Ibland är förutsägbarheten i svensk inrikespolitik så utpräglad att man med mycket små medel kan verka synsk. Så kunde vi på bloggen den sjätte mars tolka borgerliga utspel kring invandringspolitiken som ett ”förtäckt krav på framväxten av lågkvalificerade låglönesektorer (de special economic zones vi hittills bara känt från Tredje världen)”. Fyra dagar senare är det just sådana zoner, eufemiskt betitlade nystartszoner, de tre borgerliga ministrarna Borg, Olofsson och Ullenhag föreslår i en debattartikel i SvD.
Man kan inledningsvis konstatera att deras utspel är av ett visst metapolitiskt intresse, då massinvandringens följder, växande områden präglade av ”utanförskap”, nu öppet erkänns som ett problem. För den rationelle bedömaren skulle detta vara ett tecken på att den förda invandringspolitiken för mer ont än gott med sig, och att det är dags att istället börja skissa på en återvandringspolitik. I den mån de tre ministrarna visar prov på rationalitet i frågan handlar det dock snarare om att utnyttja de människor som lever i utanförskapets enklaver som en murbräcka i en sedan decennier pågående offensiv riktad mot den svenska sociala modellen.
Parallellisering och normalisering
När man angriper en modell finns det flera metoder. En metod är öppet och fullskaligt angrepp, en annan är mer diskret och innebär att man låter parallella modeller växa fram jämsides med angreppsmålet. När det gäller nedmonteringen av det svenska medborgarskapets betydelse har regeringen och Miljöpartiet nyligen låtit en sådan parallell modell växa fram i och med överenskommelsen om de ”papperslösa”. Dessa människor har å ena sidan inte medborgarens fulla rättig- och skyldigheter (särskilt de politiska), men besitter numera en del av de ekonomiska och socialpolitiska. Detta skapar en paradoxal situation där gränsen mellan medborgare och icke-medborgare blir mer diffus, och där medborgarskapet på sikt kan utsättas för fler undergrävande reformer. Dess legitimitet undergrävs när det samexisterar med andra modeller, samtidigt framstår demokratin som problematisk när samhälle och politisk gemenskap inte längre överlappar varandra. Den borgerliga regeringen har dock inte samma syn på demokratin som de flesta svenskar, och detta kanske därför får ses som en avsedd effekt.
Något liknande kan sägas om förslaget med ”nystartszoner”, som skulle skapa en modell med två parallella system i ett och samma land. Man kan också notera att regeringen här ser marknaden som motorn till utveckling och delaktighet i dessa områden, snarare än det civila samhället eller andra demokratiska strukturer. Detta är å andra sidan ett mer generellt synsätt regeringen ofta företräder, samhällen skapas enligt vår regering genom det ekonomiska snarare än genom politik eller kultur.
Erfarenheterna från omvärlden av speciella ekonomiska zoner av detta slag är delade. Kina har använt dem som ett redskap bland flera i sin snabba ekonomiska utveckling, men man måste notera att landet också haft förutsättningar i form av en väl fungerande infrastruktur. Flera bedömare har också varnat för att både miljö och arbetare exploateras i många ekonomiska zoner i Tredje världen. Frankrike har också under flera år experimenterat med lägre skatter i sina invandrartäta förorter, med betydligt sämre resultat. En marxistisk studie av fenomenet kom till följande slutsatser:
The French state offers tax incentives for companies to locate within the suburbs, but this does not necessarily translate into jobs for the community. A “non-French" name or an address from the wrong neighbourhood is often enough for the application to be passed over in favour of a more respectable one. It was reported that at a community meeting in Aulnay-sous-Bois, few expressed sorrow at the burning of a Renault dealership, since it employed no local people and was seen as parasitic.
Om inte infrastrukturen i form av en disciplinerad och utbildad arbetskraft finns på plats kan alltså effekterna av det hela bli föga mer än lägre skatteintäkter för staten, snedvriden konkurrens och minskad legitimitet för idén om en allomfattande social modell. Man kan dock i Sverige misstänka att vi också kommer att få en effekt i form av ökad arbetskraftsinvandring, i flera fall som ett sätt att komma i åtnjutande av de sociala förmåner ett uppehållstillstånd kan medföra. En del av dessa invandrare kommer inledningsvis att utgöra en särskilt rättslös arbetskraft, andra kommer endast på pappret att ha ett jobb, och utanförskapet i dessa områden kan i sådana fall rentav öka som följd av förslaget. I andra länder där liknande zoner förekommer är en återkommande följd också korruption, i Sverige finns det i just dessa zoner ett flertal kriminella nätverk som skulle kunna stärkas ekonomiskt genom de möjligheter det hela erbjuder. Situationen är alltså komplex. Det finns förutsättningar för en viss framväxt av företag som agerar på en lågkvalificerad arbetsmarknad med låga löner och en fackligt oorganiserad arbetskraft. Detta kan ge upphov till vissa överprofiter, vilket sannolikt också är tanken bakom det hela. Här finns en industriell reservarmé för att låna Marx term, och den vill de tre ministrarna gärna utnyttja. Å andra sidan visar det franska exemplet att när förutsättningarna saknas, vad gäller exempelvis viss rudimentär utbildning, kan inte ens lägre skatter skapa arbeten i stor skala. En outtalad förutsättning för de tre ministrarnas förslag är att alla som bor i dessa zoner kan arbeta, och även att de vill arbeta. Det franska exemplet antyder att så inte nödvändigtvis är fallet.
Det mest allvarliga i sammanhanget är dock det specfika sätt på vilket förslaget utmanar idén om en sammanhållen och enhetlig social och ekonomisk modell. Förslaget andas favorisering och privilegier, här också med hela den sprängkraft favorisering med etniska förtecken äger. Att på detta sätt gynna invandrade entreprenörer i konkurrensen med infödda är sannolikt inget som kommer att göra invandringspolitiken mer populär, detta antyds också av de kritiska läsarkommentarerna i anslutning till debattartikeln. Man kan också se utspelet som ännu en spik i Centerns kista, där gles- och landsbygden nu helt ersatts av staden och förorten som Olofssons priviligierade projekt.
Om skribenten: Joakim Andersen
