När nordiska härskare erövrade delar av England ansåg de att de tog tillbaka något som tidigare tillhört dem, med utgångspunkt i berättelserna om det historiska vikingaimperiet. Det hade erövrats av kung Ivar Vidfamne, som från sin utgångspunkt i dagens Skåne lagt både Sverige, Danmark och Norge, liksom delar av Finland, Baltikum, Tyskland, Ryssland och England under sig. Hans dotterson Harald Hildetand kunde även han räkna delar av England till sitt välde.
Sagorna om Ragnar Lodbrok och hans söner utspelade sig även de i efterdyningarna av Ivars och Haralds imperieskapande, och är spännande exempel på den nordiska sagotraditionen. De ger också flera inblickar i den nordiska världsbilden.
Handlingen
We struck with our swords!
The slain lay athwart each other;
the spear-clash’s cuckoo
was cheered by the sword-play;
when metal blades met shields,
King Marstan, lord of Ireland,
never suffered the she-wolf
to starve, nor the eagle;
the greedy raven was given
gore-sacrifice at Waterford.
– Krákumál
Ragnar är i sagorna son till kung Sigurd Ring, som i det apokalyptiska slaget vid Bråvalla besegrat den gamle kung Hildetand. Som femtonåring är han redan större än de flesta vuxna män, och utför sitt första hjältedåd. Den götiske jarlen Herraud hade i sin ungdom tillsammans med sin vän Bosi plundrat ett tempel i Bjarmland (trakterna av dagens Kolahalvö) och tagit med sig en vacker liten orm. Han hade sedan gett den lilla ormen till sin dotter Tora, men den hade snabbt vuxit och kommit att bli en väldig lindorm som varje dag måste matas med en fullvuxen oxe. Herraud ångrade nu sin vana att skämma bort dottern, och lovade att den kämpe som kunde döda lindormen som höll Tora fången också skulle få äkta henne.
Ragnar gjorde då en dräkt som han kokade i tjära, och angrep ormen. När han slagit ormen skyddade dräkten honom från dess giftiga blod, och efter att hans spjutskaft identifierat honom som lindormens baneman äktade han också Tora. Han fick med henne sönerna Eirek och Agnar. Efter att Tora dött av sjukdom kunde Ragnar inte sitta sysslolös i sitt rike, och gav sig ut på plundringståg. Under dessa resor kom han att träffa sin andra hustru, Kraka (Kråka). Hon var dotter till hjälten Sigurd Fafnersbane och valkyrian Brynhild, men hade tagits omhand av sin fosterfar Heimer. Efter att Heimer svekfullt mördats av ett gammalt, fult och allmänt ynkligt par hade hon på ett bristfälligt sätt tagits omhand av de senare som deras dotter. För att inte dotterns skönhet skulle väcka frågor hade de sett till att dölja hennes fagra yttre.
Episoden där kung Ragnar och Kraka/Aslög finner varandra innehåller flera inslag som också återkommer i folksagor. Bland annat vill Ragnar att hon ska komma till hans skepp ”varken klädd eller oklädd, varken mätt eller hungrig, varken ensam eller i sällskap”. Genom list löser Kraka detta, och de gifter sig. Eftersom Ragnar inte kan vänta med att fullborda äktenskapet föds deras son Ivar dock som ”benlös”. Han växer upp till en mycket listig man, men måste bäras på en sköld av sina bröder och visar sig också bli impotent och tämligen svekfull.
Sagan skildrar sedan hur Ragnar planerar att ta en andra hustru, något som skulle reducera Kraka till en deklasserad konkubin. Genom sanndrömmar bevisar hon dock sitt ädla ursprung, och deras son Sigurd föds med bilden av en orm som likt ormen Ouroboros cirklar sig runt hans pupill (därav namnet Sigurd orm i auga). Hans söner med Kraka/Aslög vinner stor ära på sina plundringsfärder, där de bland annat härjar dagens Avenches och Luni i Schweiz och norra Italien. De framstår inte i dessa härjningar som särskilt sympatiska, då de konsekvent slaktar alla invånare i de städer de intar.
Efter att Agnar och Eirek dödats av kung Eystein eggar Aslög sina söner att utkräva hämnd. Detta är lättare sagt än gjort, då kung Eystein från sitt fäste i Uppsala behärskar både krigare och trolldom. Han offrar till en mäktig ko, kallad Sibilja, som genom sitt råmande får Eysteins fiender att vända sina vapen mot varandra. Genom Ivars list står dock Ragnars söner som segrare.
Detta får Ragnar att angripa den engelske kung Älle med enbart två skepp, eftersom han inte vill vinna mindre ära än sina söner. Aslög varnar honom inför resan, och mycket riktigt blir det hans sista färd. Tillfångatagen av kung Älle placeras han tillsammans med giftiga ormar för att avslöja sin identitet, och han dör också av ormarnas bett. Sönernas raseri när de nås av dessa nyheter skildras effektfullt i sagan. Hvitserk kramar den spelpjäs han håller så hårt att blod sprutar fram under hans naglar, Björn splittrar en spjutspets med sin hand, och Sigurd, som rensat naglarna med en kniv, fastnar med kniven i sitt eget ben utan att blinka. Ivar blir röd, svart och likblek när han hör hur fadern behandlats. De utkräver därefter en grym hämnd på kung Älle, som först luras av den svekfulle men listige Ivar och därefter dödas genom att blodsörn ristas i honom.
Tor och ormen
I desire my death now.
The disir call me home,
whom Herjan hastens onward
from his hall, to take me.
On the high bench, boldly,
beer I’ll drink with the Gods;
hope of life is lost now –
laughing shall I die!
– Krákumál
Ragnar har identifierats med en historisk viking som spårade sina anor tillbaka till Oden och aktivt skövlade kristna helgedomar i Europa. Men det finns också intressanta kopplingar till guden Tor i sagorna om Lodbrok. Som bland annat Georges Dumezil och Michael Moynihan beskrivit förvandlades flera gånger gudarnas myter till historiska skildringar av dödliga hjältar. Så exempelvis likheterna mellan guden Njord och berättelsen om hjälten Hadding, liksom de tydliga likheterna mellan Oden och Hagen av Tronje.
Dumezils svenske vän och kollega, Stig Wikander, visade hur den indo-europeiska skildringen av apokalypsen i Indien hade kommit att omvandlas till en historisk skildring. Slaget vid Kurukshetra, mellan pandauvas och kauravas, delade flera inslag med Ragnarök och Wikander och Dumezil kunde visa hur flera av huvudpersonerna kunde beskrivas som indo-europeiska gudar ”i förklädnad”. Intressant är att Wikander också identifierade ett flertal paralleller mellan Kurukshetra och Bråvalla, paralleller Dumezil sedan vidareutvecklade. I båda fallen står en blind kung i centrum, luften fylls av projektiler, massakern som äger rum är så storskalig att den bara kan beskrivas som apokalyptisk, et cetera. Detta innebär att nordborna i sina sagor och myter skildrade Ragnarök två gånger. En gång som framtid, en gång som historia.
Innebär då detta att kung Ring är en historicerad nordisk gud, och att hans son Ragnar också är det? Det finns i så fall flera skäl att koppla Lodbrok till guden Tor. Både Ragnar och hans söner är mycket riktigt fruktansvärda krigare, psykologiskt sett är Ragnar också relativt enkel. Intressant är att Ragnars andra hustru, Aslög, i likhet med Tors andra hustru, Siv, har gyllene hår. Men den verkligt intressanta parallellen är relationen till ormar. Tors nemesis är som bekant Midgårdsormen, efter att han slagit ormen dör han av dess gift. Historien om hur Ragnar fäller en väldig orm, genom list undviker att falla offer för dess gift, men sedan som en äldre man dödas av ormar, är här en mycket intressant parallell till historien om Asa-Tor.
Överhuvudtaget återkommer ormar mycket frekvent i Ragnars närmaste omgivning. Den åldrade kung Vidfamne beskrivs i en scen som sannolikt har mytiska kopplingar av sin egen rådgivare Hord som en orm. Vidfamne har på ålderns höst utvecklat svekfulla och maktgalna sidor, och efter att ha orsakat sin svärsons död planerar han att invadera den ryske kung Radbard, sin nye svärson. Hans gamle rådgivare Hord påpekar då i en dialog de för från var sitt skepp att Vidfamne drabbats av Hels girighet, och jämför honom med Midgårdsormen (de män han drivit i döden jämförs istället med gudar som bland annat Balder). Rasande kastar sig kung Ivar efter Hord, och de försvinner båda i vattnet.
Scenen ger en inblick i hur Midgårdsormen kunde identifieras med dödliga män, och vilka karaktärsdrag som då skulle dominera (girighet, list och svekfullhet). Intressant är att Ragnars son ”ärver” både Ivars namn och flera av hans övriga drag. Det har rentav spekulerats kring om hans egentligen kallades Ivar Ormen snarare än Ivar Benlös (att ormar är ”benlösa” är också uppenbart). Man kan här fråga sig i vad mån detta representerar den typ av intergenerationell återfödelse som är vanlig i flera sagor, och där Sigurd Fafnersbane och dottersonen Sigurd Orm i Öga är en parallell.
Oavsett vilket är det spännande och intressanta sagor. De övernaturliga inslagen inkluderar allt från sanndrömmar till förtrollade kor och kläder som gör bäraren osårbar. Det finns en mörk och blodig underton, där Ragnar och hans söner ”matar” både vargar, korpar och sjökungar. Trots sin blodtörst lever de också upp till det nordiska krigaridealet, Ragnar dör således skrattande. En fängslande kvinnlig huvudperson är också Kraka/Aslög, som genom sin intelligens och sina övernaturliga förmågor många gånger driver handlingen framåt. Det är också när Ragnar inte lyssnar på hennes råd som det går honom illa, vilket illustrerar hur den nordiska kvinnan många gånger kunde vara ”hjärnan” i en komplementär relation med en mer krigisk make. För den nordiske hedningen och identitären är det alltså mycket givande, kärnfulla är också de ord som kopplats till Ragnars dödssång, Krákumál (”Korpens ord”).
Flera av sagorna som berör Lodbrok och hans söner finns översatta i The Sagas of Ragnar Lodbrok av Ben Waggoner. Boken har också en värdefull introduktion, där Waggoner bland annat tar upp kopplingar till Dumezil och Wikander, och en avdelning med fotnoter som förklarar och utvecklar detaljer i sagorna. Bland annat tar han upp hur flera isländska familjer och skandinaviska kungar spårade sina anor tillbaka till Lodbrok.
Relaterat
Hrolf Krakes saga
Njals saga
Indo-europeiska element i Völsungasagan
”Gud är mitt vittne”
Beowulf
Dumezil – Gods of the Ancient Northmen
Om skribenten: Joakim Andersen
