I samband med nyåret kan det vara av intresse att identifiera några politiska och kulturella tendenser i vår samtid. En sådan tendens är den dialektik av legitimitetskris och apati som berördes igår, en annan innebär att ett växande antal medlemmar av etablissemanget inte längre kan undvika att anamma delar av de problemformuleringar som tills helt nyligen sågs som ”politiskt inkorrekta”. I samband med detta ser vi några nya konfliktlinjer, på sikt finns det också en möjlighet att det breda konsensus den politiska korrektheten förutsatt för att kunna fungera undermineras.
The centre cannot hold
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world
– Yeats
I Sverige och Europa ser vi tecken på att den samling kring mitten som dominerat politiken under lång tid börjar spricka sönder. Detta gäller inte minst en borgerlighet som anammar delar av världsåskådningar som tills helt nyligen sågs som politiskt inkorrekta. Det är således ingen slump att flera borgerliga skribenter idag länkar till Merit Wagers blogg, präglad av kritik mot invandringspolitiken, eller till Tanja Bergkvists blogg, med dess kritik av genusvansinnet. Varken Wager eller Bergkvist är extrema, utan i hög grad är dessa länkar symboliska former av motstånd mot aspekter av hegemonin. Då det reella tenderar att föregås av det symboliska är dessa borgerliga kättare av intresse, oavsett hur försiktiga de sedan är (en länk på en lista med bloggar har alltså också ett visst värde). Här finns en gradskillnad, det är exempelvis ett tydligare ställningstagande att länka till Lars Vilks än att göra det till Merit Wager, följaktligen är det också betydligt mindre vanligt.
Exempel på sådana försiktigt kätterska borgare är allt från Per Gudmundson, Fredrik Federley och Charlie Weimers till Axessbloggen. Vissa av dessa har också börjat anamma den såkallade islamiseringsdiskursen, med ett intresse för ”extremism” och ”antisemitism” bland just muslimer. Ibland tar det sig journalistiskt intressanta uttryck, som när Gudmundson upptäcker att socialdemokratiska Broderskap i sitt manifest för muslimska medlemmar inte strävar efter jämlikhet för sexuella minoriteter, ibland tar det sig uttryck som att samme Gudmundson utan egna kommentarer återger bland annat en dansk artikel där det framgår från vilka länder de senaste terrormisstänkta kommer. Här kan man heller inte undgå att nämna Expressenskribenten Ulf Nilson, som i sina krönikor ofta är ovanligt frispråkig i frågor som rör migration, demografi och religion. Hans frispråkighet har lett till både avståndstaganden från andra aktörer på Expressen, och anmälningar om hets mot folkgrupp, men han tycks samtidigt vara mycket populär bland många läsare.
En sådan borgerlighet kan ibland spela en positiv roll, genom att den tar upp frågor som annars nedtigs och därmed bidrar till att förskjuta debattens gränser något. Samtidigt ser vi oroväckande tendenser som när artiklar av Axess Johan Lundberg för tankarna till Expos arbetssätt. Invandringskritik är heller inte en nödvändig följd av denna diskurs, vilket antyder något om vilken återvändsgränd den riskerar att bli. När dessa borgerliga skribenter kritiserar aspekter av islamiseringen handlar det mer om kontroll av en potentiellt systemkritisk grupp än om invandringspolitik. Så länge muslimerna är tysta, splittrade och lydiga är deras antal av mindre intresse. Man kan här citera Nilson som ”betraktar invandrare från Somalia, Kroatien eller varsomhelst som precis lika svenska som jag själv så snart de fått medborgarskap". Man kan här delvis tala om framväxten av en svensk neokonservatism, där försvar av ett liberalt Västerland förenas med ointresse för vilka människor som bor i det.
The darkness drops again but now I know
That twenty centuries of stony sleep
Were vexed to nightmare by a rocking cradle,
And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Bethlehem to be born?
– Yeats
Parallellt med detta ser vi hur vänstern i varierande grad utmanar aspekter av konsensus. Här är inte minst Aftonbladet av intresse, och då särskilt Åsa Linderborg. Intressant är att i denna försiktiga spricka i konsensus står så ofta konflikten i Mellanöstern i centrum, och dess återverkningar i Sverige. Linderborg har således försvarat Johannes Wahlström, son till antisionistiske Israel Shamir och tidigare känd för att 2005 i Ordfront Magasin ha hävdat att israeliska intressen har betydande inflytande över svenska media. Wahlström har 2010 i en serie artiklar i Aftonbladet studerat Bonniersfären, dess monopolliknande ställning, och dess praktik. Detta har väckt reaktioner från borgerligt håll, bland annat i Expressen, på Axessbloggen och Dagens Nyheter som i en nyhetsartikel benämner Shamir som ”ökänd bland annat för judefientliga nätinlägg, förnekande av Förintelsen och hyllningar till Irans president Mahmoud Ahmadinejad”. Även här känns Expos arbetssätt igen hos en borgerlig aktör.
Genomgående tar svensk vänster alltså ofta ställning för palestinierna, medan svensk borgerlighet ser islamism som ett problem. Man kan se detta som ett sätt för vänstern att via ombud kritisera den amerikanska världsordning där Israel är en viktig regional aktör. Men vänstern befinner sig här i underläge, då den varken är beredd eller förmögen att i grunden utmana den världsordning, den geokultur och de värden den amerikanska hegemonen representerar. Detta då den förvirrade post-moderna vänstern i hög grad delar dessa värden. Där en borgerlig röst som Johan Lundberg kan försvara USA som hegemon, och antiliberala röster som islamisten Mohamed Omar kan angripa dess hegemoni, vet den svenska vänstern inte vilket ben den ska stå på. USA är av tradition av ondo, men Iran är ju moraliskt fruktansvärt och alls inte särskilt queerfeministiskt. Inte heller vågar vänstern kasta av sig den politiska korrekthet som idag är en tvångströja för den. Kopplingen mellan stöd för utsatta muslimer och fortsatt massinvandring är också en uppenbar black om foten för vänstern.
Men oavsett detta är det intressant att se hur både borgerlighet och vänster idag rör sig i kölvattnet på politiskt inkorrekta diskurser. De borgerliga, med Gudmundson som särskilt tydligt exempel, har anammat delar av islamiseringsdiskursen, medan vänstern, med Linderborg som företrädare, ger utrymme åt delar av en antisionistisk diskurs. I båda fallen rör det sig än så länge om försiktiga initiativ. Mer intressant är då en europeisk jämförelse, som visar den borgerliga potentialen. Vi finner att i Danmark regerar de borgerliga tillsammans med Dansk Folkeparti, i Franrike försöker Sarkozy föra en symbolisk repatrieringspolitik, i Holland är ett samarbete på väg mellan Geert Wilders och de borgerliga, et cetera. Endast Italien och Ryssland framstår som undantag, genom att reell högerradikalism där befinner sig nära mainstream. Oavsett vilket har den svenska vänstern uppenbara skäl att oroa sig inför framtiden, och att bryta med vissa fixa och skadliga idéer. Att borgerligheten är kapabel att kooptera både retorik och praktik vad gäller feminism, massinvandring och ”queer” är vid det här laget tydligt. I jämförelse med detta är den svenska vänsterns hjälplöshet vad gäller både teori och praktik slående, att man infiltrerats av Svenskt Näringsliv förvånar heller ingen.
Hur man som genuin systemkritiker väljer att ställa sig till detta kommer att variera. Man bör vara medveten om att de flesta av de ovan nämnda aktörerna har ett utpräglat von oben-perspektiv på den politiska debatten, och därför kommer distansera sig från av etablissemanget icke auktoriserade tyckare av olika slag (det kommer så att säga dröja några år innan Gudmundson länkar till en Ekeroth snarare än till en Wager). Deras främsta funktion i nuläget är snarare att de kan användas för att legitimera olika mindre politiskt korrekta påståenden, även om man då samtidigt bör påpeka bristerna i deras analyser. För i grunden har både en Gudmundson och en Wahlström rätt, vad gäller begränsade aspekter av den historiska helhet i vilken vi lever.
Äldre nyårsinlägg
Segervittring – tankar inför ett nytt decennium
2008 – att leva i spännande tider
Spännande tider 2008/2009
2008 i backspegeln
Relaterat
Yttrandefrihet bortom liberalismen
Expo, makten och de nya konfliktlinjerna
Om skribenten: Joakim Andersen
