I gårdagens riksdagsval fick så äntligen ett invandringskritiskt parti plats i riksdagen, och Sverige framstår i ett europeiskt perspektiv inte längre riktigt lika avvikande som tidigare. Valet har redan initierat analyserats av Motpolskribenterna Reaktion och Atland, i artiklarna SD mot de extrema och Den skendemokratiska eran går mot sitt slut. Även Ad acta har med artikeln Det enda som verkligen är viktigt träffsäkert skildrat det etablerade Sveriges konsensus i synen på invandring och SD.
Om valet ska summeras torde orden ”in your face” passa väl. Den mediala och politiska elit som monopoliserat det offentliga samtalet i Sverige har mycket tydligt visat vad man ansett om invandringskritik i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet. Inom det lagligas gränser har man gjort snart sagt allt man kunnat för att hålla partiet utanför riksdagen, flera gånger har man också passerat både anständighetens och lagarnas gränser. Knivöverfallet på en ung sverigedemokrat fick således mindre medial uppmärksamhet än den dementi som senare, som av en händelse, ”läcktes” strax innan valet. Partiet har flera gånger fått ställa in sina möten efter att aggressiva motdemonstranter angripit dem. Annonsplats har förvägrats. Hyllmetrar av ledarartiklar, förment neutrala studier av partiets företrädare och historia, kändisar som tagit avstånd, sammantaget har det utvecklats till ett val som handlat om legitimitet. Budskapet har varit tydligt – tillerkänner du systemet minsta legitimitet röstar du inte på Sverigedemokraterna. Det massiva uppbådet av kändisar, akademiker, politiker et cetera har här talat sitt tydliga språk.
Men en betydande väljargrupp har trotsat etablissemanget, och på så vis även sänt ett tydligt budskap avseende sitt förtroende för systemet. Detta är mycket positivt i sig, samtidigt som det inte är utan ett betydande mått av skadeglädje man nu efter valet bevittnar hur ett ”bekymrat” etablissemang försöker hämta sig från misstroendeförklaringen. ”In your face” passar som sagt väl, oavsett om det sedan rör en Sabuni som finner det hela ”tungt, fruktansvärt tungt” eller en Ohly som talar om ”rasister”.
Som Atland beskriver har den alternativa offentlighet internet utgör sannolikt spelat en viktig roll för Sverigedemokraterna. De etablerade partiernas och medias utspel och angrepp har här kunnat bemötas, även när media i övrigt vägrat partiet utrymme att försvara sig även mot rena lögner och personangrepp.
Reinfeldteffekten
Av historiskt intresse är också det faktum att en borgerlig regering blivit omvald. Detta beror dels på att Socialdemokratin svikit sina rötter och istället för ett arbetarparti blivit ett invandringsparti. Det har då varit lättare för Moderaterna att usurpera positionen som ”arbetarparti”, samtidigt som stora grupper som tidigare röstat på Socialdemokraterna sökt sig annorstädes (bland annat till Sverigedemokraterna). Man ser här samtidigt en effekt snarlik ”Obamania” i USA. Genom skickligt användande av poser och symboler har Reinfeldt kunnat framställa sig som en landsfader, och anammat delar av Socialdemokratins symbolik. På ett skickligt vis har således Anders Borg styrt ut sig med hästsvans och ring i örat, vilket tilltalar vissa mellanskikt som ser med nostalgi på 1968. Reinfeldts röda slips ingår i samma subtila kampanj, liksom hans förmåga att likt en stark ledare tala om ”jag” när han beskriver populära saker regeringen gjort men skifta till ”vi” när det rör det mer impopulära. Politik tycks alltså ha reducerats till en uppsättning symboler. Samtidigt tycks det i media ha funnits en syn på Sahlin som en företrädare för det gamla och passerade. Om det finns ett samband med det starka val Miljöpartiet och Moderaterna gjort i Stockholm kan man bara gissa.
Valets tre viktiga partier
Tre partiers valresultat är av historiskt intresse. Socialdemokratin befinner sig i en historisk kris, Kristdemokraternas tal om ”verklighetens folk” har inte upplevts särskilt övertygande eftersom partiet inte vågat närma sig detta ”verkliga” folks inställning till invandringspolitiken. Att någon kan rösta med Centerpartiet övergår mitt förstånd. Av större intresse är då Miljöpartiet, Moderaterna och Sverigedemokraterna.
Miljöpartiet och Moderaterna har gjort ett starkt val i Stockholm, och har också lyckats attrahera medias intresse. Man antyder alltså något det nya politiska landskap som tar vid efter det gamla, det vi varit vana vid. Där finns ett borgerligt parti som anammat flera politiskt korrekta frågor och en del symbolik från den gamla vänstern, och som därför upplevs fräscht av vissa mellanskikt (såsom journalister). Där finns också ett miljöparti som anammat den politiskt korrekta världsåskådningen fullt ut, och därför attraherar snarlika mellanskikt. Dessa båda partier kan sägas representera etablissemangets två poler, och anammar också båda den politiskt korrekta världsåskådningen. Hårddraget kan man här tala om ett postmodernt höger- respektive vänsterparti.
Mot deras konsensus står så Sverigedemokraterna. De attraherar inte i lika hög grad mellanskikt, utan det Gramsci kallade ”classi subalterni” (småföretagare, arbetare, lägre medelklass, sjukpensionärer et cetera). De präglas också av en högre grad av lokal förankring, de har så att säga rötter. Traditionellt är det denna typ av människor både vänstern och många konservativa vurmat för, oavsett om den sedan kallats arbetarklass eller bara vanligt folk. I det nya politiska landskapet bemöts de istället med förakt. När man exempelvis följt valvakan på forumet Flashback har föraktet, snart sagt hatet, mot Sverigedemokraterna och deras väljare av en SD-fientlig minoritet klätts i klassföraktets språkdräkt. Det har talats om allt från ”WT” (white trash) till ”raggare”. Detta synsätt har heller inte varit begränsat till internet. I vad mån det även genomsyrat ledarredaktioner och liknande kan man bara gissa sig till, ytterst få ledarredaktörer och partiledare är dumma nog att öppet kalla potentiella konsumenter och väljare ”WT”. På sin höjd talar man om ”kunskapsbrister”.
Ur ett demokratiskt perspektiv, faktiskt även ur ett klassperspektiv, är valresultatet också därför mycket positivt. Det visar att oavsett hur mycket man som etablissemang föraktar delar av befolkningen är de inte alltid så lätta att manipulera. Nu vidtar en händelserik period, där diverse utspel kommer att följa på varandra. Man bör inte förvänta sig något revolutionerande av detta, exempelvis kan de borgerliga ha målat in sig i ett hörn som omöjliggör en ”dansk lösning”. Det mest positiva har redan skett. Vissa väljargruppers partiella frigörelse från det rådande konsensus, liksom etablissemangets besvikelse. Nu väntar vi med spänning på att även mellanskikten börjar genomskåda etablissemanget.