Paul Edward Gottfried tillhör den amerikanska konservatismens främsta namn. Hans analyser av sådant som den terapeutiska staten, den nya klassen och det politiskt korrekta idékomplexet är guld värda (och antyder också hur en historiematerialistisk analys av samtiden skulle kunnat se ut om inte ”vänstern” blivit en del av systemet). Gottfrieds analys och kritik av de neokonservativa är också träffsäker och användbar. Samtidigt bör man vara medveten om det inslag av pessimism som finns hos honom, ett inslag han själv sagt blivit starkare med åren.
Tea partyrörelsen
The GOP and movement conservatives truckle to supposedly victimized minorities and target Southerners, Germans, Russians, etc. because they live and move in urban leftist circles. In the process they have absorbed the mindset of those circles they are trying to penetrate. That is the most obvious reason for their behavior. And I would not deny that my subjects believe what they say about the themes under discussion. Given the society in which they travel and the education they’ve received, those beliefs must be second nature for them.
– Paul Edward Gottfried
Det kan vara av värde att närmare bekanta sig med Gottfrieds analys av den såkallade Tea party-rörelsen. Denna uppstod 2009 som reaktion på det man såg som en rörelse i riktning mot centralstyre, socialism och högre skatter (exempelvis den kostsamma hjälpen till misslyckade finansbolag och reformer av sjukförsäkringssystemet). Till en början verkade rörelsen lovande. Det rörde sig om en gräsrotsrörelse utan koppling till det republikanska parti som har ett tämligen starkt ”demokratiskt underskott” och i praktiken behärskas av resursstarka intressen. I mycket hög grad var det också euro-amerikaner som utgjorde rörelsen, och de återknöt tydligt till arvet från revolutionen mot England (med slagord som ”Don’t tread on me”). Ett arv som inte berör vare sig latinos eller afro-amerikaner på samma sätt, man kan här alltså tala om ”implicit whiteness”.
Anklagelser om ”rasism” kom som ett brev på posten från den liberala elit som röstat på Obama. Men rörelsen kunde ändå uppvisa ett imponerande folkligt stöd, bland annat genom att påverka val och uppbåda betydande demonstrationer. Det hela föreföll som sagt lovande, även invandringspolitiken har av flera inblandade förts upp på agendan. Detta skulle alltså ha kunnat bli en gräsrotsrörelse i den amerikanska populistiska traditionen, en rörelse av vanliga euro-amerikaner riktad mot en elit som inte längre bryr sig om dem.
Gottfried varnar för en sådan optimistisk tolkning. Dels har det republikanska partiet aktivt uppvaktat rörelsen, i avsikt att kooptera den. Dels är många av rörelsens ledare och medlemmar uppvuxna med politisk korrekthet. Neokonservatismens grepp om amerikansk höger har också gjort att denna präglas av en ”filosofins fattigdom”, en konceptuell och ideologisk förvirring. Emotionellt och intellektuellt under vänsterns inflytande ägnar sig därför den euro-amerikanska medelklass som engagerat sig i Tea partyrörelsen, och än mer dess ledare, åt symbolisk underkastelse. Man hyllar Martin Luther King, gör allt man kan för att bevisa att man inte är sådana rasister som liberala media påstår, et cetera. Den enda fråga där man vågar vara ”höger” är på sin höjd stödet för utrikespolitiska äventyr. Gottfried beskriver detta på följande vis:
The Tea Party sounds so often like the Left because it is for the most part a product of the Left. Its people were educated in public schools, watch mass entertainment, and have absorbed most of the leftist values of the elite class, to whose rule they object only quite selectively. From the demonstrators’ perspective, that elite isn’t patriotic enough in backing America’s crusades for human rights and in looking after the marvelous welfare state we’ve already built.
Han identifierar också den neokonservativa dominansen i amerikansk konservatism som en bidragande faktor bakom den infantilisering av den amerikanska högern som Tea partyrörelsen på många sätt är:
Actually one shouldn’t expect anything else from the Tea Party. In the 1980s the conservative movement witnessed a monumental sea change, when the neoconservatives assumed full power and proceeded to kick out dissenters. This development shaped the future of the Right, and its effects are still with us. The neoconservatives not only neutralized any real Right but also managed to infantilize what they took over. An entire generation of serious conservative thinkers were bounced out and replaced by either lackeys or by those who were essentially recycled liberal Democrats… The rightwing activists shown on TV and those they support in elections include badly educated duds, and these are individuals who often don’t sound like anything an historian might recognize as conservative. Their yapping about human rights (supposedly there is now a human right to own a gun) and their outpouring of the politics of guilt, as noted by Elizabeth Wright, are just two of their weird characteristics. About ten years ago I gaped with astonishment when I read a commentary by Jonah Goldberg explaining that the Catholic counterrevolutionary Joseph de Maistre was really a far leftist. It seems that Maistre questioned the idea of universal human rights und dared to note that human beings were marked by different national and ethnic features. These quirks, according to Goldberg, belong exclusively to the left, like “liberal fascism." When the intellectual Right can come up with such nonsense and then parley it into a fortune, it is hard to imagine any lower depths of cultural illiteracy to which it could sink.
Situationen är likartad i Sverige, i frågor som exempelvis rör nation och könsroller har vår ”höger” i mycket hög grad avväpnat sig själv och anammat vänsterns sentiment och problemformulering. Gottfried identifierar samtidigt fröna till en ny höger, även om han är uppenbart osäker på den. Han skriver: ”…many of them sound like neo-pagans because they are convinced that the Western religious tradition has given rise to what they condemn as “the pathology of egalitarianism." The French New Right, Nietzsche, and Carl Schmitt have all shaped this still inchoate youthful American Right. In their case Europe has cast its shadow on the US, unlike the multicultural Left, which, as I have argued in several books, is our poisonous gift to the Europeans.”
Sammantaget innebär Gottfrieds analys alltså att även om Tea partyrörelsen skrämde en del svenska journalister, och även om den har potential, så befinner vi oss ännu i början av en lång historisk process. Det intellektuella avväpnandet av den gamla högern var långtgående, och det är därför bättre att bygga något helt nytt. Som Gottfried skriver finns fröna till detta nya i vår historia och vår identitet som européer. Efterfrågan på något nytt antyds av Tea partyrörelsens explosionsartade tillväxt, men det är än så länge en mycket förvirrad efterfrågan.
Läs:
Elizabeth Wright – Carnival of Repentance
Paul Gottfried – The Outreach to Nowhere
Relaterat
Gottfrieds Multiculturalism and the Politics of Guilt
Efter liberalismen – den terapeutiska staten
Occidental Quarterly och den Nya Klassen
Anark – Sezession 14: Intervju med Paul Gottfried
Om skribenten: Joakim Andersen
