En återkommande fråga i debatten kring den europeiska unionens utvidgning rör Turkiets eventuella medlemskap. Länge stod här den turkiska statens behandling av den kurdiska minoriteten i fokus, idag handlar det lika ofta om landets något perifera anknytning till Europa. Det kan då vara intressant att ta del av två skilda perspektiv på relationen mellan Europa och Turkiet.
Jean Thiriart och Turkiet
Den belgiske geopolitikern och förkämpen för ett enat Europa, Jean Thiriart, utgick i sin syn på Europas gränser helt från geopolitiska överväganden. Han kritiserade tyska geopolitiker som Haushofer för att ha missat vikten av Medelhavet som Europas sårbara buk. Den naturliga följden av detta var för Thiriart att Europas södra gräns går vid Sahara, och alltså att de nordafrikanska Maghrebländerna har en given plats i en europeisk gemenskap. Den etniska aspekten var han mindre intresserad av, religionen ansåg han hörde till det privata Dominium snarare än till det politiska Imperium, och han såg därför en integration av nordafrikaner och européer som önskvärd. Detta fick också Thiriart att kritisera Le Pen för dennes inställning till nordafrikanska invandrare.
Man kan ifrågasätta om en sådan syn på de europeiska nationerna är nödvändig för skapandet av ett europeiskt Grossraum som också inkluderar Nordafrika. Den ryske tänkaren Dugins eurasiska projekt bygger exempelvis tvärtom på en respekt för nationernas identitet som den amerikanska världsordningen saknar. Oavsett vilket är Thiriarts geopolitiska synsätt av intresse (även Iran, Afghanistan och Baluchistan ansåg han skulle knytas till det europeiska imperium han verkade för, så att det fick tillgång till hamnar i Indiska oceanen). Han menade att Turkiet här också ingick naturligt, bland annat på grund av sin kontroll över Bosporen.
Vidare läsning: Thiriart – La Turquie, la Méditerranée et l’Europe
Srdja Trifkovic och Turkiet
Thiriarts styrka, och svaghet, är att han fokuserar på en aspekt, den geopolitiska, och abstraherar bort de flesta andra (här inte minst den kulturella). Under hans tid fanns det också en stark pro-västlig tradition i Turkiet, som bars upp bland annat av militären. Den serbisk-amerikanske och konservative skriftställaren Srdja Trifkovic visar dock i artikeln Neo-Ottoman Turkey: A Hostile Islamic Power hur den amerikansk-lierade eliten förlorat mycket av sitt inflytande till förmån för en islamism med betydande folkligt stöd. Detta har också påverkat utrikespolitiken, med nya kontakter som Iran, Sudan och Hamas. Samtidigt talar man om sin ”responsibility to help stability towards the countries and peoples of the regions which once had links with Turkey”, alltså den region som ingick i det ottomanska riket.
Trifkovic analys av detta är att Turkiet inte längre är en pro-västlig stat allierad med USA, utan en regional islamisk stormakt vars intresse är att genom medlemskap i EU öka islams inflytande i Europa och samtidigt utöka sitt inflytande i den gamla ottomanska sfären. Han visar också övertygande att det ottomanska riket, trots kontakter med tyska militärer och grekiska ämbetsmän, knappast kan sägas ha varit en del av Europa, lika lite som Frankrike blev en del av Afrika genom sina kolonier där. Däremot finns det längre tillbaka i tiden en betydande släktskap mellan de indo-europeiska och turkisk-altajiska folken, med många gemensamma drag i samhälle och mytologi (detta gemensamma arv har under namn som turanskt och hyperboreanskt skildrats av bland annat Eliade, Evola och Spengler).
Frågan blir alltså hur man som europé bör ställa sig till Turkiet. För Trifkovic rör det sig om en islamisk och icke-europeisk stormakt, vilket skulle göra ett EU-medlemskap tveksamt. För Thiriart skulle tvärtom den turkiska frigörelsen från amerikanskt inflytande sannolikt ses som något positivt (man kan jämföra med Dugins och Claudio Muttis syn på ett erkännande av religiösa traditioner som lösningen på den palestinsk-israeliska konflikten). Den alltmer konfliktfyllda relationen mellan den tyska majoritetsbefolkningen och den turkiska minoriteten skulle han sannolikt heller inte väga in i ekvationen, liksom den fria rörlighet inom EU som i fallet med Turkiet blir särskilt problematisk.
Frågan är alltså inte helt enkel, oavsett vilket är det tydligt att en positiv relation mellan Europa och Turkiet kan ha betydande värde. Frågan är snarast vilka former som sedan bedöms mest lämpliga, medlemskap är inte den enda av dessa som kan vara aktuell.
Om skribenten: Joakim Andersen
