Haitis moderna historia har många inslag som vid första anblicken snarare tycks höra hemma i en skräck- eller fantasyroman än i ett land. En häxbrygd av populism och tyranni, identitetspolitik och terror, kan knytas till den gamla härskande dynastin Duvalier. Då den yngre Duvalier, mer känd som ”Baby Doc”, i dagarna återvänt till det härjade landet och arresterats, kan det vara av intresse att närmare studera det duvalierska arvet.

Papa Doc

Det moderna Haiti grundades efter ett av historiens få framgångsrika slavuppror. Landet kom snart att behärskas av en liten elit av mulatter, som redan under slaveriets tid varit fria och ackumulerat kapital av skilda slag. François Duvalier (1907-1971) tillhörde den svarta majoriteten, och insåg tidigt vilken potentiell makt denna hade. Han kombinerade populism med tankar kring negritude, afrikansk identitet, riktat mot mulatteliten. Sedan sin tid som läkare kallades han Papa Doc, han hade också studerat de inhemska voodootraditionerna. Genom att utnyttja de rasliga och socioekonomiska konfliktlinjer som i Haiti i hög grad löpte parallellt med varandra blev han 1957 landets folkvalde ledare. Demokratin avvecklade han dock gradvis till allt utom namnet.

Duvaliers politiska bana är både intressant och avskräckande. Han använde sig skickligt av voodootraditionerna för att stärka sitt grepp om folket, och modellerade bland annat sin personliga framtoning på den mäktiga men fruktade loan Baron Samedi. Det sades bland annat att Duvalier kommunicerade med sina döda fiender genom deras avhuggna huvuden. På samma sätt satte han upp en folkmilis kallad Tonton Macoutes, som med sina svarta solglasögon och brutala metoder ibland jämställdes med zombies. Flera ledare var samtidigt betydelsefulla gestalter inom voodoo, vilket gav milisen en övernaturlig auktoritet.

Duvalier förde en skicklig politik avsedd att ersätta andra makthavare, förutom mulatteliten och armén tog han också i praktiken kontroll över den katolska kyrkan i landet. Med makten koncentrerad i sina egna händer hade han alltså goda möjligheter att föra den politik han avsåg, inte minst då han som övertygad antikommunist också utnyttjade den amerikanska kampen mot kommunismen. Den politik han kom att föra berikade dock snarare begränsade sociala skikt knutna till staten än landet som sådant. Milismedlemmar tilldelades mark och statens medel fördelades till hans trogna. Detta ledde bland annat till att Haitis redan begränsade välutbildade skikt lämnade landet, och att många sökte sig från landsbygden till storstädernas slumområden. Sammantaget får hans politik alltså betecknas som katastrofal för landet, hans skickliga svar på politikens ”hur” motsvaras endast av kortsiktigheten i hans svar på dess ”varför”. Samtidigt kan man naturligtvis hävda att han genom att bevara den haitiska landsbygdens fattigdom också bevarade förutsättningarna för den svunna värld den utgjorde och därmed också för sin egen auktoritet.

Baby Doc

Sonen Jean-Claude, ”Baby Doc” kallad, saknade sin fars politiska fingertoppskänsla, och tvingades i landsflykt efter att en serie klumpiga handlingar 1986 ledde till ett folkligt uppror. Bland annat bröt han mot faderns politiska arv genom att gifta sig med en medlem av mulatteliten. Han levde därefter i exil, en exil han nu återvänt från.

Sammantaget illustrerar Duvalierdynastin flera historiska tendenser. Den äldre Duvalier visade genom sitt skickliga utnyttjande av konflikten mellan svart majoritet och mulattminoritet hur etniska konflikter spelar en betydelsefull roll i de flesta länder, inte minst när de också kan knytas till klassklyftor. Den yngre Duvalier insåg tillsynes inte att det var på denna konflikt mycket av faderns legitimitet vilade. ”Papa Docs” koppling till den inhemska voodookulten visar också religionens betydelse. Genom sina kontakter med ledande voodoopräster, och sin egen övernaturliga karisma, fick den äldre Duvalier en närmast sakral auktoritet. Den yngre Duvalier tycks varken ha haft intresse eller fallenhet för något liknande. François Duvalier var också medveten om vikten av att kontrollera den katolska kyrkan, och likt kejsar Fredrik II i ett medeltida Sicilien var detta en kontroll han såg till att erövra. Mycket riktigt var det efter en besökande påves kritik av den haitiska ledningen som sonens problem på allvar tog fart. Dynastins öden visar också hur en familj kan gå från framgång till undergång på ett fåtal generationer. Normalt brukar den första generationen, härdade uppkomlingar, erövra makten, den andra generationen behålla den, och den tredje, förslappade av rikedomen, förlora den. Men i familjen Duvaliers fall tog det alltså bara två generationer. Intressanta är också de många politiska, ekonomiska och religiösa likheterna mellan Haiti och många afrikanska länder, likheter som kan framstå som vagt oroväckande för de alltför politiskt korrekta. Oavsett hur man väljer att betrakta Duvalierdynastin är den ett fascinerande stycke nutidshistoria.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.