Efter att Sverigedemokraternas riksdagsledamöter en masse lämnade kyrkan under biskop Eva Brunnes tal har ingen partiledare velat stå den andra efter i avståndstagande kommentarer. Maria Wetterstrand jämför med Iran, Mona Sahlin menar att det är ”barnsligt”, och Göran Hägglund beskriver det som ”olämpligt”. Ingen av dessa har ifrågasatt biskopens tal, eller satt det sverigedemokratiska agerandet i kontext, sett det i sitt sammanhang.

Denna kontext är bland annat att Sverigedemokraterna inför och efter valet utsatts för en massiv kampanj från andra partier och medier. Man har inte bekymrat sig om att citera vad som faktiskt står i deras partiprogram, utan istället nöjt sig med att ”ta avstånd” från ”främlingsfientlighet”, ”hatet”, ”rädslan” et cetera. Flera Sverigedemokrater har överfallits, några har knivskurits, andra har bara fått se sig och sina familjer hotade. Tusentals politiskt korrekta gråterskor har fyllt diverse gator och torg och bölat ut sin besvikelse över valresultatet. Det officiella Sveriges reaktion har kort sagt varit löjeväckande, även om det också funnits ett inslag av rent hat.

I denna situation väljer biskop Brunne, vars roll i ett sekulariserat samhälle främst är symbolisk, att i sin offentliga funktion fortsätta angreppen på det nya riksdagspartiet. Detta dessutom i en situation där de utpekade riksdagsledamöterna är tvingade att låta hennes angrepp stå oemotsagda. Det hela är att likna vid att värden på en tillställning av något slag använder sitt tal till att peka ut och angripa ett antal av gästerna (”jag är ingen talare, men jag kommer ägna de närmaste fem minuterna åt att förklara varför Nisse och hans ungar är förbannat jobbiga. Det är dom som sitter därborta, tjenare Nisse”). Som Sverigedemokrat, eller systemkritiker i gemen, är man ofta van vid detta beteende, att myndighetspersoner väljer sida beroende på sina åsikter. Men det betyder inte att det är acceptabelt.

Sätter man det i sin kontext försvåras biskopens beteende av att hon hänvisade till de demonstrationer som hållits mot SD:

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor. Här räcker det inte att vi ger några hundra människor mandat att föra vår talan. Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp.

Utöver att hon här också tycks göra ett inlägg i debatten om ”papperslösa flyktingar”, och anse att dessa ska ha samma rättigheter som svenska medborgare, är det uppenbart genom sammanhanget att hon åsyftar Sverigedemokraterna när hon talar om ”…det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger…” Vid det laget hade vem som helst med självrespekt lämnat lokalen, och det är positivt att de utpekade också gjorde så. Hägglund, Sahlin och Wetterstrand kan låtsas att de inte förstod sammanhanget, det vore oroande om så vore fallet. Antingen är de hycklare, eller så är de obegåvade.

Vi blir hotade av de där vänsterextremisterna hela tiden och att biskopen då nämner deras demonstration är för mig djupt kränkande.
– Jimmie Åkesson

Biskopen kunde ha uttalat sig mot det politiska våld som kantat valet, nästan undantagslöst riktat mot SD. Nu valde hon istället att indirekt legitimera det. I sin förlängning påminner detta oss om hur politiserad Svenska kyrkan blivit. Som den nordamerikanske akademikern Paul Edward Gottfried visat i studier som Multiculturalism and the Politics of Guilt är detta något som i särskilt hög grad drabbat de protestantiska kyrkorna. Man har i många fall nästan ersatt den kristna tron med vänsterliberala sentiment och frågor. Detta berör i förbigående sagt den kritik av kristendomen i allmänhet och protestantismen i synnerhet som en traditionalist som Julius Evola stod för, oavsett de idéhistoriska och individuella skälen har biskop Brunne idag i alla fall visat att hon inte varit mogen sin uppgift. Genom att ta in partipolitiken i kyrkan tvingade hon Sverigedemokraterna att lämna den, och bidrog således till den situation av ”a house divided” som det offentliga Sverige skapat efter valet.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.