Den som tvingas röra sig i det offentliga rummet har knappast kunnat undgå Miljöpartiets valkampanj, betitlad Modernisera Sverige. Kampanjen har innehållit inslag som kravmärkta tomater, den homosexuella rörelsens regnbågssymbol, och arabiska och kinesiska tecken.

Namnvalet är intressant, då det symboliserar partiets politiska evolution. För många är moderniteten intimt knuten till miljökrisen, många av miljörörelsens tidiga sympatisörer drömde därför om att rörelsen också skulle utgöra ett alternativ till det moderna samhället (och då behöver vi inte gå tillbaka till 1930-talets Völkischinspirerade rörelser, med deras kombinationer av bland annat nudism, vegetarianism och etniskt medvetande). I det svenska Miljöpartiet uttrycktes denna dröm bland annat genom att man hellre hade två språkrör än en partiledare, och att man ville undvika yrkespolitiker.

Dagens Miljöparti har på många sätt försonats med moderniteten, och detta uttrycks i de båda språkrörens val av allt från kläder till transportmedel. Man vill därför också göra anspråk på moderniteten som begrepp, men fylla det med ett delvis annat innehåll. I vissa fall är detta inte så långsökt, kollektivtrafik, biologisk mångfald och kravmärkta grönsaker kan ses som mer ”moderna” om man med termen avser det som tidsmässigt följer på det mindre hållbara och ekologiska.

Samtidigt antyder kampanjen att Miljöpartiet tagits över av urbana skikt, med en mycket specifik agenda. Detta är samma politiskt korrekta agenda som redan dominerar media och de andra partierna, även om Miljöpartiets kampanj tycks gå längre än de flesta av dessa i försöket att förknippas med den.

Det lilla alternativa uppstickarpartiet visar sig ha utvecklats till ett parti som gärna använder lagstiftning och stat för att tvinga människor att leva på det sätt de politiskt korrekta ser som det rätta. Så ser man kvotering som ett sätt att uppnå jämställdhet, och ser som ett ideal att staten erbjuder modersmålsundervisning. I flera fall tangerar man det orwellska nyspråket, bland annat skriver man att man vill ha ett samhälle ”där män tar möjligheten att vara hemma, tack vare en jämställd föräldraförsäkring”. Skillnaden mellan att ta en möjlighet och att vara tvingad försvinner här. På samma vis skriver man under regnbågen att ”Vi vill skapa ett Sverige där alla är fria att leva som de vill. Därför är det hög tid att skrota heteronormen och införa nolltolerans mot alla former av diskriminering.” Att de som vill ”diskriminera” då inte ”är fria att leva som de vill” tycks gå Miljöpartiet förbi, särskilt då deras definition av diskriminering torde vara tillräckligt bred för att inkludera de flesta former av separatism.

Politisk korrekthet eller miljö

Miljöpartiet har kort sagt försökt positionera sig som ett av de mest politiskt korrekta partierna. Motpolskribenten Wodinaz har visat detta på ett tydligt vis genom att räkna hur ofta olika ord dyker upp på partiets hemsida. ”Småskaligt jordbruk” fick 4 träffar, medan ”diskriminering” fick 4790 (Wodinaz studie återfinns här: Debatt om Miljöpartiet).

Man kan fråga sig om Miljöpartiet egentligen är ett miljöparti. Ett stort antal av partiets frågor är fullständigt irrelevanta ur ett ekologiskt perspektiv, många av dem är direkt miljöskadliga. Ett parti som påstår sig vilja ”på sikt införa helt fri in- och utvandring ur Sverige och övriga Europa” kan exempelvis knappast sägas vara ett ekologiskt parti, utan här sätter man den politiskt korrekta agendan över den ekologiska. En människa bosatt i exempelvis Irak gör betydligt mindre åverkan på miljön, och konsumerar mindre, än en människa bosatt i Sverige. Om man för en stund bortser från den materialistiska dogm som säger att lyckan samvarierar med BNP per capita i det land där man bor kan man också anta att en människa mår bättre i sitt hemland, omgiven av släkt och landsmän, än i ett Rosengård där han eller hon själv är arbetslös och kan bevittna hur barnen förlorar sin identitet. I förbigående kan man också fråga sig varför Miljöpartiet försvarar biologisk mångfald i naturen, men är positiva till en utveckling som gör att den blonda och blåögda människotypen försvinner för gott.

Det finns kort sagt två ekologiska perspektiv. Ett av dessa är genuint, ett är oäkta. Det genuina perspektivet bygger i hög grad på en syn på människan som naturligt knuten till naturen genom sin kultur och sina lokalsamhällen. Det slår inte alltid över i anarkism som hos Edward Abbey, men en känsla för det organiska och småskaliga är lika central som känslan för det partikulära och unika. Andra företrädare för detta perspektiv är Edward Goldsmith, Richard Hunt (Alternative Green), Pentti Linkola, Ivan Illich, Alain de Benoist och Rudolf Bahro (Linkola får här kanske ideologiskt ses som en katt bland hermelinerna). Flera av dem har insett att politisk korrekthet och naturens väl är oförenliga, det är den människa som genom historia och identitet är knuten till en viss del av världen som kan möjliggöra en hållbar relation mellan människa och natur (man kan här jämföra med bioregionalismens tankar). Verkligt miljövänliga ståndpunkter blir därför med nödvändighet politiskt inkorrekta, som Abbeys invandringsmotstånd, Goldsmiths relation till den Nya Högern, Linkolas syn på överbefolkningen, och Bahros försvar av det positiva inslaget i Völkischrörelserna.

Mot detta ställer Miljöpartiet staten och den rotlösa storstadsbon, oavsett om det sedan är förortsbon som slitits från sin hembygd eller den urbana medelklass som dominerar partiet. Vi har här ett post-modernt parti, med hela post-modernismens tröttsamma ballast i form av statsfeminism, ”HBTq-frågor” och massinvandring. För den som vill se ett verkligt ekologiskt hållbart samhälle är partiet alltså knappast ett alternativ. För varje gång Miljöpartiet gör ett positivt ställningstagande, och varje gång dess namn lockar väljare som vill ha något ”nytt” och ekologiskt, motverkas detta av partiets förvirrade blandning av politiskt korrekta och ekologiska perspektiv.

Miljöpartiets kampanj återfinns här: Modernisera Sverige

Läs även

Solguru – Avfolkning som politiskt projekt
Wodinaz – Debatt om Miljöpartiet

Exempel på den genuina ekologiska traditionen

Edward Abbey – Black Sun
Edward Abbey – Desert Solitaire
Into the wild
de Benoist och den ekologiska frågan
Människan och naturen
Pentti Linkola – Can Life Survive?
Edward Goldsmith – En Grön Traditionalist
Anna Bramwell – Blood and Soil

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.