När ett antal amerikanska diplomatmail mot slutet av 2010 publicerades av Wikileaks kunde man ana att politiker och tjänstemän i Göteborg var väl medvetna om att den svenska integrationspolitiken inte fungerar. I samtal med amerikanska diplomater uttryckte de rentav förtvivlan över situationen. Detta framstår som ett demokratiskt problem, då en väl fungerande demokrati förutsätter att folket har tillgång till information i viktiga politiska frågor. Om politiker och tjänstemän alltså internt beskriver en viss politik som en katastrof, men utåt ger sken av att allt fungerar som det ska, har väljarna inte möjlighet att ta ställning till en faktisk verklighet utan tvingas utgå från den rena retoriken när de gör sina val. Det hela kan liknas vid en läkare som inte berättar för en patient att denne är svårt sjuk, utan ger sken av att allt är som det ska och att vare sig motion eller annan kost är något som kan vara värt att fundera på. Man kan också med postmodernt språkbruk säga att i en sådan demokrati ersätter tecknet det betecknade.
Det blir då särskilt intressant att de göteborgska tjänstemännen inte är de enda som talar med kluven tunga, som säger en sak internt och en annan utåt. Publicerade dokument på Wikileaks avslöjar nu att redan 2007 var utrikesminister Carl Bildt och migrationsminister Tobias Billström väl medvetna om att den irakiska massinvandringen ingalunda är någon samhällsekonomiskt lönsam affär. Internt agerade man därför för att i någon mån begränsa invandringen av de människor som man, lika internt, beskrev som ”blottställda, lågutbildade, och utan yrkes- eller språkkunskaper”. Man lyckades inte till fullo, och det finns idag mer än 100,000 irakier i Sverige.
Av detta kan man dra ett par slutsatser. För det första att vi invandringskritiker haft rätt hela tiden, men det torde de flesta egentligen redan veta och det hela är därför mer en symboliskt betydelsefull bekräftelse av att kejsaren inte bara är naken utan även har spytt ner sig. Av större intresse är då frågan om varför herrarna Bildt och Billström fortsatt en migrationspolitik de redan 2007 visste var negativ. Åtminstone Bildt är en realpolitiker av rang, och bör vara väl medveten om kostnaderna en sådan politik medför. Ändå har han inte öppet agerat för att stoppa den. Andra realpolitiska faktorer måste alltså ha hindrat honom från att öppet agera. Reaktionerna på Wikileaksdokumenten antyder vilka realpolitiska faktorer det rör sig om, bland annat har miljöpartisten Bodil Ceballos uttryckt planer på att KU-anmäla de båda. Hennes argument är direkt löjeväckande. När Bildt och Billström internt konstaterade att det finns problem med hedersmord bland irakier kontrar hon med att det finns det minsann bland andra också (den hugade kan sannolikt överföra Ceballos resonemang på sitt eget sociala liv). Wikileaksdokumenten har också lett till en ”twitterstorm”.
Man kan här skilja mellan två sätt att se på politik. Bildt företräder en traditionellt europeisk inställning, där man betraktar verkligheten sådan den faktiskt är. Detta synsätt har företrätts av allt från Machiavelli och von Clausewitz till von Treitschke och Schmitt. Man betraktar då även massinvandringens för- och nackdelar med nykter blick, som vilket annat politiskt område som helst. Mot detta står en mer moralistisk och senmodern inställning, där känslor, önskningar och retorik förväxlas med verkligheten i en svårhanterlig blandning. Redan det nyktra konstaterande av fakta som för en Machiavelli är en nödvändig del av en analys av vad som är möjligt respektive önskvärt framstår för människor som anammat detta synsätt som suspekt. Att beskriva verkligheten förväxlas med att värdera den. Invandring får därför exempelvis inte ha negativa effekter, och den som ändå påstår att så är fallet blir snart varse vad det innebär att utmana livslögnerna hos en uppretad pöbel.
Man kan dock konstatera att oavsett eventuella upprörda miljöpartisters moralpanik och ”twitterstormar” demonstrerar det hela att även högt uppsatta politiker är väl medvetna om situationen. Symbolvärdet av detta är i det auktoritetstroende Sverige betydande, och antyder att när det väl vänder kommer det gå fort. Det enda som håller flera av elitens och etablissemangets medlemmar tillbaka är vid det här laget fegheten.
Relaterat
Kort om Wikileaks
Det politiska som subversivt begrepp
Om skribenten: Joakim Andersen
