Den svenska debattens normalisering fortskrider inte utan vissa bakslag. Ett exempel på detta är efterdyningarna av Marcus Birros krönika om utländska tiggarligor och svensk naivitet. Birro skrev i sin krönika inte något uppseendeväckande, de flesta normalbegåvade människor torde vid det här laget vara medvetna om att tiggeri i flera fall är ett lukrativt geschäft liksom att det är en cynisk exploatering av den altruism som under processen utarmas. Sådan exploatering är värd både förakt och lagstiftning, men så långt sträckte sig inte Birro i sin text.
I vårt kringskurna offentliga samtal är dock professionella tiggare ett av de många områden som man inte får beröra. Birros artikel ledde därför till reaktioner från komikern Magnus Betnér på Twitter. Betnér menade att han ”får ont i kroppen” av att läsa Birros texter, och frågade om det finns en ”större idiot någonstans”. Betnérs kritik av Birro karaktäriserades alltså dels av att vara subjektiv, i så hög grad att den kretsade kring att texterna gjorde honom ledsen och gav honom ont i kroppen, dels av diffusa påståenden om att Birro skulle ha osunda åsikter eller rentav en suspekt attityd, påståenden som är omöjliga att försvara sig mot och därför försämrar debattklimatet i varje sammanhang där de framförs. Det enda inlägg med substans han levererade berörde Expressens beredvillighet att ge utrymme åt krönikörer som i någon mån avviker från det förutsägbara (sannolikt avsåg han Birro och Ulf Nilson med frågan ”Kan inte @expressen bara ge en krönika till SDs pressfolk direkt? Borde vara billigare.”).
– I likhet med historiska reaktionärer som Ernst Jünger, Karl Haushofer och Louis-Ferdinand Céline tycks Birro tycka om katter och, vilket i sammanhanget är än mer suspekt, katter tycks tycka om Birro
Betnér visar genom sitt exempel alltså att liberalismens ”sunda förnuft” och implicit självgoda ”alla-andra-är-helt-dumma-i-huvudet”-attityd ofta är en inkörsport till tyngre former av stupiditet, i det här fallet en ”känsla” av att Birros texter ”andas främlingsfientlighet och unkna fördomar”. Betnérs sunda förnuft har tidigare fått honom att angripa hetslagstiftningen och lagar mot Förintelseförnekare, men nu har det alltså fått honom att läsa in saker i Birros texter på ett sätt som får honom att tävla med batikhäxorna i politiskt korrekta magkänslor och aningar. Betnér lyckas också med konststycket att å ena sidan kalla Birros texter infantila, å andra sidan likt en yngre upplaga av Sven Otto Littorin påstå att ”han är dum i hela jävla huvet”.
Sammantaget hade alltså Betnér inte så mycket konkret att komma med, utan delade främst med sig av vilka känslor Birro väcker hos honom. Denna brist på innehåll gör honom samtidigt mindre intressant för oss som inte slaviskt följer hans känsloliv och dagsform, samtidigt som Birro i sina texter faktiskt har en del konkret och intressant att säga inte bara om sina egna känslor, färgen på sin morgonurin och annat lika subjektivt. Birro skiljer sig här alltså från Betnér genom att han har något konkret och objektivt att säga om samhället, även när han kopplar det till de känslor det väcker hos honom, även om han inte är Sverigedemokrat, och även om han slutat twittra. Birro har därför potential att utvecklas, medan Betnér, åtminstone för tillfället, regredierat till en av ideologins vakthundar. Med allt vad det innebär i form av minskad relevans.
Läs även:
Marcus Birro – Lärdomar? Lita aldrig på små flickor i rullstolar, som ber dig om något
Marcus Birro – Nu är det nog med förortsromantik
Om skribenten: Joakim Andersen
