En fråga alla som är intresserade av politik förr eller senare ställer sig är hur opinioner fungerar. När och varför förändras de, vad påverkar dem, hur stabila är de? Den högerradikala idétraditionen har en relativt pessimistisk syn på ämnet, flera av våra historiska företrädare har studerat massans psykologi och funnit att den inte kan beskrivas som rationell. Istället påverkas den av myter av olika slag, oavsett om det sedan handlar om den sorelsk-syndikalistiska myten om generalstrejken eller den samtida myten om den vite mannens historiska skuld. Det äger också rum ett samspel mellan massa och eliter, studerat av bland annat Carl Schmitt med hjälp av nyckelbegreppen legitimitet och legalitet. Även detta samspel ger skäl till pessimism, och studerades av Robert Michels i studien av hur ”oligarkins järnlag” transformerade det tyska socialdemokratiska partiet.
Sunic och Pareto
Ett viktigt namn i sammanhanget är Vilfredo Pareto (1848-1923), mest känd som ekonom och politisk sociolog. Pareto påverkade med sina teorier både liberaler och italienska fascister, och de tas också upp i Tomislav Sunic värdefulla bok Against Democracy and Equality – The European New Right. Sunic beskriver Paretos perspektiv på följande vis:
… Pareto meticously scrutinised the energy and the driving force that lies behind political ideas and beliefs. Consequently, he came to the conclusion that ideas and beliefs often dissimulate pathological characteristics irrespective of their apparent utility and validity. Some modern students of Pareto, such as Guillaume Faye, went so far as to draw a close parallel between Pareto and Freud, observing that while Freud attempted to uncover pathological behaviour among seemingly normal individuals, Pareto tried to unmask social and political aberrations that lie camouflaged in the most respectable ideologies and political beliefs.
To illustrate the power of self-delusion, Pareto points to the example of socialist intellectuals and observes that ”many people are not socialists because they have been persuaded by reasoning. Quite the contrary; these people acquiesce to such reasoning because they are [already] socialists.”
Pareto konstaterar alltså att det sällan är rationella skäl som leder till att en viss ideologi betraktas som mer självklar än någon annan, utan att det är en ständigt pågående historisk process där olika ”självklarheter” gång på gång ersätter varandra. Människan är ett väsen med både fantasi och känslor, och hennes perception av samtidens händelser påverkas dessutom i hög grad av de grupper som har auktoritet och resurser att presentera och förklara dem för henne (exempelvis media). Ett par samtida exempel på detta är det självklara valet av Barack Obama och den mediala process som i dagarna förberett det självklart berättigade kriget mot Libyen.
Alain de Benoist och det schizofrena samhället
Ett intressant perspektiv på opinionsundersökningar ger Alain de Benoist i The Problem of Democracy. de Benoist analyserar dem på följande vis:
The practice of polling is likewise hardly compatible with democracy. In theory, polls are meant to measure the statistical distribution of ”opinions” at a given moment; in practice, they juggle with stereotypes which tend to turn into unchangeable data, if for no other reason than that they are published. Travesties imitating a procedure on the basis of samples deemed to be ”representative”, polls are falsely presented as being analogous to reality or even more real than reality itself. On the other hand, polling measures the intensity of individual preferences even less than elections do, as they merely translates the ”opinion” individuals would express if they were to express their views – without ever evaluating this possibility. Opinions collected through polls are thus treated as convictions, although they are not. ”Citizens must choose but cannot decide…”
de Benoist sätter här fingret på opinionsundersökningens akilleshäl, den bristande kopplingen mellan svar och politik. Till skillnad från i ett val har svaret ingen politisk effekt, detta innebär bland annat att andra hänsynstaganden kan spela in. Ett sådant är viljan att framstå som mer politiskt korrekt än man egentligen är inför den som samlar in svar, något som bland annat innebär att Sverigedemokraterna brukar få fler röster i riksdagsval än i opinionsundersökningar. I sin förlängning innebär detta även att opinionsundersökningar som sägs visa att svenskarna blir mer positiva till mångkultur har ett begränsat värde, annat än som indicier och som propaganda.
Man kan dock utveckla de Benoists resonemang ytterligare, genom att kombinera det med perspektivet från en Herakleitos eller en Deleuze. Man får då ett dialektiskt tänkande, där samhället snarare framstår som schizofrent. Människor är sällan entydiga i sina övertygelser, utan deras tankevärld är en tummelplats för skiftande influenser. Den som på morgonen förbannar en kvinna i slöja kan på kvällen, beroende på vad som visas på TV, med samma självklarhet förbanna ”rasister”. Följden av detta är att även när en opinionsundersökning tycks antyda ett kompakt stöd för en given politik eller person, kan helt andra attityder strax under ytan vara på väg att ta över. Snarare än att fastna för vad människor ”är”, bör man vara mer intresserad av vad de är på väg att bli. Samtidigt som man inser att det inte enbart, eller ens i första hand, är rationella överväganden som påverkar processen.
Michael O’Meara och den lurade generationen
Michael O’Meara ger i en intressant recension av den rysk-judiske författaren Dimitry Orlovs bok Reinventing Collapse – The Soviet Example and American Prospects, en beskrivning av det människomaterial som tycks stå inför stora utmaningar i framtiden. O’Meara summerar Orlov på följande vis:
In his view, Americans see their “spendthrift debtor nation" as a “land of free ice cream and perpetual sunshine" (p. 16). Never having experienced invasion, world war, famine, or bloody dictatorship, it’s hard for them to imagine a future unlike their past. More than Russians, Americans have been severed from their past and redesigned as gratification-oriented consumers whose defining character is materialist rather than ethnic, historical, or cultural. They also lack the psychology of resilience “bred" into the long-suffering Russians. Finally, they are more ideologically deluded by the system’s pretenses, just as they are more integrated into its increasingly dysfunctional institutions.
Till detta lägger O’Meara en egen iakttagelse:
All this will happen to a people not only psychologically unprepared for social upheaval, but ill-suited to the harsh realities it will bring. Americans, in fact, have lived so long with a radical disconnect between their “culturally acceptable beliefs" and their personal experiences that they are already afflicted with various mental diseases, evident in the tens of millions of anti-depressant and mood-altering drugs they daily consume. Collapse will send a great many of them over the edge — into new fantasied stages of denial or, perhaps, into a millennial “end times" revival.
Av särskilt intresse är hans iakttagelse av amerikanernas förmåga till ”radical disconnect between their ”culturally acceptable beliefs” and their personal experiences.” Utöver att denna förmåga på många sätt är ett fascinerande socialpsykologiskt fenomen, och bekräftar Pareto, kan detsamma sägas om många svenskar. De lever i en fantasivärld de byggt tillsammans med media, och förefaller trivas ganska väl i den. När denna fantasivärld på allvar börjar utmanas av en social och historisk verklighet är det oklart hur de kommer att reagera. Risken att de anammar enkla lösningar presenterade av grupper med legitimitet, som etablerade politiker och media, är betydande, vilket i sin tur innebär att ett neokonservativt scenario inte är osannolikt.
Hur ställer man sig då som högerradikal till den pessimistiska bild av massans psykologi en Pareto och en O’Meara målar upp? Om överlägsna argument enstaka gånger under historien inte vinner i kraft av sin saklighet, utan snarare som följd av sammanträffanden, ser det mörkt ut för resurssvaga systemkritiker. Slutsatser man i så fall kan dra är vikten av att presentera sakliga argument på ett attraktivt sätt, att försöka nå eliter och trendsättare, och att aktivt verka för att minska legitimiteten för grupper som media och för den amerikanska hegemonen. Man bör också undergräva deras myter, och ersätta dem med sina egna. En fråga här är hur man ställer sig till sakligt felaktiga men av betydande opinioner omhuldade föreställningar och myter, exempelvis den ursprungligen neokonservativa teorin om ”islamofascismen”. Man bör också analysera vad människor får ut av de idag dominerande myterna, vad de erbjuder dem för känslomässiga fördelar och belöningar. Samtidigt kan man konstatera att det inte är så att argument aldrig vinner i kraft av sin högre grad av sanning, bara att marginalerna för det irrationella är betydande.
Relaterat
Gustave Le Bon och massans psykologi
Sloterdijk och den postmoderna massan
Vilfredo Pareto – fascismens Karl Marx
Legitimitetskrisen och det apatiska samhället
Carl Schmitt och parlamentarismens kris
de Benoist – The Problem of Democracy
Alain de Benoist – Ett par excerpter
Oligarkins järnlag
Georges Sorel om politiskt våld och myter
Om skribenten: Joakim Andersen
