Böckerna om Narnia har för många barn och unga fyllt samma funktion som Tolkiens romaner. Historierna knyter samtidigt tydligt an till en nordeuropeisk mytvärld och till författarens kristna tro, de är samtidigt mycket väl skrivna och fängslande. Ett positivt tecken i tiden är därför filmatiseringen av böckerna, senast av boken om kung Caspian och skeppet Gryningen.
I denna bok är det syskonen Lucy och Edmund Pevensie som tillsammans med sin odräglige kusin Eustace återvänder till Narnia. Caspian är ännu kung, och med sin besättning på skeppet Gryningen har han gett sig av över havet i öster för att söka sju försvunna riddare. Den modige musen Ripipip ingår i sällskapet, på en färd där han söker Aslans eget land längst i öster. De upplever en serie spännande och bitvis sedelärande äventyr som bland annat inkluderar slavhandlare och drakar (och om vilka alltför mycket inte ska ordas). Lewis hade läst flera keltiska berättelser om resor till främmande och märkliga länder, och boken torde ha inspirerats av dessa.
Vissa element i boken är nedtonade. Detta gäller bland annat Lewis inte helt subtila kritik av den progressiva pedagogik som gjort Eustace till ett litet monster, och kritiken av den ekonomism som får Gumbas att försvara slavhandeln med argument om dess roll för ”framsteg och utveckling.” De kristna elementen finns delvis kvar, exempelvis när Aslan berättar för barnen att i deras hemvärld har han ett annat namn och att de framöver får lära känna honom under det. Däremot har den starkt symboliska scenen där han inte bara är ett lejon utan också ett lamm plockats bort. Överhuvudtaget har filmen en mer hednisk framtoning, beskrivningen av Aslans land för tankarna till Valhalla eller Elysium. Den polära symboliken liksom talet som för tankarna till skillnaden mellan det större och det mindre heliga kriget är andra exempel. Tämligen stora förändringar har också gjorts i handlingen. Centrala teman, som kampen mot människans lägre sidor och den lille gralriddaren Ripipips färd, finns dock kvar. Det är också möjligt att det hade varit svårt att fullt ut basera en storfilm på boken, då det rör sig om olika medier med olika förutsättningar (detta kommer att bli än mer tydligt framöver).
Sammantaget kan alltså både boken och filmen rekommenderas till den identitärt inriktade föräldern. Handlingen är spännande och underhållande nog att fängsla de flesta barn och en hel del vuxna, och budskapet är positivt. Filmen har också, liksom boken, några fängslande huvudpersoner, även om det rör sig om lejonet Aslan och musen Ripipip snarare än de mänskliga figurerna. De stora ändringarna i handlingen lämnar trots detta en något besk bismak, men i det stora hela är det en bra film.
Relaterat
Narnia – en recension
Rent Principiellt – C.S. Lewis Narnia har en kristen feeling och det gillar jag
Om skribenten: Joakim Andersen
