Kalle Ankas jul har i Sverige blivit något av en årlig tradition, något som ibland kopplas till en mer generell tendens av amerikanisering och kommersialisering av högtiden. Detta är dock enbart delvis korrekt, ett historiskt perspektiv antyder tvärtom flera intressanta aspekter hos den amerikanske filmskaparen Walt Disney. Delvis beror detta på att i en era präglad av kulturell regression är gårdagens tidsanda ofta att föredra framför dagens, men detta är bara en del av det hela.
Walter Elias Disney (1901-1966) var av blandad tysk-amerikansk och irländsk-kanadensisk härkomst. Familjen tycks inte ha varit särskilt ekonomiskt välmående, men den unge Walt kom tidigt att intressera sig för film, nöjesparker och vaudeville. Därifrån var det ett logiskt steg att själv slå sig in på den ännu unga filmmarknaden. Med korta stycken som tidiga Laugh-O-Grams och figurer som Musse Pigg kom Disney här att vinna växande framgång. Dessa korta filmer har ofta en närmast dadaistisk känsla för tillvarons bisarra sidor och vändningar, en känsla man även känner igen i de rent tekniskt mer avancerade kortfilmerna med Kalle Anka och hans många antagonister. Det är heller inte förvånande att Disney i kortfilmen Destino samarbetade med surrealisten Salvador Dali. Följande Silly Symphony torde fortfarande ha betydande charm för den eventuelle dadaisten:
A hundred years ago, Wagner conceived of a perfect and all-embracing art, combining music, drama, painting, and the dance, but in his wildest imagination he had no hint what infinite possibilities were to become commonplace through the invention of recording, radio, cinema and television. There already have been geniuses combining the arts in the mass-communications media, and they have already given us powerful new art forms. The future holds bright promise for those who imaginations are trained to play on the vast orchestra of the art-in-combination. Such supermen will appear most certainly in those environments which provide contact with all the arts, but even those who devote themselves to a single phase of art will benefit from broadened horizons.
– Disney
En amerikansk Völkischfilmskapare?
Intressant i sammanhanget är inte minst Disneys tidiga långfilmer. När han bestämde sig för att göra en animerad långfilm av den tyska folksagan om Snövit och de sju dvärgarna var det många som menade att han tappat greppet och att det skulle bli ett fiasko av episka proportioner. När filmen 1938 var klar blev den dock en stor framgång, både bland kritiker och publik. I ett historiskt perspektiv är filmen av särskilt värde. I Europa fanns ett växande intresse för landsbygd, historia, folklore, och sagor, ett intresse som i Tyskland ofta förknippades med Völkischrörelsen. Med filmen om Snövit knöt Disney an till denna tendens, och bidrog dessutom till att introducera den europeiska sagotraditionen för en amerikansk publik.
Flera av de tidiga Disneyfilmerna har denna koppling, det gäller både Pinochio, korta Three Little Pigs, stora delar av Fantasia, Svärdet i stenen, Askungen och Törnrosa. Snövit, Askungen och Törnrosa är på många sätt att betrakta som variationer av samma film, med en prinsessa/flicka av hög börd i förklädnad, nära kontakter med djuren, vacker och god, men utsatt för en ondsint och mäktig kvinnogestalt som inte kan acceptera tidens gång och prinsessans skönhet. I den sista och mest dramatiska versionen av sagan, Törnrosa, förs rentav in kopplingar till den indo-europeiska svärdskulten och drakdödarmyten. Uppenbarligen var det i varje fall ett tema som Disney gärna återkom till. Det ger också en ny dimension till bildspråket om man betraktar exempelvis följande stycken ur filmerna med den nästan samtidiga Völkischromantiken i åtanke:
Disneys likheter med den romantiska Völkischströmningen är flera. Vi finner det inte minst i de lantliga idyller och slottsmiljöer som återkommer i flera filmer, historisk kuriosa är att Disney baserade Törnrosas slott på det bayerska slottet Neuschwanstein som också var mycket populärt bland europeiska resenärer med Völkischromantiska intressen. Det höviska idealet framstår som självklart i dessa tidiga filmer, man kan också med professor MacDonalds ord tala om filmer präglade av ”implicit whiteness” (filmer av, med och för en europeiskättad publik, baserade på deras sagor). Disney tycks dock inte ha haft någon utvecklad världsåskådning på detta område, utan det rör sig snarare om tidstypiska attityder och intressen. Oavsett hur spännande motsatsen varit, kan man alltså inte göra gällande att den amerikanske filmskaparen var någon medvetet Völkisch konstnär.
Noteras kan däremot att Disney var en av grundarna av konservativa Motion Picture Alliance for the Preservation of American Ideals, en organisation avsedd att motverka kommunistisk påverkan i filmvärlden (andra ryktbara medlemmar var John Wayne, Clark Gable och Ayn Rand). Han var också en övertygad amerikansk patriot, något som illustrerades bland annat genom de filmer som gjordes under Andra världskriget.
The principle of free speech requires that we do not use police force to forbid the Communists the expression of their ideas — which means that we do not pass laws forbidding them to speak. But the principle of free speech does not require that we furnish the Communists with the means to preach their ideas, and does not imply that we owe them jobs and support to advocate our own destruction at our own expense.
– Ayn Rand
Flera av de tidiga Disneyfilmerna har också mer eller mindre tydlig sensmoral. Det gäller i hög grad Pinochio, där alternativet till att gå i skolan presenteras som en korpulent farbror med närmast pedofila drag och mycket onda avsikter och där träpojken endast kan bli en riktig pojke genom att uppvisa osjälviskhet och mod. Överhuvudtaget är det ett återkommande inslag i de tidiga filmerna att huvudpersonerna varnas för främlingar, vi finner detta motiv även i bland annat Törnrosa och Snövit. Att de ska vara goda och hjälpsamma framstår däremot som självklart.
Intressant är också Disney ur ett genusperspektiv. Å ena sidan har ett flertal av hans tidiga långfilmer kvinnliga huvudpersoner, å andra sidan representerar de ett traditionellt kvinnoideal och för inte själva handlingen framåt. Fascinerande är också det inte helt politiskt korrekta citatet ”låt du flickorna sy till den, du ska skaffa smycken” som varje år förmedlas genom klippet ur Askungen i Kalle Ankas jul.
To all who come to this happy place; welcome. Disneyland is your land. Here age relives fond memories of the past …. and here youth may savor the challenge and promise of the future. Disneyland is dedicated to the ideals, the dreams and the hard facts that have created America … with the hope that it will be a source of joy and inspiration to all the world.
– Disney
Man kan här också nämna något om det sociala ideal som förmedlas i filmerna, där den feodala ordningen och existensen av kungar och prinsessor ofta framställs som oproblematisk. Samtidigt framställs social rörlighet som något positivt, både Aristocats och Lady och Lufsen kan på så vis ses som sociala kommentarer där en hona eller tik från ”överklassen” lär känna en hane ”av folket”. Även i de mer historiska långfilmerna framstår det som positivt att de högre skikten har kunskap om helheten. Här kan man känna igen amerikanska sociala ideal.
Ett återkommande tema är också att gränsen mellan djur och människor framställs som diffus och präglad av ambivalens. Detta är uppenbart, men samtidigt av mindre betydelse, med figurer som Kalle Anka, men av djupare vikt i de mer sagobaserade filmerna. Relationen mellan Gepetto och katten Figaro och fisken Cleo är ett av de bärande inslagen i filmen om Pinochio, detsamma gäller exempelvis Snövit och skogens djur. Detta var uppenbarligen ett motiv som låg Disney varmt om hjärtat, och återkommer i dokumentärserien True-Life Adventures.
Här är också den gamla europeiska relationen mellan en trollkunnig människa och dennes familiar i djurhamn ett återkommande motiv. Med undantag för Merlin och ugglan Arkimedes i Svärdet i stenen handlar det oftast om onda häxmästare och deras djur. Man kan också ana en strävan efter det högre i vissa filmer, representerat inte minst av stjärnor och med ”önskan” som ett återkommande motiv. Mer sakrala teman än så saknas dock, och korset i Törnrosa får ses som ett tidigt undantag. Den värld som beskrivs i de tidiga filmerna har däremot utrymme för både ljus och mörker, både för idylliska små gemenskaper och miljöer och för tragiska och mörka inslag.
Sammantaget är det alltså problematiskt att enbart se Disney som en kommersiell representant för kulturell amerikanisering, då det här också rör sig om en påverkan i motsatt riktning. Det moraliska budskapet i flera av filmerna är också sunt, något som är fallet in i modern tid med exempel som Björnbröder och Lejonkungen (detta oavsett att Baloo i Djungelboken och jazzkatterna i Aristocats beskrivits som medlemmar av en animerad motkultur). Som populärkultur för barn finns det alltså värden i Disneyproduktionen, även om man sedan länge övergett mycket från de tidiga sagofilmerna.
Intressant här är även att företaget idag delvis tycks återgå till sina rötter, med nya filmen Trassel, inspirerad av sagan om Rapunzel, och kommande King of the Elves, baserad på Philip K. Dicks enda fantasyberättelse.
Om skribenten: Joakim Andersen
