De gamla konfliktlinjer som många av oss vants att tänka i termer av, är alltmer överspelade. Det gäller exempelvis den världsbild där man utgår från en konflikt mellan vita, heterosexuella män å ena sidan och en intressegemenskap av alla andra å den andra. I allt högre grad ser vi konfliktlinjer som skär genom dessa grupper, från konflikter mellan homosexuella och invandrargrupper till syrianska Sverigedemokrater. Detta innebär i förbigående sagt också att man som ”antifascist” kommer att bli alltmer förvirrad och irrelevant, det öppnar också nya möjligheter för oss vars världsbilder och problemformuleringar faktiskt har en viss relevans.
Ett intressant exempel på detta är hur media i allmänhet, och tidskriften Expo i synnerhet, nu allt tydligare sätter likhetstecken mellan kritik av maktens påståenden och extremism. Ett intressant exempel på detta synsätt är när man i Expressens rapportering om den misstänkte nye ”lasermannen” talar om ”hatet mot makten”. Detta inte minst med tanke på att ”hat” är den variabel som står i centrum för Expos förklaringsmodeller, vilket antyder att gränsen mellan en skeptisk syn på makthavarna och ”extremism” framöver torde bli alltmer diffus i deras ögon (artiklar om ”hatet mot bankerna” eller varför inte ”hatet mot media” är ingen omöjlighet). Man visar sig alltså utan omsvep som de systemets och ideologins vakthundar man alltid varit.
Sanningsrörelse och konspirationsteorier
När EXPO "ljuger" vilket de gjort till en retorisk tradition, så använder de upprepat guilt-by-association-metoden. De är tvungna till sådant eftersom världen annars skulle bli alldeles för realistisk, krånglig och omöjlig att använda i deras syften.
– Mats Sederholm
Vi finner således att man från media och Expo börjat angripa den såkallade sanningsrörelsen för att vara extrem och ha kopplingar till antisemitism. Detta trots att rörelsens kärna snarare är kritik av den etablerade versionen av vad som ägde rum 9-11. Företrädare för sanningsrörelsen ifrågasätter att al-Qaeda skulle ligga bakom tvillingtornens fall, och hävdar istället ofta att det var ett ”inside-job”. I Sverige representeras sanningsrörelsen kanske främst av internetsidan Vaken.se, där man tagit upp Expos och statlig medias angrepp i artikeln Expo plågas av sanningsrörelsen. Man kan ha många åsikter om Vaken.se och sanningsrörelsen, men på vilket sätt det skulle vara aktuellt för en stiftelse som påstår att den ”värnar demokrati och yttrandefrihet” att angripa grupper som ifrågasätter den amerikanska regeringens version av vad som hände 9-11 är ärligt talat svårt att motivera. Detta i varje fall om man inte ser den amerikanska regeringens relation till Israel som så central att all kritik av USA implicit gynnar antisemitiska intressen.
Wilhelmson och As-Sirat
Lek med tanken och fundera över varför Expo inte gör en ghazwa mot Per Gudmundson och hans arbetsgivare Svenska Dagbladet. Först då kommer Du förstå hur ovärdigt och med vilken dubbelmoral som Expo agerar.
– Mohammad Khalil
Angreppet på den svenska sanningsrörelsen följdes sedan av ett lika intressant utspel, som än mer belyser att vi idag ser nya konfliktlinjer. I samband med massinvandringen har nämligen konflikter från Mellanöstern importerats även till Sverige, och vi ser hur pro-palestinska, ofta muslimska och socialistiska, och pro-israeliska, ofta judiska och liberala, grupper kämpar om medial hegemoni i vårt land. I denna kamp är anklagelser om antisemitism ofta användbara, liksom det klassiska ”guilt-by-association”.
När Jönköpings Unga Muslimer i tidskriftprojektet As-Sirat intervjuade Lasse Wilhelmson och bjöd in Mohamed Omar som krönikör uppmärksammades detta därför i första hand med hänvisning till att de båda skulle vara just antisemiter. Här var både SvD-redaktören Per Gudmundson och Expo inblandade. Detta bemöttes sedan av bland annat bloggarna Fred i Palestina och Tankar i Gryningens Ljus. Intressant är att Expo genom sitt intresse för As-Sirat ”spelar islamofober i händerna”, något som brukar vara oförlåtligt när individer utan koppling till makten gör det. Det vi alltså ser är att det är inte åsikter i sig som är intressanta här, utan vilken relation den som framför dem har till makten. Begreppet apologet framstår inte som helt främmande.
Man kan välja att engagera sig i de båda debatterna, eller se dem som intressanta samtidshistoriska händelser. Det sanningsrörelsen, Lasse Wilhelmson och As-Sirat har gemensamt är i varje fall att de är marginaliserade företrädare för en verklighetsbeskrivning makthavarna inte uppskattar. De ifrågasätter etablerade versioner av historiska händelser, och utmanar därmed också de makthavare som står bakom dessa versioner. Den som till äventyrs fortfarande tror att Expos syfte är att ”kartlägga antidemokratiska, högerextrema och rasistiska tendenser i samhället” bör ha deras val av byten i åtanke. Stiftelsen finansieras av makten, och den försvarar fullt logiskt också makten. En relevant fråga man här kan ställa sig är vad som kommer hända med Expo när Sverigedemokraterna finns i riksdagen. Det är inte omöjligt att man kommer att se dem som en del av makten, och därför börja söka nya offer. Även om en bieffekt av detta kan vara att man ”spelar islamofober i händerna”. Kartan stämmer i varje fall inte längre överens med terrängen.
Relaterat
Post-liberal slöjdebatt
Yttrandefrihet bortom liberalismen
Om skribenten: Joakim Andersen
