När först Thilo Sarrazin och därefter Angela Merkel dömde ut den tyska mångkulturalismen kom det inte som en blixt från en klar himmel, utan tvärtom illustrerade det det metapolitiska sambandet mellan kultur och politik. Under en längre tid hade nämligen tyska författare och musiker vänt sig mot det tidigare konsensus. Ett par exempel på detta är hur tyska hiphopartister som Fler, Bushido och B-Tight länge lekt med tabubelagda teman och historiska gestalter, och hur andra rappare som Ostmob och Joe Rilla uttryckt en stark lokalpatriotism.
Ett annat intressant exempel ägde rum i den litterära världen, där hyllade författare och skriftställare som Botho Strauss, Rudolf Bahro, Martin Walser och Christian Kracht vände det dominerande konsensus ryggen. I detta fall tycks den litterära världen ha förebådat förändringar i den politiska, på samma sätt som B-Tight med flera antydde att ungdomen var tämligen trött på 68-generationens fixa idéer, tolkningsföreträde och förbud. Detta illustrerar i förbigående sagt vikten av att identifiera trender i allt från film och filosofi till musik och vetenskap. Flera av dessa trender inger idag skäl till optimism.
Martin Walser
Ett intressant exempel på det samtida Tysklands metapolitiska utveckling ges av Martin Walsers karriär. Walser, född 1927, tillhör landets mer framgångsrika och populära författare. Under 1960- och 70-talet räknades han till vänstern, och besökte rentav Moskva. Men under 1980-talet rörde han sig åt höger, och uttryckte att Tysklands delning var oacceptabel. Walser har också kommit att vända sig mot den masochistiska besatthet av det tyska folkets historiska skuld som dominerat sedan Andra världskriget.
När Walser 1988 gav ut sin självbiografi Ein springender Brunnen, angreps han av den tysk-judiske kritikern Marcel Reich-Ranicki eftersom självbiografin inte en enda gång nämnde Auschwitz. Detta angrepp fick Walser att svara att ”i vår relation, herr Reich-Ranicki, är det jag som är juden.” Med detta avsåg han att Reich-Ranicki var den av de båda som hade makten att definiera vem och vad den andre var.
Den kontrovers detta utlöste förhindrade dock inte att Walser 1998 tilldelades den tyska bokhandelns fredspris. Han räknades då som den näst mest inflytelserike då levande tyske intellektuelle. Walser valde att i sitt tal vid prisutdelningen ta upp det han såg som fixeringen vid den tyska skulden. Översatt till engelska:
Everybody knows our historical burden, the never ending shame, not a day on which the shame is not presented to us. […] But when every day in the media this past is presented to me, I notice, that something inside me is opposing this permanent show of our shame. Instead of being grateful for the continuous show of our shame, I start looking away. I would like to understand, why in this decennium the past is shown like never before. When I notice, that something within me is opposing it, I try to hear the motives of this reproach of our shame, and I am almost glad, when I think I can discover, that more often not the remembrance, the not-allowed-to-forget is the motive, but the exploitation [Instrumentalisierung] of our shame for current goals. Always for the right purpose, for sure. But yet the exploitation. […] Auschwitz is not suitable for becoming a routine-of-threat, an always available intimidation or a moral club [Moralkeule] or also just an obligation. What is produced by ritualisation, has the quality of a lip service […]. The debate about the Holocaust Memorial in Berlin will show, in posterity, what people do who feel responsible for the conscience of others. Turning the centre of the capitol into concrete with a nightmare [Alptraum], the size of a football pitch. Turning shame into monument.
Walser reagerade mot instrumentaliseringen av något fruktansvärt, hur det kommit att bli ett politiskt redskap som vissa grupper, men aldrig andra, kan utnyttja för att nå sina mål. Även detta ledde till hätska reaktioner, där han anklagades för ”intellektuell mordbrand”. Intressant är att Walser gick segrande ur kraftmätningen som följde, han retirerade inte det minsta medan hans anklagare tvingades dra tillbaka sina anklagelser.
En kritikers död
Med Tod eines Kritikers återvände Walser 2002 till händelsernas och kontroversernas centrum. Väldigt ytligt läst handlar boken om hur en författare vid namn Hans Lach mördar en kritiker som förmodligen är judiskättad, André Ehrl-König, efter att Ehrl-König kritiserat hans författarskap. Parallellerna till Walser och Reich-Ranicki var alltför uppenbara för att det inte skulle utlösa ännu en kontrovers.
Allt är dock inte inte fullt så enkelt som man först kan tro i Walsers roman. Det som sker är att mystikern, kabbalisten och alkemisten Michael Landolf slits från sina studier när hans vän Hans Lach anklagas för mordet på Ehrl-König. Han inleder en egen utredning för att bevisa vännens oskuld, en utredning som kompliceras av att något lik inte står att finna. Lach själv väljer att tiga, något som får både läsaren och Landolf att tvivla något på att han verkligen är så oskyldig. Samtidigt har Lach gett ut en bok med titeln Viljan att bli en förbrytare, där många citat förstärker misstankarna mot honom.
I grunden är det en ganska ”vanlig” tysk efterkrigsroman, varken bättre eller sämre än så många andra. Walser för in en del mer aktuella teman i handlingen, som kritikern som samtidsfenomen. Ehrl-König beskrivs närmast som en popstjärna, med ett populärt TV-program, men han är samtidigt skadlig för den verkliga litteraturen genom att reducera böcker till ”bra böcker” och ”dåliga böcker”. Detta är ett relevant senmodernt fenomen, kritikerns uppstigande till stjärnstatus och den mer ytliga kritik detta har i sitt släptåg. Boken kan sägas problematisera detta fenomen, Walser noterar att en kritiker som Reich-Ranicki kan ”döda” honom med ord men att det är ömsesidigt.
Samtidigt diskuteras i media om Lach är en antisemitisk mördare, något som görs mer komplicerat av att det är högst tveksamt om Ehrl-König överhuvudtaget har judiskt påbrå. Walser för också in en del funderingar kring kopplingen mellan medeltida tyska mystiker och Nietzsche, och den saturniska sidan av tillvaron. Det är också en incestuös liten värld som skildras, huvudpersonerna tillhör en begränsad men välmående social krets. Sammantaget är det alltså en god och läsvärd bok, som också väcker en del reflektioner under läsningen.
Relaterat
Segervittring – tankar inför ett nytt decennium
Tillbaka till framtiden
Bokmässan – en handfull tips
Ostmob – Patriot
La Coka Nostra som samtidsfenomen
Post-moralisk paradox
Om skribenten: Joakim Andersen
