Guillaume Faye var vid sidan av Alain de Benoist den mest kände företrädaren för den antiliberala Nya högern. De båda kompletterade varandra väl under 1970- och det tidiga 80-talet, där den mer akademiskt lagde de Benoist och den militante idésprutan och nietzscheanen Faye kunde nå delvis olika grupper och även inspirera varandra. Denna positiva relation upphörde när Faye 1986 lämnade politiken och istället gjorde karriär inom media. Med boken L’Archéofuturisme återvände Faye 1998 till den politiska sfären. Boken är politiskt sprängstoft, givande för varje systemkritiker, antiliberal och person som alls vill förstå sin samtid, och har under namnet Archeofuturism översatts och getts ut av förlaget Arktos.
I Archeofuturism utvecklar Faye sin syn på vår samtid och dess kriser (som miljökrisen och de etniska och ekonomiska kriserna). Han menar att dessa kriser kommer att leda till att den dominerande ideologin, egalitarianismen, visar sin brist på värde och hamnar på historiens skräphög. I dess ställe föreslår Faye en syntes av traditionella värden och hypermodern teknologi han kallar arkeofuturism. Vi kommer att ha skäl att närmare studera denna syntes framöver, man kan notera att Faye i sin vision av ett nytt Europa är starkt influerad av Nietzsche. Till skillnad från många av de sina blickar han också hellre framåt än längtar tillbaka till det svunna.
Faye och GRECE
Lika intressant är Fayes analys av den Nya Högerns misstag. Den Nya Högern anammade ett metapolitiskt synsätt på sin uppgift, och menade att denna snarare än att vinna val var att påverka hela samhället. Man strävade bland annat efter att vinna problemformuleringsprivilegiet och föra en framgångsrik kamp i de akademiska och kulturella sfärerna. Inledningsvis var man ofta framgångsrika, och de frågor GRECE, den Nya Högerns organisatoriska gren, ställde diskuterades under 1980-talet ofta i de stora dagstidningarna. När Faye 1998 återvände till den historiska arenan framstod GRECE istället som en liten och ganska isolerad gruppering, som inte längre påverkar media och den akademiska världen i samma utsträckning som ett drygt decennium tidigare. de Benoists gamle vapenbroder frågar sig därför vad som gått fel.
Faye har här goda förutsättningar att analysera GRECE:s misslyckande, ett misslyckande som endast är partiellt. Både Faye själv, de radikala identitära grupperna som idag finns i nästan hela Europa, Robert Steuckers, och många av Front Nationals intellektuella och medarbetare har påverkats på djupet av GRECE och de Benoist. Men genom sin bakgrund i media har Faye en känsla för vad som fungerar metapolitiskt, hans ideologiska bakgrund där han påverkats av den ”aristokratiska” marxisten Henri Lefebvre och situationister som Vaneigem och Debord bidrar också. Samtidigt hyser Faye en genuin respekt för bland annat de Benoist, vilket gör att hans kritik kan betecknas som hård men rättvis.
Metapolitik, media och partipolitik
Bland den Nya Högerns misstag finner Faye att den missförstod Gramscis tankar om metapolitik och kulturkamp. Den Nya Högern hade i hög grad inspirerats av den italienske marxisten Gramsci och hans teorier om hur kulturkamp är en förutsättning för partipolitiska framgångar. Faye noterar här att för Gramsci var kampen om kulturen mycket riktigt av betydelse, men intimt knuten till det italienska kommunistpartiets politiska och sociala kamp. Kampen på dessa fronter blev självförstärkande, att de intellektuella hade en massrörelse i ryggen gav deras ord ökad tyngd och uppmärksamhet och massrörelsen vann på samma sätt legitimitet genom de förras analyser. I kontrast till detta undvek den Nya Högern kopplingar till Le Pen och hans massparti. Man hoppades sannolikt kunna nå andra grupper genom att inte framstå som alltförknutna till Front National. Trots detta kom Le Pen och hans parti att anamma flera av de Benoists ståndpunkter, som etnopluralismen och anti-amerikanismen. Medlemmar från GRECE kom också på sikt att knytas till Front National, Faye nämner särskilt Pierre Vials Terre et Peuple och medias intresse för dem. Detta mediala genomslag antyder att Fayes tolkning av Gramsci är riktig. Det har bäring även i en svensk kontext. Den rent apolitiska inställningen torde vara mindre metapolitiskt framgångsrik, återstår då att avgöra vilka partier man ska ha kopplingar till, och i vilken grad. Rasmus Fleischer har hävdat att Sverigedemokraterna saknar intellektuella, men det är osäkert om det är intellektuella från en svensk ny höger som partiet i första hand efterfrågar.
Till detta lägger Faye den Nya högerns oförmåga att hantera medias ökade censur sedan 1980-talet. Faye menar att detta var en oundviklig utveckling, men att den kunde ha mötts genom ”skill and daring, one must outrage people if he wishes to be listened to; and most importantly, he must prevent his thought from becoming bourgeois.” Verbet ”outrage” ska här inte tolkas för bokstavligt, men det är uppenbart att bland annat de Benoist med åren blivit för försiktig för att kunna väcka den typ av debatter som på 1970-talet var den Nya Högerns styrka. Faye menar också att deras utgivningsstrategi haft brister. Man har inte legat i tiden, man har också fokuserat för mycket på kritik och för lite på alternativ. Sannolikt har detta koppling till att skaparna av bland annat GRECE åldrats, samtidigt som man inte kunnat knyta till sig så många nya akademiker. Vilket i sin tur har att göra med den ökade repressionen i akademin, de akademiker som under dess storhetstid stödde GRECE var sällan i början av sin karriär. Man lyckades knyta giganter som Koestler, Dumezil och Gimbutijas till sina konferenser och skrifter, men någon ny generation av giganter tilläts överhuvudtaget inte växa fram i en mer intolerant akademisk miljö.
Till detta kommer flera ideologiska misstag. Kristendomskritiken ser Faye som ett sådant, som alienerade kristna grupper som inledningsvis var positiva till GRECE. Han är också kritisk till det fokus på etnopluralism och allianser med Tredje världen som han själv i hög grad låg bakom. Detta fokus menar han bygger på en felaktig analys av USA, där man ser USA som en fiende snarare än som en rival. För Faye är européernas verkliga fiender snarare de grupper, främst muslimer, som idag koloniserar Europa genom invandring. Han ser därför också den gryende konflikten mellan Nord och Syd som den primära, och har kommit att omvärdera sin syn på Israel.
Här instämmer jag i förbigående sagt inte med Faye, hans analys av USA och de grupper som kontrollerar landet är i mina ögon för ytlig. Man kan också stödja länder i Tredje världen i flera konkreta situationer utan att för den skull se USA som en renodlad fiende eller välkomna massinvandring. Däremot är Fayes positiva inställning till Ryssland som en värdefull del av ett ”eurosibiriskt” block av intresse. Invanda föreställningar som blivit fördomar mår man också alltid väl av att utmana och ompröva med jämna mellanrum.
Faye kritiserar också den Nya Högern för avsaknaden av en ekonomisk doktrin. Hans alternativ ligger här i linje med den idétradition både han och de Benoist rör sig i, den europeiskt antiliberala. I likhet med exempelvis Mosley och den Mussolini som insåg att slutet närmade sig bygger Faye sitt ekonomiska alternativ på ”autarchy for wide areas”. Kort sagt ett europeiskt ekonomiskt block, mer eller mindre socialistiskt (Mosley talade om ”europeisk socialism”, Mussolini om ett europeiskt ”socialistiskt block” som alternativ till den materialistiska sovjetkommunismen och USA).
Samtidigt kritiserar Faye den Nya Högern för att den inte varit tillräckligt konkret. Den har inte i tillräckligt hög grad tagit upp de problem som berör människor i deras vardag, som ”urbanism, transport, fiscal policy, the environment, energy policy, health care, birth rates, immigration, crimes, technology, television, et cetera.” Han har här återigen en viktig poäng, och avslutar också sin kritik av sina gamla vapenbröder med sin egen syn på framtiden:
I believe the Nouvelle Droite has lost influence because of its establishment of ambiguous and incomprehensible ideological axes. Its members have been to close to academia, too sophisticated and too charmed by quasi-Leftist, pacifistic, utopian and integrationist debates. It is necessary instead to take a resolute stance and make a clear break with the system by developing a radical and revolutionary school of thought… For today, as my friend Giorgio Locchi foresaw, we are entering the dark age of storms, the interregnum: a century of battle and steel, decisive for the future of the European peoples and their offspring – an age that calls for a tragic and combative ideology.
Sammantaget är Faye alltså en av de mest inspirerande antiliberala tänkarna. Hans släktskap med Nietzsche och situationisterna gör att han vänder sig med kraft mot den strävan efter ett småskuret status quo han benämner bourgeois, och att han föreställer sig ett radikalt annorlunda samhälle. Den som tror att allt blir bra när invandrarna lärt sig svenska, alternativt när muslimerna åkt hem, kommer få en chock vid läsningen av Faye. Men det är en konstruktiv chock, för vi behöver heltäckande och inspirerande visioner och en sådan vision ger Faye med den skildring av Europa år 2073 som avslutar boken. Hans begrepp arkeofuturism och vitalistisk konstruktivism borde också intressera varje genuin nietzschean, transhumanist och situationist.
Samtidigt kan Fayes skicklighet som skribent göra att man missar bristerna i hans analys. Den konflikt mellan Nord och Syd han föreställer sig är ingen geopolitisk nödvändighet, och snarare än att nödvändiggöra ett närmande till USA och Israel redan idag är den snarare en följd av ett sådant närmande. Hans pragmatiska syn på religion och andlighet är inte heller realistisk, att en upplyst elit av politiska skäl skulle laborera med lämpliga religioner för massorna är inte sannolikt. För en traditionalist som Julius Evola skulle det sannolikt finnas mycket som talar för att Fayes vision är titanisk, och alltså präglas av en viss hybris (han framstår inte minst i sin syn på genteknologi som direkt farlig för Europas framtida relation till djur och natur). Faye måste därför läsas med en förmåga till kritiskt tänkande och kompletteras med andra tänkare (exempelvis de Benoist, som Faye trots sin gamle vapenbroders mer lågmälda framtoning uttrycker sig mycket positivt om). Archeofuturism får oavsett detta betraktas som obligatorisk läsning för både identitärer och andra systemkritiker. Den kan köpas bland annat på Arktos.com här: Archeofuturism
Recensioner av Archeofuturism
Michael O’Mearas förord till boken
Tidningen Kulturen – Guido Zeccola om Faye och Heidegger
The Scorpion – Back to the future
Gudomlig komedi – Arkeofuturism
purpurnatt – Archeofuturism
Övrigt Fayerelaterat
Folkadvance
The Occidental Quarterly – intervju med Faye
Guillaume Faye och bristen på estetik
Om skribenten: Joakim Andersen
