Ivan Illich tillhör 1900-talets mer givande och substantiella civilisationskritiker. Född 1926 i Wien, med blandat kroatiskt och sefardiskt påbrå, kom Illich att skaffa sig en akademisk utbildning och bli romersk-katolsk präst. Stationerad på Puerto Rico kom han tidigt att intressera sig för Tredje världen och den materialistiska och likformade ”utveckling” som samtiden, både till höger och till vänster, hyllade. Illich ifrågasatte skolväsendet, som han menade förstärkte sociala orättvisor. Han grundade 1961 i den mexikanska staden Cuernavaca det som skulle bli känt som CIDOC, Center for Intercultural Documentation. Med utgångspunkt i CIDOC kritiserade Illich övertron på ”utveckling”, något han menade skapade fattigdom. Så länge människor i Tredje världen levde på landsbygden i sina traditionella samhällen var de inte i sina egna ögon fattiga, ens när de levde i självhushållning. Det var först i kontakt med den moderna ekonomin och dess många skapade behov som de kom att se sig själva som fattiga. ”Utveckling” skapar alltså fattigdom.

Som civilisationskritiker var Illich mer djupgående än exempelvis en Marcuse, då han både ifrågasatte mycket av det som beskrivs som ”utveckling” och samtidigt hade reella alternativ (de självhushållande traditionella kulturerna i Tredje världen). Han kom också att kritisera allt från det moderna utbildningsväsendet och professioner av ”experter” till läkarvetenskapen. Fastän han själv var kristen beskrev han också hur vissa ursprungligen kristna teman i ett sekulärt samhälle förbytts i sin motsats. Särskilt intressant är Illichs tolkning av hur den etiska revolution som ryms i berättelsen om den hjälpsamme samariten förvandlats till sin motsats genom att den institutionaliserats. Illich menar att det rör sig om en etisk revolution. Historiskt hade hjälpsamhet varit något som endast var regel inom den egna gruppen. När samariten väljer att hjälpa en nedslagen jude gör han alltså något han inte är tvungen att göra, det rör sig om ett medvetet val. Illich skriver:

…what Jesus wanted to point out. He had not been asked, how should one behave towards one’s neighbour, but rather, who is my neighbour? And what he said, as I understand it, was, My neighbour is who I choose, not who I have to choose… In antiquity, hospitable behaviour, or full commitment in my action to the other, implies a boundary drawn around those to whom I can behave in this way.

Illich menar att denna nya relation mellan människor å ena sidan präglas av att vara fri/frivillig, å andra sidan att den just därför är både skör och ömtålig. Detta är också ett skäl till att han ser det som något fint. De flesta av våra samtida skulle sannolikt hålla med Illich såhär långt. Det är fint att hjälpa andra människor. Det blir dock svårare för dem att följa honom när han drar de faktiska konsekvenserna av resonemanget.

Illich noterar nämligen att denna etiska revolution omintetgörs i samma stund som den institutionaliseras, blir ett tvång. Detta är i förbigående sagt relevant för vår tids syn på sådant som invandringspolitiken. Det är kort sagt fint att hjälpa andra människor, det är inte fint överhuvudtaget att tvinga andra att hjälpa eller att använda andras pengar till det.

Illich skriver här:

In this way the attempt to be open to all who are in need results in a degradation of hospitality and its replacement by caregiving institutions… A gratuitous and truly free choice had become an ideology and an idealism, and this institutionalization of neighbourliness had an increasingly important place in the late Roman Empire.

Han noterar också att aspekten av frihet i den etiska revolutionen går om intet när samhället inte bara gör det till ett tvång, och låter det ombesörjas av särskilda institutioner, utan dessutom identifierar särskilda kategorier av människor som har rätt till gästfrihet och hjälp. Med Illichs perspektiv är det alltså högst tveksamt om de människor som klickat för ”Vi gillar olika” på Facebook egentligen är så godhjärtade som de själva tror. Givet hans syn på ”utveckling” och storstäder är det naturligtvis också tveksamt om han sett migration till Europa som en lösning på Tredje världens problem. Även om man inte instämmer i allt är hans perspektiv och hans civilisationskritik i varje fall högst intressanta.

Läs även

Bistånd och makt

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.