eller en Johannes Wahlströms åsikter motbjudande diskuteras däremot inte, utan detta är ett av diskussionens förgivettaganden. Man menar också att det är viktigt med en tydlig innehållsbeskrivning när extremister som Wahlström, Wilhelmson och Omar får ta del i debatten (en person som Wahlström bör heller inte få arbeta i media).

Resonemanget tenderar alltså att vara ganska kluvet. Å ena sidan är man medvetna om den nuvarande diskursens dubbla måttstockar och uttrycker en abstrakt vilja till en mer fri debatt (Elensky efterfrågar exempelvis ”arenor där man kan mötas mellan olika åsiktsgrupper”). Å andra sidan kan man genom en snabb diskursanalys notera att denna fria debatt förutsätts vara i hög grad medierad, med ett tydligt förmyndarskap. Detta förmyndarskap förutsätts exempelvis ge innehållsförteckningar till en sådan som Wahlström, och också avgöra vilka som överhuvudtaget får delta i debatten. Skillnaden mot dagens situation är alltså begränsad, även om man efterfrågar en förskjutning i maktbalansen (till nackdel inte minst för den pro-islamistiska vänstern).

Ett mer grundläggande problem i frukostdiskussionen är att man inte närmare analyserar begreppen ”extremism” och ”extremister”. En sådan analys skulle visa att den som betecknas som extremist normalt företräder en världsbild och en diskurs som avviker från den dominerande. Detta är orsaken till att vi så sällan får höra talas om ”extrema liberaler” eller ”extrema antirasister”, dessa åsikter är en del av det dominerande konsensus och även när deras företrädare går så långt att de förespråkar bombningar av suveräna nationer betecknas de inte som extrema. Detta trots att sådana bombmattors konsekvenser torde vara väl så tragiska, minst lika extrema, som en förändrad migrationspolitik. Begreppet ”extremist” är ytterst ett vapen, snarare än det objektiva redskap frukostdebattörerna tycks utgå från.

Det finns naturligtvis också en koppling mellan maktrelationer och diskurs, vilket blir uppenbart när vi frågar oss vilka grupper som har makten att stämpla andra grupper som extrema. Konsekvenserna för de grupper som stämplats som extrema är också långtgående. Dels fråntas de rätten till självbeskrivning, och kan tillskrivas namn de inte ens känner igen sig i (”vit makt-miljön”). Dels finns det en implicit logik, där extrema grupper antas vara positivt inställda till det politiska våldet som metod och därför har sig själva att skylla när de utsätts för det. Att så inte nödvändigtvis är fallet i en situation där det gått inflation i användandet av termen extremist är något som inte når den offentliga debatten, då dessa grupper per definition inte ges tillträde till den.

En problematisering av begreppet extremist, ur ett maktperspektiv, hade alltså gjort frukostdiskussionen mer relevant. Att förvänta sig att medlemmar av ett etablissemang ska ifrågasätta den ordning deras existens som etablissemang förutsätter är dock att göra sig illusioner.

Dagens inlägg leder alltså logiskt fram till insikten att Axess ibland kan ta upp intressanta ämnen, men att dessa på grund av det begränsade perspektivet sällan tillåts förverkliga sin fulla potential. Risken för att det hela leder till att en neokonservativ utveckling snarare än ett positivt alternativ är också betydande, vilket innebär att en verklig samhällskritik från höger i Sverige förutsätter något mer än Axess.

Frukostdiskussionen återfinns här: Den rumsrena extremismen

Relaterat

Kosmopoliter
”The centre cannot hold”

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.